Pedagogistan – Om att få syn på sin verksamhet

foto: Nick Benjaminsz

Jag har förmånen att arbeta som pedagogista i en stor förskoleenhet. Ett uppdrag fullt med utmaningar och givande möten med engagerade och kompetenta pedagoger. Som pedagogista arbetar jag med kvalitetsutvecklingen och ansvarar för att driva framåt de pedagogiska frågorna i vår verksamhet. Jag arbetar mycket nära förskolechefen men det är ändå samarbetet med pedagogerna som är en förutsättning för utvecklandet av verksamheten. Pedagogistarollen är ganska nytt hos oss och vi jobbar tillsammans för att hitta lösningar och organisera för rollen på bästa möjliga sätt.

Jag har arbetat inom förskolevärlden i 13 år och upplever att den utvecklingen som råder inom förskolan idag är helt enorm. Vi blir alltmer medvetna om hur stor och viktig roll förskolan har idag för barnen och även för föräldrarna. Vi blir mer och mer medvetna om varför vi gör det vi gör och hur det vi gör faktiskt påverkar barnen. Vi får vara med och utforma morgondagens vuxna och den tanken är egentligen ganska svindlande och jag känner stor respekt och ödmjukhet inför det.

Det är många frågor som är aktuella hos oss just nu. Vi strävar efter ett gemensamt tänk i hela enheten och det i sig är en stor utmaning när vi är ett sextiotal pedagoger i enheten. Vi diskuterar ständigt och utformar vår gemensamma värdegrund. Vi har ju våra styrdokument som tydligt talar om vilken värdegrund vi ska ha. Man skulle kunna tro att det då borde vara ganska enkelt att få till ett gemensamt tänk men när man väl börjar diskutera de olika begreppen i till exempel läroplanen så inser man hur stor utmaning det är. Alla vi har olika erfarenheter och har olika saker med i ”våra ryggsäckar” som påverkar hur just jag och just du tänker om exempelvis respekt.

Den utvecklingen som sker inom förskolan medför ju också att nya riktlinjer och rekommendationer tas fram, nya områden hamnar i fokus och vi får nya spännande uppdrag att arbeta med. Som pedagogista ser och hör jag att den frågan som alla pedagoger och arbetslag brottas med just nu är hur man får tiden att räcka till alla dessa nya uppdrag som vi får. Oftast känns allt det nya som kommer roligt och utmanande men jag får ofta frågan ”Men hur ska vi hinna med alla dessa olika delar och målen och prioriterade områden? Vi ska arbeta med naturvetenskap, matematik, ha språklekar, prata om kompiskap, gå till skogen… Vår tid räcker inte till!”

Jag har funderat väldigt mycket på detta under de senaste månaderna. För mig framstår det som att man kämpar med att få ihop sin verksamhet och bygga en helhet av små detaljer. Vi har ju en läroplan med mål som vi ska sträva mot så självkart måste alla dessa delar finnas med i verksamheten. Barnen i den svenska förskolan har rätt till allt det som skrivet i läroplanen. Jag tror dock att man lite oftare skulle behöva göra en kullerbytta och fokusera på vissa delar av verksamheten som t.ex. uteaktiviteter (skogen), skapande, bygg- och konstruktion och leken och börja titta vilka mål vi uppfyller genom dessa aktiviteter. Exempelvis i skogen får barnen möjlighet att röra på sig, de får uppleva och undersöka olika naturvetenskapliga fenomen, lär sig nya begrepp, får möjlighet att samarbeta och mycket, mycket mer. Jag tror också att det möjliggör kontinuitet och skapar lugn både hos barn och vuxna när man får möjlighet att fokusera på och fördjupa sig i några aktiviteter i stället för att behöva växla mellan många olika aktiviteter.

