Om festligheter

Det är midsommarafton. Snart har morgonen övergått i förmiddag och jag har letat efter gummistövlar halva morgonen bara för att inse att de redan ligger i bilen. Båda paren. Jag ska fira midsommar med mina vänner och deras familjer. Min egen familj är långt borta och min man jobbar, som han gör de flesta storhelger. Jag är inte särskilt förtjust i storhelger just därför. Ibland blir de bättre än väntat trots det men ändå, de är lite överskattade. Jag tycker om vardag och vanliga helger då det enda som förväntas av en är att man ska vara ledig och tycka att det är skönt, och det gör man ju.

På jobbet har vi just avslutat en lång radda med festligheter, varav flera involverade föräldrar. Jag tänker på och undrar hur många av barnen som redan börjat tycka illa om den här formen av festligheter där föräldrar förväntas delta och engagera sig? Det kanske är för tidigt ännu men jag har kommit till någon slags insikt om hur svårt det måste vara för de barnen vars föräldrar inte kan eller vill delta. Jag satt länge och fixade och grejade med ett barn vars föräldrar lovat dyka upp, just för att barnet inte skulle märka att föräldern inte dykt upp. Till slut efter att någon ringt och frågat tre gånger kom föräldrarna en timma för sent, pratade i mobiltelefon hela tiden och åkte med barnet efter en halvtimme. Det var likadant sist, och gången innan dess uteblev alla helt.

Det är trevligt med dessa festligheter där "allas" familjer kommer deltar och bidrar, men frågan är om vi inte har trevligare egentligen när vi hittar på extra skoj utan föräldrarna. Just på grund av att föräldrarna kanske inte dyker upp när det förväntas. Samtidigt, är det viktigt för många föräldrar att få dessa möten med andra föräldrar och för en del barn är det nästan de enda gångerna de gör något annat än är hemma tillsammans med sina föräldrar.

Jag tycker att det är svårt. Det finns liksom så många baksidor och framsidor, och hur man än vänder sig så har man bara rumpan bak.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, privat, reflektion, yrkesrollen, förskollärare, föräldrar, förskola, dagis, barn,

Om brev med fel innehåll

I dag är det en skittrist dag! En snudd på usel dag till och med och alltihop kunde ha blivit på det hela taget en ganska bra dag om bara innehållet i brevet varit annorlunda.

I två veckor har jag sprungit upp för trapporna och stirrat på hallmattan eller köksbordet för att se om där fanns något kuvert. Nada! Varje dag!

Men idag fanns det ett. Jag pratade med chefen i telefonen samtidigt som jag manövrerade in matkassar och katter i hallen, sprättade upp kuvertet och..

Jag kom inte in på utbildningen. Så enkelt är det. Jävla skit! Vad ska jag nu se fram mot?