söndag 20 januari 2013

om att börja skriva igen

En gång skrev jag på en blogg om det som jag tänkte kring förskolan och det som hände där. Sedan blev jag ledsen och besviken och förbannad. Mycket av besvikelsen låg i hur en del saker hanterades på mitt jobb och jag tappade inspirationen, lusten och viljan att skriva om det som jag tidigare ägnat så mycket energi och tankar åt.

Nu har det runnit en del vatten under broarna och jag tänker igen. Jag tänker faktiskt så mycket att jag tänker att jag vill skriva om det och tänka högt.

Jag vet inte hur ofta inläggen kommer att dyka upp, eller om någon kommer att läsa dem, men ändå, jag är tillbaka igen...

...och jag lägger ut en tanke som jag tänker just nu.

Jag tror att alla som arbetar i förskolan kan vara överens om att det finns både teori och praktik i förskolan, men på vilket sätt, hur är de sammanlänkade eller åtskilda och vilken teori?

Förskolläraren sägs ju ha det teoretiska huvudansvaret men, vet man själv ens vilken teoribildning man använder sig av i sitt arbete? Är det alltid självklart? Jag vill gärna höra fler tankar kring detta, om nu någon skulle läsa detta vill säga.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Jag har precis börjat på förskollärarutbildningen i Malmö och är inte förvånad över din tanke. Jag har precis blivit matad med information om olika teorier och uppmanas att aktivt ta ett personligt ställningstagande, samtidigt som våra examinationsuppgifter är så formulerade att vissa tankesätt helt tydligt är att föredra. Jag kan förstå varför, men är ändå orolig för framtiden. Vi måste medvetandegöra oss om vilka teorier vi medvetet/omedvetet följer genom självreflektion, men samtidigt vara beredda att åsidosätta dessa ifall en annan teori lämpar sig bättre för barngruppen. I slutändan verkar det som att den faktiska praktiken kommer att avgöra vilken teori som bör användas, oavsett min personliga övertygelse. Men om mitt personliga perspektiv per automatik är sekundärt till barngruppens behov, hur ska då en ärlig relation kunna upprätthållas? Relationer ska ju vara personliga, men i ett sådant här perspektiv blir förskolläraren enbart professionell och inte personlig - vilket precis som du skriver ju leder till att man tappar lusten och orken, för då bejakas inte den egna individen inom yrkesutövningen. Maslow var rätt tydlig med att det inte är särskilt bra att inte få bekräftelse. Jag bollar gärna mera, så jag håller utkik här! MvH, Sassa.

Lenox sa...

Sassa, jag är inte säker på att jag förstår dig helt och hållet. Det jag tänker kring det du skriver är att det personliga förhållningssättet har man ändå. Det försvinner inte för att man formar sin verksamhet utifrån teorier, eller använder teorier när man arbetar med pedagogisk dokumentation. Det Jag något luddigt tänkte kring, var detta:

pedagoger tenderar många gånger att säga att barn är på ett visst sätt, de förklarar barns beteende med utvecklingspsykologiska teorier och hävdar att de är pedagogiska. Många gånger har jag hört hur man säger att si eller så är en del av barns utveckling och att så här gör barn i en viss ålder etc etc..

Skulle någon sedan fråga dem vad eller vilka teorier de baserar sig på i sina påståenden så vet de inte alltid.

Jag har också sett hur miljöer kan bli torftiga för man har ingen vettig tanke med hur man formar miljön annat än att den ska bli trevlig och praktisk, hade pedagogerna haft en teori att grunda sig på kanske de kunnat tänka och analysera både sig själva och miljön senare, så som den blev.

Ja det är fortfarande luddigt för jag har inte tänkt klart. Jag återkommer och gör gärna det du med. Förklara gärna detta

"Men om mitt personliga perspektiv per automatik är sekundärt till barngruppens behov, hur ska då en ärlig relation kunna upprätthållas?" Det blev jag nyfiken på!

Anonym sa...

Synd att du inte fortsatte bloggandet, hoppas gnistan kommer tillbaka! Snart!