Det är lätt hänt att man tänker på allt det man vill och borde göra men som man inte hinner med istället för att börja titta vad det är vi faktiskt gör. Genom att tillsammans reflektera kring det vi gör och hitta kopplingar till läroplanen tror jag vi kan få syn på att vi gör mer än vad vi tror att vi gör. Men det är lite som att göra en kullerbytta.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, barn, fredag, fredagsgästen, förskola, förskollärare, pedagogista, kvalitet, lek, tid, yrkesrollen, läroplanen, lärande, värdegrund

Tack för att Du skriver detta hos mig snälla P

Om fredagsgästen

Det är inte så lätt att få ihop fredagsgäster till varje fredag så jag har tänkt att det får bli en då-och då-företeelse, förhoppningsvis varannan vecka kanske.

Förra gången var det Elina som skrev så bra om förväntningarna på sin yrkesroll efter avslutade studier.

Den här gången är fredagsgästen en pedagogista som arbetar i en annan kommun än den där jag bor och jag säger igen, kommentera gärna fredagsgästens inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogista, fredagsgästen, blogg, förskola,

Om den bästa

foto: Paul Preacher

Jag har hittat mina egna gamla förskolebilder från "spädis". Jag var bara 8 månader när jag började och jag äälskade min ena fröken. En av dem var jag visst inte så förtjust i. Jag blängde argt på henne när hon skulle ta emot och mamma säger att jag började darra med underläppen när jag kom i hennes famn. Annat var det med "Bidigitta!" Jag bara mös in mig och älskade att vara med henne, det kändes fint säger mamma att lämna mig då när jag knappt hade tid att vinka för jag skulle mysa.

Jag ser det där hos oss nu. K som släpper allt när jag kommer på morgonen och slår armarna om benen på mig och riktigt borrar in ansiktet mot mina ben. Efter en stund tittar han upp mot mig och säger
- Komma, sitta. Och jag sätter mig ner och han kramar mig och pussar mig medans han kör in handen i mitt hår.

K accepterar mina kollegor, han tycker till och med mycket om dem och är nöjd och belåten över att få vara med dem, men om det är jag som ligger bredvid honom på sovstunden, då är det liksom lite extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, barn, dagisfröken, reflektion, relationer, förskollärare, förskola, jobbet, fantastiskt,

Om Bokslukaren

foto: logo från bokslukaren lånad med tillstånd


Idag är det lördag och många tänker bänka sig framför delfinal nr.. 3 (?) i melodifestivalscirkusen.

Nu är det ju ett ganska sent nöje och om man inte har något bättre för sig dagtid kanske man ska ta med sina barn eller kompisars barn eller bara gå själv till Bokslukaren där de i dag får besök av Martin Widmark, bandet Jet Set Sweden och sångerska Caroline af Ugglas. Martin läser ur boken Ellas café och sedan blir det musik och sång från skivan som bygger på boken.

Bokslukaren är för övrigt ett mysigt ställe för både barn och vuxna. De har ett riktigt bra barnkulturutbud med gäster och artister/författare som Stina Wirsén Ulf Stark och tidigare har bland andra teater tre och Finn Zetterholm varit där.

Jag har varit där ett par gånger och bläddrat i böcker och tittat på barnbokstillbehör för egen räkning och passat på att unna mig något av deras minibakverk som alla härstammar från barnböcker. Jag minns att när jag var liten älskade jag att göra Tottes sockerkaka och vi provade alltid recept om det fanns i böckerna vi läste. Så jag tycker att idéen är superrolig att ge barn och vuxna tillfälle att fika barnboksbakverk Det känns lite mysigt och barnsligt att äta Bagar Bengtssons smör- & vaniljbulle och sedan vuxet dra i mig lite kaffe i stället för saft och jag gillar kombinationen vuxet och barnsligt, mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, fantastiskt, föräldrar, böcker, melodifestivalen, stina wirsén, bokhandel

Om att känna sig trött

Jag känner mig lite låg. Egentligen borde jag känna mig uppåt för vi fick ett roligt besked i går min man och jag, men tröttheten tar över och jag känner mig låg efter 14 intensiva timmar på jobbet.

