måndag 29 september 2008

Om budget och Gruffalon


Idag har vi diskuterat barnböcker på jobbet och vi tycker nog olika och tänker nog olika. Någon påpekade att vi kan ha ett känsloperspektiv när vi köper in barnböcker, att vi bör tänka på att barnen/djuren i böckerna bör representera en bredd av känslor och handlingar. En annan tyckte att vi skulle tänka på rim och ramsor eller kanske att om vi ska tänka genus, att köpa Pippiböckerna eftersom hon då skulle representera starka kvinnor. Vi diskuterade när Malins mamma gifte sig med Lisa och att få möta olika sorters livsvillkor, olika kulturer och olika länder.

Rim och ramsor ploppade upp, precis som att tänka ur ett språkperspektiv, matematik och åldersperspektiv, lite om att låna i stället för att köpa och så vidare.

Egentligen tror jag att alla tyckte att allas tankar var bra, att det fanns vettiga argument hela tiden, men så är det det där med budget. Det är så jäkla trist att behöva tänka på pengarna hela tiden. Nu när vi är i början av att bygga upp, vore det fantastiskt mycket roligare om vi faktiskt kunde lägga en bra grund i stället för att prioritera. Och det handlar inte om att jag inte vill samarbeta med biblioteket, det handlar om att jag vill ha en bas på plats. Som jag kan jobba med som jag vet finns där om jag vill, som jag inte glömmer att lämna tillbaka...
Just nu pratar vi om att bygga upp en liten bas som alltid ska finnas och frågan är väl vad vi vill ska finnas i basen, helt enkelt.

En bok som jag alltid propagerar för är Gruffalon av Julia Donaldson. Jag älskar boken och den har varit med mig i alla mina barngrupper sedan jag avslutade min utbildning. Den går att jobba med med små barn och stora barn. Och den är lätt att lära sig utantill vilket är en fördel när man ska läsa den många gånger för många barn. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 22 september 2008

Om dolda talanger

Jag är en flitig P3lyssnare. Framför allt försöker jag lyssna på morgonpasset men även på Christer och diverse humorprogram som mammas nya kille osv.

Häromdagen var det fredagsflörten på Christer och de frågade killen i fråga vilken hans dolda talang var och jag insåg att JAG inte har någon dold talang alls! Fast idag kom jag på en nämligen att jag ju kan blåsa såpbubblor utan såpbubblor.

Jag kan få till stora bubblor mellan läpparna med enbart saliv och detta knep tar jag till barnens förtjusning till ibland i trängda lägen.

Idag var ett sådant och jag fick genast respons av en trötting som genast sken upp och skrattade flera gånger.

Vilken är din dolda talang?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 21 september 2008

Om att "få till det"


Jag har spenderat större delen av dagen ner i källarförrådet i jakt på mer plats och skräp Därför har jag nu suttit en stund med te, gamla uppsatser och böcker i soffan. Ibland när jag läser, måste jag titta på omslaget för att riktigt försäkra mig om att det verkligen är jag som skrivit det där, "var jag så klok!?" tänker jag. Ibland är det tvärtom och jag skrattar åt naiva studenten som faktiskt trodde att det det var så enkelt att genomföra saker och ting.

För det är inte enkelt alla gånger. I mitt arbetslag har vi en del projekt på gång vilket kräver att vi organiserar miljön lite annorlunda, och för att göra detta behöver vi handla och bygga lite. I två eller tre veckor har vi haft klart för oss precis vad vi vill, men vi hinner verkligen inte komma iväg och handla. Det är än det ena och än det andra. Rätt vad det är är någon dessutom sjuk och då är det stört omöjligt att bara åka iväg.

Det är inte heller helt enkelt att få fram vad man vill. Vi talar mycket om värdegrund och om förhållningssätt. Ofta tror man att alla talar samma språk, men så upptäcker man att det gör vi absolut INTE! Det blir snudd på katastrofläge ibland när man måste backa bandet och förklara eller fråga "hur tänkte du nu?" Men med tålamod och humor brukar man kunna klara ut de flesta situationer.

Imorgon är det måndag och jag laddar för en rekordstressig vecka då jag planerar för möten, inköp, kurser, besök och flytt.

Puh! Jag längtar redan efter nästa måndag då det kanske är lite lugnare på jobbfronten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 17 september 2008

Om att se

Det är fint med samspel. Det ser så olika ut och det sker på så olika sätt. Just nu händer det mycket i gruppen och vi observerar en del. Med små barn går det fort, de lär sig fort och det gäller att upptäcka vad man faktiskt ser. Det är lätt att stoppa barn som börjar flytta alla möbler, det är lätt att säga stopp och inte se att det finns ett syfte. Vi vuxna är väldigt snabba ibland, inte alltid, men ibland.

