God Jul

Nu tar jag bloggledigt ett tag, jag har fått stränga order av min man att skifta fokus och ägna mig mindre åt jobbet när jag är ledig så det innebär också att bloggen får jullov.

Jag vill också be er lyssna på den absolut bästa jullåt som finns i den lite modernare genren i alla fall.

God Jul

önskar

Lenox

Läs även andra bloggares åsikter om jul, privat, the pogues

Om att ta efter

foto: prima vera

Ett av de barn jag hade förut lekte ofta att hon var mamma, hon gick snabbt omkring och klädde på sina barn, hyschade åt dem och skrev saker på lappar, sa "men gumman, nu får du vara tyst lite"och varje gång gick hon omkring med ena axeln uppdragen mot örat och huvudet lutat i en konstig vinkel, pratandes för sig själv, mellan hyschandet.

Ett annat barn gick omkring likadant, samtidigt som han förde armen fram och tillbaka runt omkring sig, snabbt, snabbt. Ibland gick han runt en möblel och förde armen fram och tillbaka i lite kortare drag. Han dammsög och pratade i telefonen samtidigt.

Barn plockar snabbt upp gester och ord från oss vuxna, från TV eller reklam, och svär vi så lär barn sig just de orden snabbt som tusan. Barn får också sina värderingar från vuxna. Har de åsikter om att det är konstigt med två pappor så är det från vuxna det kommer.

Vi vuxna tror att vi är så lågmälda och pratar så tyst, Att barnen inte hör vad vi säger, men det gör de. De ser nästan vad man säger om du gör en min, byter språk, gör en gest eller himlar med ögonen, barn är fantastiska på att läsa av oss vuxna och ta till sig våra manér och värderingar. De citerar ibland ordagrant vad de hört hemma vid middagsbordet. Ibland häpnar man, ibland ler man inombords och försöker glömma snabbt. Ibland blir det något man måste fråga föräldrarna om, som chockade stammar fram att de inte förstår hur barnet kan ha hört eller förstått vad de pratat om. Det kan bli svåra situationer, ibland.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, föräldrar, förskollärare, reflektion, jobbet,

Om förskollärarkarriären

foto: christgr

Ibland funderar jag över vad jag ska göra sedan, när jag har jobbat färdigt som förskollärare. Inte så att jag redan tröttnat men jag är ganska säker på att jag kommer att söka mig vidare någon gång i livet, men jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunna arbeta med sedan.

Jag känner ibland att min utbildning är smalt inriktad eller kanske att arbetsgivare inte begriper vilka förmågor vi utvecklar, vi som arbetar i förskolan. Att de inte ser att vi som arbetar i förskolan många gånger är otroligt mångfacetterade och slipar våra färdigheter inom så många olika områden att vi borde vara en tillgång i stället för någon man stämplar som "lekfjant".

Så nu under kvällen när jag kikar igenom mitt CV, och uppdaterar det lite grand funderar jag på om jag inte bör skriva att jag är:

" en flexibel och kreativ lösningsinriktad problemlösare, van att fatta snabba beslut. utvecklat en simultankapacitet värdig en bläckfisk. Van att hålla i möten och bemöta kritik. Utbildad att bemöta människor i krissituationer och att delta och vara samtalsledare i svåra samtal. Van att arbeta i team där alla bidrar med ideer och lösningar. Van att leda grupper med olika förmågor och individer där syftet har varit att få alla att skina som diamanter , samt att se till att det finns ett gott arbetsklimat i gruppen"

Men jag tror inte det lönar sig, jag tror att när en arbetsgivare får reda på att jag "bara" är en förskollärare så har de redan en uppfattning om vem jag är i alla fall så vad tjänar det till?

Om julglädje

foto: stadsmissionen

Jag blir lite vemodig så här års. Jag har inget emot julen och jag har inget emot firandet men det känns dubbelt. Det är som att det ligger en hinna över firandet och att glädjen ibland fastnar i halsen när jag tänker och funderar på hur barnen har det under långledigheten. Jag kan inte låta bli att önska att julen ska ta slut fort och att vardagen med många vuxna som orkar och klarar av att bry sig drar i gång som vanligt för de här barnen.

För hur det än är med julen, glädjens och ljusets högtid och blablabla, så är julen faktiskt skit för många barn, och det känns inte alltid roligt att skicka hem dem för 14 dagars ledigt dagen före doppareda'n.

ge en kram eller
köp julklappar som gör skillnad.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, oro, föräldrar, jul, förskola, dagis,

Om kattungarna

Mina små fina katter som mjauar på avdelningen. De är så fina när de går med röda hatten och kör buss en stund. Eller när de får syn på sig själva i spegeln och kommer på igen att de har fått en kattnos ditmålad. Då tar de på glaset till spegeln, sedan på sin egen näsa, och så ler de. Efter en stund slutar de stirra och går vidare.

Den här gången hittar ena katten en "bebis" som ligger ensam på golvet. Bebisen plockas upp, trycks ner i ett kuddfodral, blir pussad och nerstoppad i stafliets målarlåda som allt som oftast tjänstgör som säng.
- Mamma handla nu, komme snart! säger katten, vinkar och går tills hon får syn på en till katt.
-Du åsså katt! utbrister hon och kramar kompisen. Sedan skarattar de och bygger medmin kollega en stund innan de går tillbaka till spegeln och sjunger "här kommer pippi långstrump" allt vad de orkar.

Och jag kan inte låta bli att stå där och få värk i hela bröstet av ömhet för katterna, för det är så där med småkatter som man har på sin avdelning, det finns inget finare, än just de katterna.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, barn, förskollärare, förskola, reflektion, lek, katter

Om förskoletider

foto: Lars Sundström

Många gånger när jag talar med kollegor runt om i landet upplever jag det som att de tycks vilja att barnen skall vara på förskolan så lite som möjligt. De är "pinnaräta" vad gäller föräldrarnas arbetstider och barnens förskoletider. Börjar föräldern arbeta kl 13 på dagen så skall barnet också börja förskolan kl 12, tidigast. Eller om föräldern arbetar nätter och har en arbetsfri vecka på grund av helgarbete, då ska barnet också vara ledigt! För att inte tala om sjukskrivna föräldrar eller de som studerar! De borde minsann hålla sina barn hemma!