Det kan även bero på att vi återigen måste rekrytera en ny kollega och att vi alltid, alltid måste börja om. Det kan bero på att jag känner att tiden rinner iväg och att min lista över saker att göra fördubblades bara på två dygn. Det kan bero på att jag inte hunnit med hemmet den sista tiden och att katternas hårtussar bildar gäng och försöker ta över här hemma.

Jag är trött, jag vill ha lite semester, eller i alla fall mindre ansvar.


Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, förskola, förskollärare, kollegor, tid, yrkesrollen,

Elina - Om en blivande förskollärares tankar

foto: lånat med tillstånd från tungviktarbloggen

Jag är just nu mitt uppe i min lärarutbildning. När jag tar examen våren 2010 kommer jag ha behörighet att arbeta med barn i förskola och grundskolans tidiga år.

Det är en spännande utbildning jag går, men tyvärr med varierande kvalité. Vissa kurser är helt fantastiska medan andra är raka motsatsen.

Jag har dock en fördel i och med att jag har arbetat i förskolan som vikarierande barnskötare i lite mer än två år innan jag hoppade på min utbildning. Tack vare de åren har jag fått en inblick i hur förskolan arbetar samt vad som kan uppstå när man har ett så nära arbete med barn och deras föräldrar.

Många som går på lärarutbildningen har inte arbetat med barn tidigare. En del har också en underlig icke-social förmåga, vilket borde vara a och o när man ska arbeta med människor.

Dessvärre så tycker inte jag att lärarutbildningen lyckas visa hela sanningen när det kommer till hur verkligheten ser ut i förskolorna, vilket gör att många studenter nog har en lite förskönad bild av hur det kommer att bli. I kurslitteratur och på föreläsningar möts man nästan av utopier; Allt ska vara pedagogiskt, utmanande, roligt och kreativt med pedagoger som är glada och energifyllda och barnen är alltid intresserade av det man ska arbeta med och sätter sig aldrig på tvären (haha, jomen så är det väl?) Givetvis är det något att sträva efter, men hur blir det för de studenter som inte har arbetat ute på fältet och så kommer dit nyexaminerade och möter en verklighet med knappa resurser, utarbetade pedagoger och stora barngrupper?

MEN. Det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag drömmer om att som färdig förskollärare få arbeta på en inspirerande och härlig förskola och arbeta med lika inspirerande och härliga förskollärare. Allt det som jag har lärt mig under min lärarutbildning kommer jag ha chans att prova på, i verkligheten (nej, praktik räknas inte. Det är inte verkligheten). Jag ser redan nu fram emot att bli den där viktiga personen för barnen och deras föräldrar, att få skapa kontakter och relationer och se barn utvecklas. Jag ser fram emot att tackla problem (för de kommer att dyka upp, säkert flera varje dag!) och hitta bra lösningar. Jag ser fram emot att visa vad jag går för, att visa mina blivande kollegor och framtida chef hur jäkla bra jag är på det jag gör och hur roligt jag tycker att det är att arbeta med barn!

När man utbildar sig till lärare tror jag att det mest grundläggande som krävs av dig som student är att du har ett genuint intresse av barn som människor. Jag blir alltid lika fascinerad av barns raka sätt med andra, deras uppriktiga frågor och generösa kärlek.

Barn är roliga och har humor, de är spontana och har spännande fantasi. De är temperamentsfulla och har härliga skratt och de vågar göra saker som vuxna kanske inte vågar; som att brista ut i spontan sång, prata med busschauffören eller lägga sig på golvet i mataffären och vråla halsen av sig i ilska.. ;D

Givetvis har jag rädslor också.
Det är ett stort ansvar att jobba med någon annans barn. Det här barnet som är det dyrbaraste föräldern har, som hon eller han lämnar till mig varje dag i förtroende.