Den lilla som var så arg i början, har funnit sig till rätta och skriker inte alls så mycket som hon gjorde i början av sin tid på avdelningen. Vi vuxna har jobbat för att se och erbjuda det hon tycker om och det tycks ha gett resultat. Hon leker nu.

Ena stunden sitter hon vid bokhyllan med alla böckerna omkring sig och bläddrar i böckerna,
-Där! säger hon, titta Max! Ett par minuter senare reser hon sig upp tittar efter nappen, hittar den, stoppar snabbt in den i munnen men lika snabbt åker den ut igen. Hon synar nappen noga och pillar bort något skräp och provar igen, jo nu dög nappen, hon går vidare mot kollegan M som står och letar efter något i ett skåp. Bredvid M står det flera låga stolar, vi har bytt plats på ett bord och en hylla därav röran.

Den lilla klättrar upp på en stol och ser sig omkring, efter en stund sträcker hon ut armen och drar till sig en annan stol och kryper över på den. Återigen ser hon sig omkring och drar till sig en ny stol, denna gången hamnar den en bit bort och hon ställer sig upp och håller försiktigt i ryggstödet samtidigt som hon tar ett vingligt kliv över till den senaste stolen.

Den lilla sätter sig på knä och kasar baklänges ner från stolen går fram till den första och klättrar upp. Sedan går hon som på en hinderbana över alla tre stolar och klättar ner, drar fram en till stol och klättrar upp, bara för att klättra ner och springa till den första stolen igen.

Vår stora har tillsammans med mig tittat på händelsen och släpper nu mig och klättrar efter den lilla, hon vänder sig om och tittar på honom, han ler och säger "åsså ja" hon vänder sig om och fortsätter. Vår stora också.

Efter ett tag blev fler och fler barn involverade i leken. De klättrade och stånkade, ibland hjälpte någon den andra, ibland försökte någon knuffas, men M var där och stoppade så att alla fick lyckas. Det var en fin stund på kanske 5 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 15 september 2008

Om "löneförmåner"


foto: sxc.hu
Jag ligger hemma och snörvlar, jag är dyngförkyld! Något bättre idag än igår visserligen men inte så att jag har varit på jobbet, eller så att jag kommer att gå dit imorgon. Tröttsamt var ordet sa Bull!

Men det har börjat nu, löneförmånerna som består av förkylningar, springmask, magsjukor eller löss. Jag är trött på det, riktigt trött.

Och det är inte så att jag ligger hemma för minsta lilla heller, jag brukar inte vika mig fören jag har feber, det kan man ju inte för de där sabla karensdagarna gräver ett hål varje gång.

Om jag fick bestämma skulle vi inte ha hela karensdagar i förskolan, möjligtvis halva. Fast jag antar att det skulle missbrukas av folk det också, precis som allt annat, men jag tycker att vi borde få ha det så i alla fall med tanke på att vi hör till en yrkesgrupp som får räkna med att någon nyser eller tar i ens mat, att någon bajsar igenom eller kräks på dig. Eller är det det som är löneförmånen i vårt fall tro?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 14 september 2008

Om dokumentation


Precis halvvägs till mitt jobb gräver de upp gatan. Jag tror att de ska gräva ner fjärrvärmerör i marken men jag vet inte helt säkert. Varje dag när jag fastnat i rödljuset tänker jag att jag borde haft kameran med mig och fotat grävmaskinerna och arbetet som pågår där, flera av barnen på min avdelning älskar grävmaskiner. Varje dag har jag naturligtvis glömt kameran och jag blir lika irriterad varje gång.

Det är samma sak när barnen gör något spännande, kameran är någon helt annanstans än där det händer något. Ibland får man försöka efterkonstruera stunden för att kunna visa andra, men oftast går det ju naturligtvis inte. Jag håller på att lära mig att dokumentationen inte nödvändigtvis måste ske via kameran eller datorn, men jag är väl skadad antar jag och har svårt för att bara krafsa ner ett par streckgubbar, skriva vad jag ser och tycka att det är okej.

Just nu pratar vi på min förskola en hel del om hur och vad vi dokumenterar och hos oss har vi inte kommit så värst långt. Vi är ungefär där att alla kanske förstår att det är skillnad på dokumentation och "pedagogisk dokumentation". Några av oss har absolut inte förstått skillnaden. Fortfarande är det mycket "hej här är jag och jag är gullig när jag har mat i hela ansiktet"-bilder, men jag tror att vi när det här året är slut kanske kan ha börjat närma oss det vi strävar efter att nå så småningom, nämligen reflektion kring dokumentationen.