Detta gör mig fundersam av flera anledningar. Dels funderar jag över signalerna man sänder till föräldrarna, men också det man signalerar till barnen. Min erfarenhet är nämligen att många barn har svårt att komma igång med dagen på förskolan om de kommer mycket senare än de andra. Barnen har redan hunnit gruppera sig och hitta sina kompisar "för dagen" lekarna och dagens strukturer har börjat och halva dagen har redan gått med tanke på att många förskolor öppnar redan 6.30.

Det är oftast på förmiddagarna man arbetar med grupper och redan kl 13 börjar en del barn gå hem, på en del ställen redan 11.30 (eftersom de är sk. 15 timmarsbarn med fem-dagarsvecka!?) och då hinner en del barn som går i samma grupp aldrig träffas, och vad händer med gruppdynamiken då?

Hos oss har vi också föräldrar som börjar senare på dagen, och som har arbeten där de börjar ojämna tider eller där de har uppehåll på en vecka, men vi ber föräldrarna att ha barnen hos oss ändå, åtminstonne mellan 9-14, 3-4 dagar i veckan, det är viktigt för barnen att få någon form av kontinuitet och rutin, och de får inte dessa barn så lätt om de ska följa föräldrars ibland konstiga schema.

Nu säger jag inte att det aldrig fungerar för barn att ha olika tider, för det gör det, men någon form av kontinuitet är ofta viktig för många barn. Och jag ser det som snudd på självklart att barn som skall vistas i förskolan behöver få vara där för att kunna tycka att det är roligt och för att få trygghet med oss som arbetar där och med kompisar, det kan man inte arbeta på hemma med pappa eller mamma.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, reflektion, tider

Om lucia

Det är lucia snart och vi sjunger med barnen, dels sånger de redan kan men också några mer jul och luciabetonade sånger. Det vankas luciafirande med föräldrar och även om vi inte har ett regelrätt luciatåg med våra knytten så vill vi ge dem någon form av uppfattning om vad det innebär i alla fall.

Härom dagen satt vi tillsammans och åt klementiner när det slog mig att de allra flesta nog inte har sett ett luciatåg ens och att de andra inte kan komma ihåg, så hur ska de förstå vad som händer då när man sjunger sankta lucia, eller pepparkaksgubbarna? Och är det viktigt ens att förstå?

Jag har i alla fall tvingat mina kollegor att leta fram sina luciakronor så ska vi vara luciatåg för barnen på måndag, så att de får en liten glimt av vad det är. Vi kan ju leka lucia menar jag. Jag provade lite i torsdags men kände mig mest som Findus när han klev omkring i sitt örngott.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, lucia, barn, förskola, dagis, lek, reflektion, findus

Om pyssel

Jag är inte så förtjust i pyssel. Jag menar själva ordet, och jag menar det som ofta förknippas med pyssel. Söta flickor som fingerfärdigt och flinkt klipper ut tomtar och granar, som viker julgranskarameller, som pillar ut de allra vackraste av paljetter eller bokmärken. Jag blir snudd på matt när jag tänker på det för det innebär någonstans ofta att vuxna gjort mallar som barnen förväntas följa, att de inte klarar av det, att den vuxne gör det åt barnet i stället.

Det innebär ofta listor på vilka som gjort granar och vilka som gjort änglar, att det har köpts in material särskillt för julpyssel eller påskpyssel, "EN plastnäbb till varje barn eller EN ljushållare till varje barn!" Några vill göra fler, några vill inte alls, några blir besvikna för det ser inte ut som frökens, och några blir ledsna för att det påpekas att deras tomte ser ut som en gris med skägg i stället.

Jag hårddrar det hela, men jag är inte så förtjust i pyssel, däremot gillar jag att jobba med olika material.

Jag gillar när vi sitter tillsammans och provar med limmet, att blanda i sand eller färg, när vi doppar garn i lim och provar hur det blir när det torkar och man målar på alltihop.

Jag gillar när vi plockar in material som kottar, pinnar eller stenar som vi målar på och som bara är vackra som de är. Jag gillar när S får syn på stora burken med glitter och ropar "den" och får hälla själv, och det blir härligt och glittrigt över hela bordet.

Jag gillar när vi återanvänder bilder från förmiddagen på eftermiddagen och använder dem till något nytt.

Jag gillar när barnen kan säga att de gjort tomtar, och de faktiskt är barnen som gjort tomtar och inte jag, fast jag varit med och visat och varit medskapande och kanske en inspiration.

Och någonstans inbillar jag mig att det egentligen är det som barnen gillar mest också.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, yrkesrollen, reflektion, material, jobbet, förskollärare, förskola, dagis, pyssel

Om att välja

Det händer att vänner och bekanta frågar mig vad de ska tänka på när de tittar på förskolor till sina små telingar. Och jag tycker inte att det är en helt enkel fråga att svara på för det finns så många saker man vill ska klaffa.

• Huset ska vara bra, lokalerna ändamålsenliga
  
• gården, säker, utmanande och inspirerande
• personalen, trevlig, välkomnande, inspirerade och inspirerande, kunniga, tydliga och närvarande
• grupperna lagom stora
  
• vettiga pedagogiska tankar
• ett bra synsätt vad gäller barn och lärande

Ja listan kan bli milslång ungefär. Jag märker att jag själv är ganska kritisk när jag går runt och tittar på förskolor. Framförallt brukar jag vara kritisk till hur de disponerat lokalerna. Många gånger har förskolor fantastiskt bra lokaler utan att "ha vett nog" att disponera dem.

Ibland är jag kritisk till att det inte syns vad man gör på den avdelningen jag kommer till. Jag ser en del material men jag ser INTE vad de jobbar med just nu, var lägger man fokus?

Det händer att jag hajjar till och inspireras. En del ställen har tänkt till ett par varv och verkligen jobbat med miljön och rett ut vad de vill med avdelningen. Då brukar jag hamna i diskussion, och det är härligt! Härligt att se hur pedagogen brinner för det han/hon gör och för att han/hon blir så glad över att någon frågar!

Jag önskar ibland att föräldrar frågade oftare hur vi har tänkt kring det där eller det här och att det inte var så himla mycket sovtiderna som stod i fokus. Jag har i alla fall svårt att tro att det är den där kvarten plus eller minus som spelar roll i slutändan, men jag vet ju inte säkert.