Vissa föräldrar kommer säkert att vara jobbiga och kanske otrevliga, men jag har lärt mig att man ska försöka se att varje förälder har sitt barns bästa i åtanke, och att ingen kan vara en bättre förälder till barnet än just det barnets mamma och pappa.

Och om så inte är fallet, om man ser att något barn far illa, då måste jag våga anmäla. Då måste jag sätta mina egna rädslor åt sidan och inte blunda för det jag ser eller misstänker även om det känns läskigt och jobbigt. För det är det mitt framtida yrke handlar om: att vara där för barnen, att se till deras bästa och att leda dem i deras sökande efter kunskap.

I alla lägen.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, reflektion, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, fredagsgästen, fredag,

Tack Elina för att du ville skriva detta hos mig!

Om Elina

foto: lånat från "tungviktaren" med tillstånd av Elina

I morgon börjar det och Elina som skriver bloggen "tungviktaren" är först ut som fredagsgäst och gästbloggare. Hon kommer att skriva lite om sina förhoppningar på förskolläraryrket och om hur det kan se ut när man är lärarstudent.

Läs om Elina här. Hon skriver fantastiskt bra och inspirerande!

(så glöm inte att ge Elina feedback!)

Läs även andra bloggares åsikter om fredag, fredagsgästen, blogg

Om fredagsgästen

Jag har nämnt någon gång att jag skriver det här för det goda samtalets skull men att jag egentligen inte skriver för att få kommentarer. Det är sant. Fast jag har insett hur mycket det betyder att få reflektera tillsammans med andra och därför har jag bjudit in andra att reflektera här "på förskolan" Jag kallar kategorin fredagsgästen.

I kväll presenterar jag min första. Jag är lite uppspelt. Jag hoppas ni sköter er och kommenterar mycket nu när det kommer gäster och allt (obs, skämt!)

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, fredag, gäst, fredagsgästen

Om att inte bli tagen på allvar

Jag fick ett mail från S och jag känner att jag vill ta upp det hon skriver.

Hej, jag jobbar som förskollärare och är ganska färsk, vilket betyder, enligt mig att jag egentligen inte vet hur man har jobbat tidigare och vill se framåt istället för bakåt.

Har nu hamnat på ett ställe då allt blir nedröstat, de skrattar då jag talar om att öka barns inflytande. En förskollärare sa till mig att jag tycker att barn har så mycket inflytande i dag så att det räcker. Detta när jag föreslog att vi kunde ytterligare öka inflytandet hos barnen genom flera förslag.

Jag har chefen bakom mig och av en händelse kom hon in på vårt möte och när hon tog upp mina förslag lät det helt plötsligt jättebra. Jag undrar om du har erfarenheter av detta, jag känner att det känns jättejobbigt då jag försöker komma med bra idéer och att utgå ifrån barnen och inte att vuxna ska bestämma barnens dagar, det känns som att gå tillbaka i förskolans utveckling..

Jo, jag känner igen delar av det du skriver. Jag tror att många - för att inte säga de flesta - som arbetar inom förskolan känner igen det du skriver även om de arbetat 20 eller 30 år.

Jag har en kollega som ibland underhåller med historier om hur personalen förr satt i bikini och solade på gården bland barnen, hon menar inte att det blivit sämre nu utan bättre, att vi numera ser barnen och arbetar med lärandet och med att ge barnen möjlighet att utvecklas mer tydligt, men hennes historier är ganska underhållande. Dock kan jag tänka mig att de som upplevt tiden där man fick sola, fika och där barnen kanske inte alltid hamnade i fokus, upplever att det som sker nu i förskolan är JOBBIGT! Det gäller att tänka kring det man gör och att vara påläst, det gäller att dokumentera och att arbeta för att främja någon annans utveckling och inte i första hand sin egen. Att den egna utvecklingen sker parallellt är kanske inget man kan eller vill se.