Jag tycker själv att det är svårt. Jag kikar på bilderna och tycker inte riktigt att jag kan se saker i allt. Ibland ser jag naturligtvis att miljön är helt galet utformad med tanke på vad vi vill, eller att barnen naturligtvis tappar intresse för aktiviteten när de sitter som de gör men jag har nog inte riktigt kommit dit att jag verkligen ser processen och lärandet i bilderna. Dock tror jag kanske att det beror på att jag sällan får tillfälle att dokumentera just processen över tid, eftersom kameran alltid är borta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 11 september 2008

Om att bli tagen på allvar

Jag tänker på förskolans uppdrag i kväll och jag tänker på rollen jag har som förskollärare. Jag tänker på alla debatter man haft, och har, kring vad förskolan står för och om lärandeuppdraget och om omsorgsuppdraget. Och jag känner mig liksom trött. Jag har inte stångat mig blodig på något vis men jag är trött på att behöva kämpa hela tiden.

Och jo det känns så. Det känns som att jag får slåss för att bli tagen på lika stort allvar som juristen eller ekonomen. Och jag frågar mig hur det kan vara så egentligen, vad exakt är det som gör att mitt jobb är mer som ett låtsasjobb än någon annans? Är det för att det är barn jag arbetar med? Är det för att det handlar om lek eller är det för att jag också byter blöjor ibland? Just nu känner jag mig trött på att förklara och jag funderar på att trycka den här artikeln i handen på nästa idiot jag möter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 10 september 2008

Om kommunikation (läs skitsnack)



Ibland råkar man av misstag höra saker som man kanske inte skulle hört egentligen. Ibland blir man riktigt ledsen. Så där ledsen att man får ont i magen och känner att man nog egentligen inte vill gå tillbaka till jobbet.

Ibland gör det inget, det blir någon slags bekräftelse av vad man redan vet, nämligen att personen och jag, vi gillar inte varandra.

Däremot kan man bli förvånad. Man trodde kanske att personen i fråga gjorde som man själv, nämligen höll tyst om det man tycker inför andra. Lät bli att sprida sin osakliga dynga och personliga åsikt bland kollegor eftersom den personliga åsikten om personen inte hör just till jobbet.

På arbetsplatsen har vi (tidigare?) varit tydliga och noggranna med att det ska vara rak kommunikation. Är man arg på någon säger man det till personen. Kommer någon med skitsnack om någon till mig, säger jag "Oj då, du bör nog ta upp det där med X, inte med mig". Men nu...
Jag vet inte, jag känner mig sur och grinig. Jag SKULLE kunna häva ur mig en del, men jag gör det inte, jag känner att jag skulle bli personlig och sur och det skulle gå ut över jobbet och det är det inte värt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 4 september 2008

Om engagemanget



Jag håller inte med om det här men visst finns det något i det som skrivs i kommentarerna kring utelek. För det finns förskolor där barnen slussas ut så fort det blir stimmigt och stojigt, det finns förskolor där personalen inte engagerar sig i barnens utelek, och det finns förskolor där pedagoger tycks tro att den fria leken innebär lek fri från vuxna.

För mig och många andra innebär den fria leken den stund på dagen då barnen erbjuds olika aktiviteter som de själva väljer, men det innebär inte att vi vuxna kan pausa eller göra annat, tvärtom måste vi engagera oss och delta i lekarna. Vi måste vara med och hjälpa de barn som inte riktigt knäckt lekkoderna så att de får lyckas i stället för att misslyckas. Det gör vi genom att delta och genom att hjälpa till att styra upp leken innan den rinner ut i sanden eller spårar ur.

Vi måste också vara med och skapa utmaningar för de barn som har kommit en bit längre i sina lekar än de andra barnen, hitta vägar så att leken inte blir tråkig eller "för enkel" för dessa barn.

Det är genom leken, och då ofta i rollekarna, under den fria leken som vi jobbar med barns självkänsla och hjälper barn att sätta ord på känslor som uppstår tillsammans med kompisar. Vi är med för att slussa in barn som hamnar vid sidan om. Barn klarar inte alltid själva av att hitta roller för alla i lekar, men det gör engagerade vuxna och därför är vi viktiga för barnen på förskolan.

Vad gäller uteleken, så tror jag att om man har samma inställning till den som till den fria leken, så blir det bra. Det vill säga, att under uteleken och utevistelsen skall barn erbjudas olika aktiviteter och erbjudas engagerade och närvarande vuxna. Det är fullt möjligt. Jag ser det dagligen hos många av mina kollegor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 3 september 2008

Om anmälningsplikt igen (långt)



Det är roligt att tänka på jobbet så här i en blogg, och det är roligt att få kommentarer och jag är positivt överraskad över att jag får så pass många som jag får. Tack alla. Och tack för de fina mejlen, ni som skrivit till mig.

Idag fick jag anledning att svara på en fråga och jag inser att det är ett så pass långt svar att det är ett inlägg. Så Elina, så här gör vi generellt.