Jag har en plan nu att jag ska försöka besöka mina kompisars barns förskolor framöver. Jag går givetvis undercover och utger mig för att vara kontorist!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, miljö, förskola, förskollärare, dagis, val

om att läsa här?

jo.. plötsligt har det RASAT in läsare här och jag kräver inte att någon ska kommentera, men jag skulle gärna vilja veta något lite för jag är dödligt nyfiken.

så.. till höger kan man svara på en fånig liten enkät

och så får man gärna svara här i kommentarerna också, om man vill

Om gruppfrämjande material

foto: hortongrou

Jag diskuterade med min student en dag vad vi menar med gruppfrämjande material och aktiviteter. Tydligen hade någon nämnt detta vid en föreläsning utan att närmare gå in på vad som menades.

Hos oss när vi arbetar med små barn har vi inte så värst mycket material som man arbetar med en och en eller ens två och två. Vi försöker att ha material som man kan leka eller jobba med där det inte gör något om någon försvinner eller tillkommer lite då och då.

Sedan har vi material som man kan samlas kring och där många kan delta,

• tex byggmaterial, olika sorters. Vi har inte allt framme samtidigt (oftast) utan byter ut det lite då och då i stället.
• skapande material, lera (inte play dough) modellera, färger och stafflier. Dock inte sorten som finns på IKEA där det finns en fram och baksida. Vi har väggstafflier där barnen kan stå bredvid varandra och slipper springa runt till andra sidan för att se vad kompisen gör.
• utklädningsgrejer och saker som vi kan ha många av.
• öppna material som sand (vaxad sand just nu) (tilläggsmaterial - inte ett basmaterial) vatten, pinnar, återvinningsmaterial, kottar etc. Oslagbart, särskillt vatten eftersom det drar till sig i princip alla barn.
• såpbubblor i olika storlekar och i olika miljöer
  

Detta material är bra att arbeta med tillsammans för att vi kan göra det på vilken nivå som helst, vi kan inspireras av varandra, vi kan samtala, vi kan hjälpas åt, barnen misslyckas inte när de tröttnar och vill gå i väg, och det kan tillkomma barn utan att man måste förhandla om alla regler eller det som man påbörjat.

Det finns gruppfrämjande material som tillämpar sig extra bra vid invänjningar, oavsett vilken sorts invänjning man väljer. Och det är bland annat vatten, såpbubblor och rutchkanor. Vi har haft barn som ylat 14 dagar i sträck som tystnat när de fått stoppa ner händerna i vatten, eller som börjat skratta första gången sedan pappa lämnat när vi börjat blåsa såpbubblor. Numera ser jag det som ett basmaterial vid invänjningar.

Det är spännande att få förklara för, och att ha en student att reflektera med måste jag säga. Dock får jag bita mig i tungan ibland och minnas att så där naiv och bestämd var jag också när jag gick min utbildning. Det är ganska skönt att få tro att saker är på ett visst sätt ibland.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, yrkesrollen, förskola, förskollärare, dagis, inskolning, material, grupp

Om bus och relationer

foto: matchstick

Det finns inget som går upp emot bus. Det är så fantastiskt att få busa med barn och jag tror uppriktigt att det många gånger är i buset som de sanna mötena uppstår och att det är så man bygger hållbara relationer med barn.

Idag busade L och jag vid handtvättningen efter lunch. Jag stängde av vattnet när han stoppade in händerna under kranen och så tittade jag på honom och frågade:
- var är vattnet!? L lutade sig fram mot handfatet och tittade mot kranen
- Botta vattnet? sa han och tittade på mig, sedan log han och öppnade kranen..
- Nää.. Dä Ä vattnet!!
- Ja där är vattnet sa jag och så fortsatte vi en stund.

Lite senare vid sovstunden låg jag och nattade L och ett annat barn. Mina nycklar hade halkat ur fickan och låg mellan mig och L på madrassen. Jag såg mellan låtsassovande ögonfransar hur L tog nycklarna och gömde dem under filten, sedan viskade han och la handen på min arm:
-Va ä nycklana?
-Är de borta nycklarna? frågade jag
-Nyckla botta! sa L bestämt och log
-Nää.. sa jag och lyfte på filten, där är nycklarna!

L skrattade förtjust och jag också. Det gjorde min dag idag.

För det är i sådana stunder jag ändå ser att barnen kan se sammanhang i tillvaron, som jag ser att de utvecklar humor, och som jag ser att det finns en slags trygghet, tillit och relation mellan mig och barnet och att den kommer att hålla även om vi ryker ihop och blir arga. Jag tror att det är den sortens relationer som är viktiga för barn, men även för mig, som arbetar med dem varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, förskollärare, barn, kvalitet, bus

Om samling igen

foto : spekulator

Jag har fått några förfrågningar om vad man kan göra på samlingar, och eftersom absolut flest människor hamnar här efter att ha googlat på "förskola + samling" så skriver jag om det igen.

Jag är inte av den åsikten att samlingen är förskolans viktigaste moment. Jag tycker att det är roligt och bra med roliga och bra samlingar, men att värdelösa samlingar lika gärna kan kvitta.

Jag tror verkligen inte att det är på samlingen man jobbar med gruppen och gruppklimatet eller att man för att barn får välja saker och rösta på en samling, kan säga att man jobbar med barns inflytande eller demokrati.

Jag tror att en samling måste vara riktigt meningsfull, riktigt tilltalande och riktigt bra för att alla barn i gruppen ska få något utbyte av att sitta ner och/eller delta i samlingen.

Här är några saker vi gör med mina små illbattingar under samlingen.

• Vi sjunger sånger och ramsar. Vi har sånger + text (för oss vuxna) uppsatta på väggen så att alla kan delta även om man är vikarie.
• Vi spelar med instrument till sången, då tar vi ner instrumentlådan och barnen får välja något ur lådan och så sjunger vi utav bara helskotta och rasslar och plingar och låter. Det är riktigt roligt.
• Vi leker rörelselekar, många olika sorters
  
• Vi berättar sagor med hjälp av konkret material. Just nu har det varit mycket "bockarna Bruse" och "lilla huset", men vi satsar på att införa "Petter och hans fyra getter" eller "God natt Alfons Åberg" snart.
• Vi leker lekar som björnen sover eller gumman i lådan. Då lägger vi oss under en filt eller sitter i en låda med filt över. OM barnet vill, filt är inte så viktigt.
  
• Vi släcker ner och lyser med ficklampor, spännande spännande!
  