Det du beskriver där dina förslag blir nedröstade för att sedan bli hyllade inför chefen tror jag inte heller är ovanligt. Jag tror att det handlar om avundsjuka, jantelag och att försöka hålla sig väl med chefen (you don't bite the hand that feeds you). Jag kan tänka mig att detta inte är unikt på din avdelning utan kan tänka mig att det sker en hel del skitsnack över lag i huset, och tror att detta är en chefsfråga i första hand. Chefen måste kliva in och jobba med arbetsmiljön och vad hon/han accepterar.

Det kan också hända att de du arbetar med är rädda för att du ska kliva in och "ta" deras ansvarsområden, få privilegier som de vill ha, eller har haft. Det är otäckt med nytt, det är läskigt när någon kommer in med energi när ens egen har tagit slut. Det är läskigt när någon får en att inse att man kan ganska lite om vissa saker och att då är det bättre att hålla kvar vid det man kan, och om man måste kanske man gör det med näbbar och klor.

Jag säger stå på dig. Du ska inte gifta dig med dina kollegor. Ni måste inte älska varandra, bara komma överens, Du får ta upp det med chefen, ge konkreta exempel på hur du upplever situationen. Kasta inte skit, var bara saklig och konkret.

Vad gäller det där med att dina ideer faller i god jord när de hör chefen säga dem.. ja så kan det vara ibland. Det har jag varit med om också.. eller att någon annan fått credit för mina ideer och det får man ta ibland, det kan gagna en i slutändan och om det är en bra idé så gagnar det i vilket fall som helst verkksamheten i slutändan.

Läs även andra bloggares åsikter om chef, dagis, förskola, förskollärare, relationer, yrkesrollen, kollegor,

Om pedagogisk dokumentation

Vi har lyxen att ha en pedagogista i min enhet. En härlig person som jag tycker mycket om, inte bara som kollega utan även som vän. I kväll har jag dock utnyttjat hennes kunskaper som pedagogista och jag tycker att jag har fått grepp om ett och annat. Kanske kan man säga att jag har fått fatt i några av mina egna tankar med hjälp av hennes frågor, och att jag har fått hjälp att ställa rätt frågor för att se det som händer i dokumentationen jag arbetar med.

Jag tycker att det är svårt att se saker i dokumentationen och ibland kör jag fast och vill bara avbryta hela projektet för att jag inte vet hur jag ska hitta det i dokumentationen som leder projektet vidare. Nu, efter att ha fått reflektera med vår pedagogista, känns det lite som att vi lyfte locket av och att jag plötsligt kanske kan se en fortsättning i dokumentationen.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här riktigt men det är som att när jag tagit bilder, skrivit vad jag ser och vad som sker på bilderna så är det tvärstopp. Jag sitter där och tänker ja vad kan jag dra för slutsatser? Vad ska jag komma på för frågor, och så får jag ångest och skjuter upp det.

Ibland reflekterar jag med barnen och då är det enklare för då sköter de ju reflektionen och jag kan skriva ner vad de ser och vad de tänker på i bilderna, men jag vill verkligen kunna använda dokumentationen som ett redskap och inte bara som ett sätt att visa vad som händer eller vad de lär sig på förskolan.

I kväll satt vi med dokumentation som visar hur två olika barn gör när de läser böcker och de hade mycket olika strategier. Rätt var det var när vi satt och tittade på bilderna och diskuterade kring rubriken jag skrivit och lite om vad som hänt i situationerna kom vi på att vi faktiskt skulle vilja vet hur många olika "lässtrategier" det finns på avdelningen bland våra barn, och det är vad vi ska ta reda på nu framöver.