1, När vi misstänker att det finns en möjlighet att ett barn far illa på något sätt, brukar vi diskutera det i arbetslaget och med vår chef. Vi berättar vad vi grundar vår misstanke på och hur vi känner. Är det barn som berättat något skriver vi ner vad som hänt, vad barnet har sagt och vad pedagogen har sagt, tid och datum. Samma sak om vi sett märken eller liknande.

2, Vår chef har sedan kontaktat de sociala myndigheterna och gjort anmälan. Är chefen osäker på om det är tillräckligt för en anmälan har chefen gjort en anonym konsultation med en socialsekreterare, eller så har jag eller någon annan pedagog gjort det. Är det tillräckligt avslutas samtalet och chefen ringer upp någon halvtimma senare och gör anmälan, samt skickar vår skriftliga redogörelse till berörda handläggare.

3, Efteråt har vår chef ringt upp föräldern i fråga eller bokat ett möte för att berätta att det har gjorts en anmälan, om det inte är så att chefen inte får ringa och underrätta föräldrarna. Det gör man inte om det tex. kan handla om kvinnovåld har jag för mig.

4, Sedan i ett senare skede kommer en socialsekreterare till oss för att lyssna på vad det är som gör att vi har upplevt oro kring barnet. Ibland kan det hända att föräldrarna är med redan här när socialsekreteraren kommer. Vi är aldrig ensamma på de här mötena, skulle föräldrarna vara med skulle vår chef eller biträdande chef delta i mötet, vilket de förmodligen skulle ändå även om föräldrarna inte skulle vara med.

5, Efter detta får vi inte (oftast) veta mer. Vi gör ibland tilläggsanmälningar om det dyker upp nya saker som oroar oss, ibland blir det nya anmälningar. Det beror lite på hur lång tid det går mellan anmälningarna. Men vi har gjort det vi ska och får oftast inte veta mer av socialtjänsten. Men det händer att föräldrarna berättar vad som händer.

6, Är det frågan om barnmisshandel kommer polisen och frågar ut oss som hört eller sett något eftersom barnmisshandel alltid polisanmäls. (Kvinnomisshandel ska också alltid anmälas eftersom det lyder under allmänt åtal) Efter ett par dagar brukar polisen komma till förskolan med filmkamera och socialsekreterare och fråga barnet om barnet kan prata. Då är någon pedagog som barnet är trygg med alltid med som trygghet för barnet, men får inte säga något.

Mitt i allt detta som sker, är det sällan själva anmälan som är det svåra utan föräldrarnas reaktioner. Många föräldrar reagerar mycket sammanbitet och nästan inte alls. En del hotar och säger att de aldrig mer tänker släppa sina barn till förskolan igen osv.

En del skriker och gapar och skäller på vår chef och kräver att få reda på exakt vem som sett eller hört vad, och föräldrarna har ju rätt att ta del av utredningen men jag tror inte att min chef måste tala om exakt vem som hört eller sagt vad men jag är osäker på det.

Det händer att föräldrarna kommer till oss och skäller, gråter eller vill prata men vi har tränat upp oss i att hänvisa nästan alla sådana frågor till vår chef, vi hänvisar till att vi arbetar med barnen att vi gör det som åligger oss och att om de har fler frågor kring detta får de vända sig till vår chef, men att vi gärna besvarar frågor om barnets dag osv.

Det är knepigt alltihop för det är ju trots allt så att vi är människor som också tänker och känner och blir ledsna, och just därför så är det så viktigt tror jag att använda sig av sin yrkesroll i sådana här situationer. Att säga "som förskollärare upplever jag att.." eller liknande. Det gör att man kommer ihåg själv att det är inte personen Lenox som blir angripen, det är inte jag Lenox som ska ta åt mig, utan jag som förskollärare hanterar det här, jag som förskollärare gör på rätt sätt och det jag ska!

Men det ÄR inte lätt. Situationer kan bli riktigt jobbiga och svåra och man kan bli så tyngd av att barnet far illa på något sätt att man behöver pausa ett par dagar. Man behöver också stöd från kollegor och chef som förstår att det kan kännas svårt att möta den här föräldern ett par dagar och som tar över det ett par dagar eller veckor om det behövs.

Det jag kan säga till dig Elina som känner att du aldrig vill vara med om den där situationen igen, är att det blir trots allt enklare att hantera de här situationerna när man varit med om dem ett par gånger, det låter inte klokt men så är det. Och jag tror att man lär sig fokusera på vad det är som gör att man anmält från början, nämligen oron kring att barnet kan fara illa, och det är ju det som är det väsentliga. Och man FÅR INTE låta bli att se... det hade varit så lätt i vissa lägen att inte höra vad barnet sa eller att bara inte förstå. Men det är ju barn och vi är vuxna och om barnets föräldrar eller andra i barnets närhet inte fungerar, måste vi fungera extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,