• Vi tar fram alla mössorna vi har till utklädning och klär på oss och tittar i spegeln, ibland blir det en lek av det hela.
• Vi tar fram overheadaparaten och använder den för att se på bilder av oss eller tex en buss, då kan man låssas att man går på bussen och så blir det en lek osv..
  
• Vi målar oss till katter och leker kattlekar.
  

Vi har olika sorters material till samlingen på avdelningen. Djur i burkar eller påsar som ibland symboliserar sånger, men oftast har vi material till sagor i större påsar eller askar. Jag har tillverkat själv och letat på loppisar, ibland får vi saker av föräldrar.

Vi har inte prickar som barnen ska sitta på. Min erfarenhet är att det kan vara bra när man måste jobba med tydlighet för barn som behöver veta exakt var de sak sitta och ha sin egen plats, men dessa små hoppar mest runt och dansar hela tiden så det är inte fokus just nu, att sitta på samlingen menar jag.

Detta är något lite av vad en samlingsstund kan innehålla hos oss. Det finns tusen fler saker man kan göra, men det beror ju lite på vilken ålder barnen har. Vi har små och fokuserar på att alla ska orka och tycka att det är meningsfullt. Hade vi inte haft barn i gruppen som blev så rädda när jag klär ut mig hade jag nog gjort det, nu provar jag lite grand ibland vid andra stunder men det går inte för det finns ett barn som blir så rädd bara jag målar kattnos på mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om samling, dagisfröken, dagis, yrkesrollen, barn, förskola, förskollärare, jobbet,

Om vikarier

Det är en historia för sig det här med vikarier. Det finns fantastiska människor som bemöter barnen så fint och bra att man nästan känner sorg över att de inte är kollegor. Sedan finns det monstervikarier som skriker åt barnen, som bara står som om de var upphängda och nedsläppta, som inte reagerar när barnen slåss eller är ledsna.

Jag har själv varit vikarie och jag vet hur det kan vara att komma ny till en förskola där ingen presenterar sig och där man bara får göra "skittråkiga saker" men jag förstår faktiskt inte attityden som förekommer hos vikarier.

Till exempel förstår jag inte vikarier som:

• har med sig mobiltelefonen och svarar och pratar i fem-tio minuter med en kompis om vad som helst
• inte frågar om det är saker de undrar över
• som skäller på barn de inte känner
• som inte tycker att de är därför att torka bord eller plocka undan
• som när de är i barngruppen, plötsligt bara har försvunnit och gått på toaletten utan att säga till någon att de går.
• som säger till föräldrar att deras barn varit stygga mot den och den

Det där är bara axplock av vad man ser ibland hos vikarier. Numera är jag ganska noggrann med att säga att JAG tar föräldrakontakt, att de bör presentera sig och så men JAG eller någon annan som känner barnen, berättar om barnens dag. Det är också en sekretessfråga.

Idag har jag haft vikarie, det var okej. Den andra vikarien jag skulle haft dök aldrig upp, ett missförstånd som löste sig framåt eftermiddagen men jag är i kväll gristrött och lite sur. Barnen har haft kvalitet på barnpassningen en dag som denna men inte mycket mer.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, kollegor, stress, vikarier, yrkesrollen

om förväntan

Det är bara fem veckor kvar till jul! Jag repeterar, BARA FEM VECKOR KVAR TILL JUL!!!

Hur kunde jag missa alla veckorna som fanns i september och oktober? Vad gjorde jag då?

På jobbet sjunger vi "midnatt råder, tyst det är i husen [...] tipp, tipp, taaapp!" Inget av barnen pratar om tomten eller om julklappar men på avdelningar med lite äldre barn ser jag hur aktiviteten stannar av när man nämner julen eller tomten. Förväntan ligger helt klart i luften.

Vi firar lucia om ett tag, nedtonat med de små, men ändå lite grand med gemensam frukost och sånger tillsammans vid en samling.

Besviket undrade någon varför vi inte hade luciatåg alla avdelningar tillsammans? Vore det inte mycket bättre? Och jag förklarar hur små barn kan reagera när det inte är som vanligt och hur det kan påverka tryggheten och skapa oro hos någon som inte förstår sammanhanget riktigt.

Det är aldrig enkelt att tillfredsställa alla, vi försöker så gott det går. Det blir lite enklare om man vet vilka högtider olika kulturer har, och när de inträffar.

Här är länken till sensus multireligiösa almanacka 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, förskola, dagis, förskola, lucia, stress, föräldrar,

Om lek och så

foto: lenscap @ stock.xchng

I morgon syr jag utklädningskläder till barnen på min planeringstid, kjolar, västar och annat som är enkelt att ta på. Mössor har vi och små vantar. Rummet förvandlas så småningom till rummet där man blir någon annan. Barns nyfikenhet leder våra tankar och vi ser att barnen leder oss mot lekar. De åker buss, de bäddar åt sig, och ner varandra, de sover bredvid Pippi och vaknar och reser bort, flyger kanske, med flygplan.

Inte alla förstår, men många vill vara med och prova att ligga och få täcket på sig, eller en väska att bära duplo i. Vi vuxna deltar, vi dricker kaffe och hjälper till, säger stopp, och visar hur man gör, "Prata med din kompis!" säger vi ofta just nu.

Och de pratar med varandra och med oss, det bubblar och pyser över av ord mest hela tiden. Katten pratar vi mest om, den vi ser i skogen ibland eller inte, den hopppar och springer och barnen ropar "KATTEEEEN!" när den svischar förbi.

Hos oss är tempot ett annat. "Man hinner inget!" tänker jag i stunden, men väl här hemma tänker jag att ett par resor med flygplan, med bussen, att sova, byta kläder, sjunga tio elva sånger och äta och sova och bygga en stund. Att kramas och att bli osams och sams direkt igen och allt egentligen av loppet av ett par timmar, det är väl ändå att hinna med en del..