Det känns riktigt spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogisk, dokumentation, yrkesrollen, tema, projekt, förskola, böcker, dagisfröken, reflektion, pedagogista

Om tid - del 1

foto: clix

Och så var det det där med tiden. Den som ständigt saknas och den som ofta används fel eller ineffektivt, den som man gör extra och vill ta ut någon gång då och då. Hur som helst är tiden ett hett diskussionsämne på de flesta förskolor och jag tänker att det blir en följetong, inte gastkramande och spännande, kanske (i ärlighetens namn) mest en utdragen en.

I min enhet är vi inte rädda för att prova nya saker eller nya sätt och det har många gånger gagnat oss. Det innebär bland annat att vi har få system som sitter i väggarna, och att vi har blivit mycket lösningsbenägna.

För ett par år sedan var vi mycket stressade över att vi inte fick ut vår enskild planeringstid trots att den var schemalagd och allt. Vi tyckte att det var hopplöst att lämna barngruppen, vi kände oss taskiga mot kollegorna och vi var ständigt stressade över allt dokumentationsarbete som inte blev gjort och även för att vi kände oss dåligt förberedda på utvecklingssamtal eftersom vi kanske inte kunnat smita ifrån mer än en kvart av de 2,5 timmar vi egentligen skulle planerat.

Detta löstes faktiskt enkelt hos oss. Vi var några stycken som hade en idé om att den enskilda planeringstiden inte skulle synas på schemat, utan att det bara var den tiden man vistades i barngrupp som skulle synas och vi frågade chefen om vi kunde få prova att lägga ett sådant schema för att se om det var möjligt ens.

Nu får alla ut den enskilda planeringstiden. Vi har inte lika mycket, vi har räknat ut det så att en heltids förskollärare har 2,5 h per vecka, en heltids barnskötare har 1,5 h per vecka, och då är detta den tid som är fråndragen barngruppstiden. Ibland kan vi få ut mer tid.

Vi redovisar tiden i en pärm, vi skriver upp när, var och hur. "Var" är egentligen enkelt för det sker på arbetsplatsen. "När" bestämmer vi själva, jag brukar till exempel lägga min tid olika dagar beroende på hur jag har organiserat mitt privatliv, men jag vet att det finns de som alltid lägger sin tid måndagar 7.30-8.30 och resten onsdagar 13.30-15.

Är man sjuk en dag drar man bort en halvtimma är man sjuk två drar man bort en timma osv. Man får inte skriva upp övertid om man inte gjort sin planeringstid, man får inte arbeta i barngrupp på sin planeringstid OM det inte är KRIS, och vi har upptäckt att det väldigt sällan är KRIS.

Tidigare kände vi oss usla som gick från barngruppen och lämnade våra kollegor, numera känner vi oss duktiga som ser till att utnyttja tiden på ett bra sätt.


Läs även andra bloggares åsikter om tider, dagis, dokumentation, förskola, förskollärare, jobbet, kollegor,

Om vägval och tankar som far

foto: privat

Jag har svårt att tänka på jobbet när jag är hemma just nu. Vanligtvis är det plättlätt, nästan svårt att låta bli, men just nu känns det lite som att jobbet får stanna på jobbet. Det gör ju inget att det är så egentligen, det är så för många. Jag har en kollega som absolut inte kan tänka sig att arbeta övertid för att få ordning på avdelningen när det behövs, och det kan man väl inte säga något om, vi är olika och tänker olika.

För mig är det så att jobbet är något av en hobby, inte helt och hållet naturligtvis men till viss del, i alla fall periodvis.

Just nu är det kanske inte så, det händer saker i mitt privatliv och eventuellt kommer jag att få flytta och då måste jag även byta jobb. Jag vill egentligen inte, jag trivs med mitt liv där jag är men eftersom jag nog har lätt att få jobb i stort sett överallt och min man inte riktigt kan rå över sin situation på samma sätt som jag, kan det hända att vi får röra på oss. Om ett par veckor vet vi. Till dess går jag lite som på nålar och bara väntar.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, privat, reflektion,