Om solkräm

Jag hade väl aldrig kunnat tro att mitt jobb vissa dagar skulle handla så mycket om solkrämernas vara eller icke vara då när jag läste till förskollärare. Men vissa dagar... Oj oj oj!

Det är alltså vår och sol och varmt. Vi har varit ute riktigt mycket ett par dagar och barnens föräldrar har börjat skicka med solkrämer till förskolan. Det är bra. Det bästa är naturligtvis när barnen kommer insmorda redan på morgonen så att vi bara behöver smörja ca 20 barn en eller ett par gånger på dagen, men så är det inte alltid.

Solkrämerna kommer i varierande former och färger, både vad gäller utseende och innehåll. Somliga är krämer är läcker blågröna och rinner glatt över barn och händer, några andra är zinkvita och flyter trögt, sugs upp trööögt!! Ibland är barnen vackert spökvita långt inpå dagen, och jag fnissar inombords, de är så söta ungarna!

Barnen är generösa. De som har med sig solkrämer är stolta och vill gärna visa, det jämförs och provas, det bjuds och det erbjuds. Ingen ska behöva gå utan!

-EN gång på morgonen räcker! säger vi som är pedagoger,(?) hjälper de sista med knytskor och går ut för att gräva och veva långrep.

Jag blir kissnödig och ska passa på att hämta uteglas och vattenkannor, hinner in till hallen och möts av tre illblåa barn, som försöker torka upp pölar av vit och grön solkrämssörja.

-Men vad har hänt!? utbrister jag
-Hon hade inte... Jag skulle få låna... Vi tappade lite... vi städar... det gör inget... det mumlas både det ena och det andra och jag håller masken och talar om att de visst har solkräm på huden fast den inte syns, föräldrarna hade ju smörjt på morgonen.

Inombords skrattar jag och tror minsann att den satt i gång nu, sommarsäsongen!

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, förskollärare, jobbet, dagis solkräm, barn

Om fru Kaos inlägg

Rätt vad det är blossar de upp igen, debatterna som ibland är helt galet underuppbyggda och mest på tycke-och smak nivå. Oftast känns det som att det är en "dåres försvarstal", och oftast tenderar dessa försvarstal att handla om att racka ner på något annat för att påvisa hur bra det egna är.

I det här fallet skriver fru Kaos:

"jag blir skrämd av att dessa föräldrar inte riktigt tycks greppa att det är, förmodligen, just dagis som skapar detta osunda behov av stimulans dagarna i ända.Jag tror många av dessa barn är mer eller mindre stressade hela dagarna och har "glömt av" förmågan att stressa av i vanlig hemmamiljö och att det faktiskt inte nödvändigtvis behöver pysslas, lekas, dansas, hoppas och grävas hela tiden."

Massor av föräldrar och eventuellt en och annan pedagog håller med henne. Ett par gör det inte. Jag gör det inte! Och jag blir inte så värst arg bara fundersam över vad farao det är som faktiskt får dessa människor att tro att det är så här? Vad har de mött för verksamheter? Vad för slags personal har de mött? Och helt ärligt så tänker jag elakt nog att de kanske inte tyckt så här om inte det funnits möjlighet att få pengar för att vara hemma med sina barn.

Om nu alla tycker att det är så fantastiskt och avstressande med hemmamiljö, varför anlitar inte fler dagbarnvårdare?

Läser jag kommentarerna till fru Kaos inlägg, tänker jag på det här målet ur läroplanen för förskolan:

"Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära"

Det är viktigt med engagerade vuxna som INTE tycker att det är fel på barnen om det är rörigt på förskolan. Man har den barngrupp man förtjänar även om man ibland kan tycka att man förtjänar bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om förskollärare, förskola, yrkesrollen, reflektion, läst,

Om nej.

Det är när man har tankarna på annat som man säger "nej" hela tiden.
-Kan jag måla?
NEJ
-Kan du bygga torn med mig?
NEJ
-Kan jag skriva på datorn?
NEJ
NEJ
NEJ

Så hade det kunnat låta hos mig idag känns det som, men det gjorde det inte. Jag hörde mig själv ganska tidigt och bromsade mig. Såg till att vara den som tog hand om dukning och sopning, mellanmålsdisk och praktiskt småplock. För huvudet var inte med mig på jobbet idag, jag kände mig disträ och lite frånvarande.

Fast det kan låta så där ändå om man går in på avdelningar runt om i Sverige. Ibland undrar jag vad det är man säger nej till om de ens tänker på det eller om de förstår vad de håller på med?
Det är ju barnens dag liksom och visst funkar det inte alltid för att det utrymme där man bäst målar i kanske är upptaget av lera men då löser man det eller förklarar, man säger inte bara nej.

Väldigt ofta börjar folks meningar med nej också.
"Nej nu ska vi plocka undan, nej vet du vad det går inte, nej! Gå bort därifrån!" Und so weiter. Jag tror att om man börjar räkna kommer somliga upp i 100 nej per dag, särskillt om man betänker att pedagoger i förskolan fattar upp emot 100 beslut i timmen!

Om bitbarn

Jag läser inlägg om bett och om barns beteende och jag pratar med föräldrar. Ibland undrar jag ändå om det här med hur barn gör i olika åldrar är totalt främmande för en del människor. Som det här med bitbarn som är så laddat, det verkar finnas människor som på fullt allvar tror att det är tvååringars sätt att misshandla eller mobba andra barn och att det gäller att ta i med hårdhandskarna med en gång mot "förövaren". Jag blir mörkrädd, på riktigt!

Det handlar inte om att jag inte förstår att det skapar oro och rädsla och ilska, för det gör jag. Jag förstår att föräldrar blir oroliga och att barnen blir ledsna, det gör ju ont! Jag tror också att en del föräldrar till barn som blir utsatta för bett återkommande gånger, tänker "varför mitt barn? Hjälp tycker de inte om mitt barn?"

Men barn som blir trängda, har svårt att uttrycka sig, har rester av orala fasen, som hur konstigt det än kan låta uttrycker kärlek, kan bitas. Det händer. En del blir till och med bitbarn och det är skitjobbigt för alla som är i närheten. Inte minst för barnet själv som misslyckas varje gång han/hon bits.

Föräldrarna till bitbarn brukar vara så vansinnigt ledsna, det har hänt att de funderat på att ta sitt barn från förskolan för att de skäms så. En del reagerar med ilska och skyller betten på andras beteende.

Föräldrar till barn som blir bitna reagerar ungefär likadant fast tvärtom så att säga, de blir oroliga och rädda och arga och ledsna.

Personalen blir också ledsna och oroliga. Det är ett problem som man måste lösa så snabbt som möjligt och bitandet är inte alltid något som går över snabbt. Ofta ser man till att en person "punktmarkerar" och att det barnet som bits inte får vara ensam bland andra barn, men ni anar inte hur snabbt huggen kommer! Det går inte att förutse alla gånger. Men man får inte ge upp, det går att bryta mönster.

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, föräldrar, bitbarn, oro