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, yrkesrollen, reflektion, förskola, förskollärare, lek, lärande,

Om att leka

foto: privat

Vi pedagoger i förskolan är generellt ganska dåliga på att beskriva vårt arbetssätt och våra metoder i förskolan. Vi är generellt usla på att se vad vi gör och på att konkret och tydligt koppla det till teori. Vi är inte så vana vid att "behöva" berätta om vår verksamhet. Ibland leder det till folk faktiskt inte förstår vad vi gör med barnen eller vad saker och ting har för betydelse för betydelse för lärandet och utvecklingen som sker på förskolan. Dock börjar vi bli bättre på att berätta om vår verksamhet. Vi lär oss allt eftersom och allt fler förskollärare/lärare kommer ut med c-uppsatser i bagaget vilket betyder att allt fler ute på fältet har en vana att skriva. Vi i förskolan dokumenterar som aldrig förr. PEDAGOGISK dokumentation, som vare sig den är pedagogisk eller inte är skriven, oftare på dator än tidigare.

Mitt i alltihop stannar jag upp och funderar vart lekarna tar vägen. Vi som värnar om leken och tycker att den är så viktig, hur synliggör vi det? Hur synliggör vi att det är viktigt att leka buss? Vad finns det för lärande och vad är det som är utvecklande för barnen när vi leker "åka buss"?

Det ska jag sätta tänderna i imorgon. Hälften är gjort av kollegan K som tagit bilder och kommenterat, men jag känner att leken behöver ta tillbaka lite utrymme i förkolan och vi behöver återigen trycka på att barns lärande sker genom lek och därför tror jag att det skulle kunna vara bra att se poå bilderna och fundera över vad som händer hos barnen när vi leker att åka buss.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, lek, , reflektion, yrkesrollen, förskollärare, förskola, buss

Om datorer

foto: Jef Bettens @stock.xchng

Just nu använder jag inte datorn som ett verktyg så värst mycket tillsammans med barnen. Främst beror det på att jag inte har en dator stående på avdelningen och kanske till viss del på att barnen är så små ännu. Det vi dock gör med datorn är att se på bilder tillsammans med barnen, de får återuppleva det de upplevt med hjälp av bilderna på datorn helt enkelt.

Tidigare har jag använt datorn på olika sätt, det har funnits spel, barnen har ritat, sett på bilder und so weiter. Men faktum är att det är dyrt att skaffa spel till förskolan. Det är också ett material som kan skapa många konflikter men även naturligtvis ena barn. I den förra gruppen jag hade blev en hel del barn fixerade vid datorspelen. Det var det enda några av dem kunde tänka på under dagen.
"När är det min tur... Hur många ägg kunde du fånga? Efter henne får jag... Va! får hon spela två gånger? jag fick bara... " Hela barnens dag gick åt att hålla koll på vem som spelade, vilka som inte hade spelat och att räkna ut hur de skulle kunna få spela fler gånger än det var sagt. Vi provade med tidsbestämda spelstunder, vi hade listor, vi hade äggklockor. Men barnen kunde inte slappna av utan cirkulerade kring datorn så fort vi var inne på avdelningen. Vid ett par tillfällen smet något av barnen in för att smygspela.

Vi hade många diskussioner kring det här i arbetslaget. Efter ett tag kom vi fram till att vi skulle ta bort spelen helt och hållet. Vi tog fasta på att förskolan skall fungera som ett komplement till hemmet och att alla våra barn på avdelningen hade och spelade datorspel hemma.

I stället erbjöd vi dem wordprogrammet och paint att jobba med på datorn. Efter ett tag insåg vi hur bra det beslutet var för benen i gruppen. Barnen som varit fixerade vid spelen, var inte det längre, utan kunde slappna av eftersom tävlingsmomentet var borta. Istället kunde de hitta lekar med annat material som inte var datorförknippade och fick roliga stunder på så sätt. Det skapades också helt nya samarbetsstunder och lärandesituationer som vi inte förutsett. Barnen började lära varandra att skriva. En läste upp bokstäverna, en i taget, en skrev och en såg om det blev rätt, en fjärde som redan lärt sig läsa tittade också på skärmen och läste sedan upp de färdiga orden. De lärde sig ändra typsnitt, storlek, förhandsgranskning och klippa in bilder, jag vågar påstå att flera av dem var duktigare på word än flera pedagoger i huset.

Datorn fick också en roll i rollekarna. Man använde den på kontoret eller när man gick till jobbet.

Barnen hade ju tillgång till Paint också. De ritade och skrev ut, sparade och hämtade gamla dokument. Hela den här processen medförde att våra barn efter ett tag blev proffs på att manövrera bland mapparna på datorn och medförde också att de klarade av att använda datorn och hjälpa varandra på ett helt annat sätt än tidigare.

Hade vi fortsatt att arbeta med samma grupp barn, hade en förlägning kunnat vara att barnen hade fått skriva text till sina portfolios, eller plocka ut bilder (vilket de i och för sig redan gjorde) själva och på så sätt fått större inflytande över vad som skulle finnas i portfolion.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, jobbet, reflektion, yrkesrollen, dator, IT

Om grått - tisdagstemat

foto: privat

Jag hittade till tisdagstema via den här bloggen. Varför inte!? tänkte jag, och deltar trots att jag har en blogg som handlar om förskolan. Just nu längtar jag efter semester och även om vädret varit kasst och grått har jag haft härliga semestrar på ön dit längtar till året om.

Läs även andra bloggares åsikter om privat, reflektion

Om inskolning igen

Det är ganska populärt nu med så kallad "föräldraaktiv inskolning", även kallad tredagarsmetoden. Vi tillämpar inte den hos oss, inte direkt i alla fall. Någon provade en variant av den och hade föräldraaktiv invänjning i en vecka med gott resultat. Vi har provat lika olika varianter men har ofta släppt ifrån oss en hel grupp och börjat startat helt nya och då har det varit viktigt att låta barnen bli en grupp succesivt.

Jag tror också att det är ganska vanligt att föräldrar tycker det är riktigt bra med de här invänjningssvarianterna eftersom det tar mindre tid än med en invänjning som varar 2-3 veckor, det förstår ju jag med att det inte är så himla hett att hänga på barnets förskola om man ska vara tråkig och inte har något med sig att läsa eller liknande.

Jag tror att det kan fungera. Jag tror att det krävs att det finns en grupp att skola in till och att inte alla barn börjar samtidigt. Jag tror också att det kräver en hel del av pedagogerna på avdelningen, och att man känner sig trygg i sin yrkesroll och klarar av att ha föräldrarna med hela dagar utan att känna sig besvärad.

Dock tror jag att det finns saker med det de här korta invänjningarna som kan vara mindre bra kanske. Till exempel så tänker jag att för barn som har svårt för nya vuxna kan det vara känsligt att nya vuxna tillbringar så mycket tid på avdelningen. Jag undrar också om barn verkligen har vant sig vid sin nya miljö på bara tre dagar även om föräldrarna varit med hela tiden, och jag undrar hur det är utifrån ett anknytningsperspektiv. Hinner barnet verkligen knyta an till någon i personalen på bara tre dagar?

Sedan undrar jag lite om hur långa dagar barnen har direkt efter de här tre invänjningsdagarna, någon som vet?

Läs även andra bloggares åsikter om inskolning, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, yrkesrollen, reflektion, läst,

Om bokpuffar - att leka böcker

Jag vill slå ett slag för att leka böcker. Det kan låta knasigt men det är riktigt roligt och det är bra för fantasin och språkträningen, både den som vi alla har och för den som barn med flera språk har.

Jag har just börjat med mina telingar och vi leker än så länge bockarna Bruse med tre gosedjursbockar och en bro som hör till en tågbana. Som troll har jag använt en apa och min hand som jag ritade ögon näsa och mun på.

Första gången var barnen lite fundersamma över att jag sa troll om apan

- näe toll - APA! sa ett barn flera gånger och skakade på huvudet samtidigt som han stirrade apan i ansiktet.
- Jag vet att det är en apa men vi leker att det är ett troll. sa jag, och inte vet jag om barnet förstod egentligen, men hon accepterade sagan till slut, troll eller ej.

Det var snudd på kaos första gången, barnen var mest intresserade av att springa iväg med alla grejerna och jag fick bestämt ta dem och hålla kvar dem och berätta sagan med hjälp av djuren, när den var klar första gången hade barnen slutat ta alla grejerna och förstod att det var titta och lyssna som gällde. Något barn stod en bit bort och verkade helt upptagen av andra saker men jag lät mig inte störas av det utan fortsatte.
-igen! sa barnen efter första gången och jag började om. Visserligen orkade de inte lyssna ännu en gång utan ville leka i stället och det gjorde vi. De fick låna bockarna och jag såg allt att de gick med dem på bron fram och tillbaka.

Nu har jag berättat några gånger och barnen vet vad som väntar och ser fram mot det. Vi har även börjat leka sagan , och de förstår vad jag menar när jag säger vem är det som klampar på min bro? Och att jag då ÄR trollet. Jag ser att de tycker att det är spännande för de liksom hajjar till. Jag ska fortsätta lekandet med att sätta horn på ett diadem och ta med en trollsvans tror jag.

Snart är det dock lagom att introducera en ny bok. Kanske blir det knacka på eller här är det lilla huset, det får jag se men i alla fall hämtar jag inspirationen ur Lisa Henrikssons fantastiskt bra böcker, bokpuffar och nya bokpuffar. Böcker att köpa för alla som jobbar med barn och för all del, även för föräldrar för jag tror att böckerna kan hjälpa till med lekidéer även i hemmet.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, förskola, jobbet, dagis, barn, lek,

om Tio år efter förskolereformen

Jag är sjuk, ligger i sängen och brottas med yrsel. Min man fick igår släpa fram halva garderoben i jakt på den långa nätverkssladden så att jag kan ha laptopen i sängen. Mest för att kunna se på film faktiskt men jag kan ju passa på att jobbläsa lite och det har jag gjort.

Detta är riktigt intressant läsning och jag funderar lite på vad det kan bli av det här. Förhoppningsvis mer pengar och bättre resurser. Men jag funderar på om det kan innebära något för de individuella utvecklingsplanerna - IUP. För i många fall är de individuella utvecklingsplanerna riktigt usla och bör tas bort för att inte gå stick i stäv med likabehandlingsplanen som alla förskolor har nu mera.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, sjuk, förskola, dagis, skolverket

Om utvecklingssamtalen igen

De är snart avklarade nu, utvecklingssamtalen, och vårt fokus den här omgången har varit föräldrarna även om det låter knasigt. Jo jag ser det så i alla fall, att föräldrarna har varit i fokus eftersom vi har stämt av med dem hur de uppfattar att vi arbetar med deras barn i förskolan och hur deras barn trivs i förskolan.

Nästa punkt har varit att berätta för föräldrarna hur vi upplever att deras barn trivs i förskolan och vad vi ser att deras barn tycker om att göra när det vistas i förskolan men även hur barnet hanterar olika situationer.

Vi har också berättat - utifrån läroplanen - hur just deras barn har inflytande över sin dag eller hur just deras barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den. Vi har småpratat lite och skrattat, nickat instämmande åt varandras ord och tankar och det har lämnats tid till frågor och funderingar. Det känns riktigt bra den här omgången.

Jag tror att A och O är tydlighet i de flesta sammanhang, men kanske särskillt när det finns en förälder som känner oro. Vi har börjat med att fråga just om oron, och de har fått berätta, och vi har jobbat med att stärka upp den delen som föräldern berättar om. Vi berättar noga hur vi arbetar med just den delen som föräldern oroar sig kring och sedan återkopplar i igen till det vid nästa samtal och frågar om oron igen.

Detta har visat sig vara ett mycket bra koncept. Föräldern har ofta gett oss feedback på just det momentet när vi utvärderat och sagt saker som "att det kändes bra som förälder att bli lyssnad på".

Ibland är vi övertydliga, och vi förklarar varför. Vi förklarar att "det är för att du som förälder inte ska sitta på jobbet och vara orolig, vi vill att du ska känna att din skatt har det bra hos oss och att vi ser ditt barn."

Jag fick en sådan fin kommentar av en förälder som uttryckte sin glädje över att deras barn hade hamnat i just vår grupp, att det kändes så fantastiskt att vi tagit oss tid med föräldrarna som till en början var mycket oroliga och nu inte är det. Så jag antar att vi har hittat ett korn här när vi ägnar mycket tid åt föräldrarna den första tiden.

Och jag som känt mig rätt nere och stressad ett tag, boostar förskollärarjaget genom att bli bättre och bättre på samtalen och genom att suga i mig de fina kommentarerna jag får av föräldrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om samtal, utvecklingssamtal, dagis, föräldrar, förskola, förskollärare, yrkesrollen, oro, reflektion,

Om utvecklingssamtal?

Det vankas utvecklingssamtal och jag diskuterar med kollegor hur man kan lägga upp sådana. Jag skulle vara mycket tacksam att få ta del av era tankar kring detta via kommentarerna här.

Gör ni det ska jag snart återkomma och skriva här igen!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, yrkesrollen, förskola, utvecklingssamtal

Om att behöva gnälla

Idag gnäller jag igen. Jag gnäller för att jag känner mig som ett "utskitet lingon" rent ut sagt och det har egentligen inget med dagens arbetsbelastning att göra, utan snarare med den jag inte hann med trots att jag satt i över två och en halv timma och försökte. 45 minuter nästan ägnades åt datorsupport med hjälp av IT-avdelningen och jag är liksom ledsen på riktigt den här gången för att det inte blir som jag tänkt mig och för att orken börjar tryta.

Det handlar inte om att ha för höga krav och det handlar inte om att INTE kunna tänka om, för det gör vi hela tiden. Men det ligger på hög det där andra som inte syns. Det är portfolios, utvecklingsplaner, likabehandlingsplaner, uppföljningssamtal, utvecklingssamtal, redovisningar hit och anställningsintervjuer dit, och nu redan pratas det om lucia och om vilka som ska jobba i mellandagarna och om man kan få ta ledigt ett par dagar i februari eller inte. Februari liksom!

Jag vet inte riktigt om jag orkar upprätthålla bloggen och jag tror kanske att jag pausar ett tag, jag ska fundera så får jag se.

Februari...

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, reflektion, stress, förskollärare,

Om att hinna med

Åh det känns som att jag har slut på alla tankarna just nu. Jag känner mig trött och lite låg. Jag hinner inte med och jag försöker allt vad jag orkar vilket resulterar i att jag inte hinner med något egentligen.

Jag borde försöka komma ihåg att jag bara kan göra en sak i taget, skriva en lista och bocka av kanske.

Idag försökte jag hinna med möte, anställningsintervju, bajsblöjor, påklädning, föräldrasamtal och lek ungefär samtidigt. Det gick inte så bra. Jag höll på att börja klä på fel barn och en mamma tittade lite misstänkt på mig, inte elakt eller så bara lite frågande. Jag hann inte ha rast heller, jag svepte en kopp kaffe på språng, och kissa det hann jag först i slutet av dagen när barnen började gå hem.

Mmm sjukdomstider är härliga tider...

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, förskollärare, reflektion, stress, yrkesrollen

Om att ta med sig hem

Ibland vill man låna med sig dem hem! De är så goa och så underbara!

Efter en dag med gemensam reflektionstid, lunch (hmm) sovstund, galet springande och rutchkaneåkande ville jag låna med mig barnen hem en stund. Det är fantastiskt hur de gör som man gör hur de dansar hur man gör och hur de bara tycker att allt galet och knäppt man gör är fantastiskt spännande och roligt.

Tänk att det kan vara så roligt att rulla på golvet till exempel, tänk att detta kan generera så många kramar att man vill ta med sig jobbet hem.

förskollärarna - föräldrarna 0-1

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, jobbet, dagis, barn, föräldrar, fantastiskt

Om förebilder

Min man och jag diskuterar ganska ofta våra respektive yrken hemma. Våra yrkesval är inte alls de samma men ändå handlar det många gånger om samma saker även om perspektiven är lite olika.

Häromdagen berättade han att han ska åka ut i högstadieskolor och prata lite grand om sitt yrkesvall eftersom det är viktigt för barnen att de tidigt får bra förebilder.
-Vadå tidigt? tyckte jag
-Ja att de tidigt får se att det finns positiva val..
- Ja och välkommen till min arbetsplats då om du vill att barnen ska få goda förebilder tidigt. fortsatte jag
- Det är väl alldeles för tidigt, där förstår de ju inte på samma sätt? Eller?

Och nej, det gör de ju inte, förstår menar jag, men när jag tänker igenom mina barngrupper i huvudet inser jag att i alla mina grupper har det funnits idoler och förebilder och jag har kunnat se hur lätt barnen påverkar varandra, och även hur lätt vi vuxna påverkar barnen.

I min förra barngrupp var det Star Wars som gällde för många av barnen, och Amy Diamond.
Ett par år tidigare var det spindelmannen och Batman som var de stora förebilderna i alla fall de som var tydligast. Många barn hade storasyskon som förebilder eller sina föräldrar, men det märktes inte på samma sätt riktigt.

Nu, när jag jobbar med små barn, ser jag att många barn är intresserade av Pippi, Bamse och jag hör även Laa-Laa och Po nämnas här och var. Så jag håller inte riktigt med min käre man om att det är att vara tidigt ute när han åker till högstadieskolor för att ge barnen positiva förebilder. Jag tror att allt sånt arbete måste börja mycket tidigare, när de är 13 eller 14 kan det var väl sent.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, yrkesrollen, skola, barn, förskola, förebilder, idoler, dagis,

Om budget och Gruffalon

Idag har vi diskuterat barnböcker på jobbet och vi tycker nog olika och tänker nog olika. Någon påpekade att vi kan ha ett känsloperspektiv när vi köper in barnböcker, att vi bör tänka på att barnen/djuren i böckerna bör representera en bredd av känslor och handlingar. En annan tyckte att vi skulle tänka på rim och ramsor eller kanske att om vi ska tänka genus, att köpa Pippiböckerna eftersom hon då skulle representera starka kvinnor. Vi diskuterade när Malins mamma gifte sig med Lisa och att få möta olika sorters livsvillkor, olika kulturer och olika länder.

Rim och ramsor ploppade upp, precis som att tänka ur ett språkperspektiv, matematik och åldersperspektiv, lite om att låna i stället för att köpa och så vidare.

Egentligen tror jag att alla tyckte att allas tankar var bra, att det fanns vettiga argument hela tiden, men så är det det där med budget. Det är så jäkla trist att behöva tänka på pengarna hela tiden. Nu när vi är i början av att bygga upp, vore det fantastiskt mycket roligare om vi faktiskt kunde lägga en bra grund i stället för att prioritera. Och det handlar inte om att jag inte vill samarbeta med biblioteket, det handlar om att jag vill ha en bas på plats. Som jag kan jobba med som jag vet finns där om jag vill, som jag inte glömmer att lämna tillbaka...
Just nu pratar vi om att bygga upp en liten bas som alltid ska finnas och frågan är väl vad vi vill ska finnas i basen, helt enkelt.

En bok som jag alltid propagerar för är Gruffalon av Julia Donaldson. Jag älskar boken och den har varit med mig i alla mina barngrupper sedan jag avslutade min utbildning. Den går att jobba med med små barn och stora barn. Och den är lätt att lära sig utantill vilket är en fördel när man ska läsa den många gånger för många barn. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, jobbet, reflektion, förskollärare, förskola, yrkesrollen, böcker, läst, gruffalon

Om dolda talanger

Jag är en flitig P3lyssnare. Framför allt försöker jag lyssna på morgonpasset men även på Christer och diverse humorprogram som mammas nya kille osv.

Häromdagen var det fredagsflörten på Christer och de frågade killen i fråga vilken hans dolda talang var och jag insåg att JAG inte har någon dold talang alls! Fast idag kom jag på en nämligen att jag ju kan blåsa såpbubblor utan såpbubblor.

Jag kan få till stora bubblor mellan läpparna med enbart saliv och detta knep tar jag till barnens förtjusning till ibland i trängda lägen.

Idag var ett sådant och jag fick genast respons av en trötting som genast sken upp och skrattade flera gånger.

Vilken är din dolda talang?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskola, förskollärare, yrkesrollen, jobbet, trams

Om att "få till det"

Jag har spenderat större delen av dagen ner i källarförrådet i jakt på mer plats och skräp Därför har jag nu suttit en stund med te, gamla uppsatser och böcker i soffan. Ibland när jag läser, måste jag titta på omslaget för att riktigt försäkra mig om att det verkligen är jag som skrivit det där, "var jag så klok!?" tänker jag. Ibland är det tvärtom och jag skrattar åt naiva studenten som faktiskt trodde att det det var så enkelt att genomföra saker och ting.

För det är inte enkelt alla gånger. I mitt arbetslag har vi en del projekt på gång vilket kräver att vi organiserar miljön lite annorlunda, och för att göra detta behöver vi handla och bygga lite. I två eller tre veckor har vi haft klart för oss precis vad vi vill, men vi hinner verkligen inte komma iväg och handla. Det är än det ena och än det andra. Rätt vad det är är någon dessutom sjuk och då är det stört omöjligt att bara åka iväg.

Det är inte heller helt enkelt att få fram vad man vill. Vi talar mycket om värdegrund och om förhållningssätt. Ofta tror man att alla talar samma språk, men så upptäcker man att det gör vi absolut INTE! Det blir snudd på katastrofläge ibland när man måste backa bandet och förklara eller fråga "hur tänkte du nu?" Men med tålamod och humor brukar man kunna klara ut de flesta situationer.

Imorgon är det måndag och jag laddar för en rekordstressig vecka då jag planerar för möten, inköp, kurser, besök och flytt.

Puh! Jag längtar redan efter nästa måndag då det kanske är lite lugnare på jobbfronten.

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, förskollärare, dagis, reflektion, yrkesrollen,

Om att se

Det är fint med samspel. Det ser så olika ut och det sker på så olika sätt. Just nu händer det mycket i gruppen och vi observerar en del. Med små barn går det fort, de lär sig fort och det gäller att upptäcka vad man faktiskt ser. Det är lätt att stoppa barn som börjar flytta alla möbler, det är lätt att säga stopp och inte se att det finns ett syfte. Vi vuxna är väldigt snabba ibland, inte alltid, men ibland.

Den lilla som var så arg i början, har funnit sig till rätta och skriker inte alls så mycket som hon gjorde i början av sin tid på avdelningen. Vi vuxna har jobbat för att se och erbjuda det hon tycker om och det tycks ha gett resultat. Hon leker nu.

Ena stunden sitter hon vid bokhyllan med alla böckerna omkring sig och bläddrar i böckerna,
-Där! säger hon, titta Max! Ett par minuter senare reser hon sig upp tittar efter nappen, hittar den, stoppar snabbt in den i munnen men lika snabbt åker den ut igen. Hon synar nappen noga och pillar bort något skräp och provar igen, jo nu dög nappen, hon går vidare mot kollegan M som står och letar efter något i ett skåp. Bredvid M står det flera låga stolar, vi har bytt plats på ett bord och en hylla därav röran.

Den lilla klättrar upp på en stol och ser sig omkring, efter en stund sträcker hon ut armen och drar till sig en annan stol och kryper över på den. Återigen ser hon sig omkring och drar till sig en ny stol, denna gången hamnar den en bit bort och hon ställer sig upp och håller försiktigt i ryggstödet samtidigt som hon tar ett vingligt kliv över till den senaste stolen.

Den lilla sätter sig på knä och kasar baklänges ner från stolen går fram till den första och klättrar upp. Sedan går hon som på en hinderbana över alla tre stolar och klättar ner, drar fram en till stol och klättrar upp, bara för att klättra ner och springa till den första stolen igen.

Vår stora har tillsammans med mig tittat på händelsen och släpper nu mig och klättrar efter den lilla, hon vänder sig om och tittar på honom, han ler och säger "åsså ja" hon vänder sig om och fortsätter. Vår stora också.

Efter ett tag blev fler och fler barn involverade i leken. De klättrade och stånkade, ibland hjälpte någon den andra, ibland försökte någon knuffas, men M var där och stoppade så att alla fick lyckas. Det var en fin stund på kanske 5 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, dokumentation., jobbet, yrkesrollen, lärande,

Om "löneförmåner"

foto: sxc.hu
Jag ligger hemma och snörvlar, jag är dyngförkyld! Något bättre idag än igår visserligen men inte så att jag har varit på jobbet, eller så att jag kommer att gå dit imorgon. Tröttsamt var ordet sa Bull!

Men det har börjat nu, löneförmånerna som består av förkylningar, springmask, magsjukor eller löss. Jag är trött på det, riktigt trött.

Och det är inte så att jag ligger hemma för minsta lilla heller, jag brukar inte vika mig fören jag har feber, det kan man ju inte för de där sabla karensdagarna gräver ett hål varje gång.

Om jag fick bestämma skulle vi inte ha hela karensdagar i förskolan, möjligtvis halva. Fast jag antar att det skulle missbrukas av folk det också, precis som allt annat, men jag tycker att vi borde få ha det så i alla fall med tanke på att vi hör till en yrkesgrupp som får räkna med att någon nyser eller tar i ens mat, att någon bajsar igenom eller kräks på dig. Eller är det det som är löneförmånen i vårt fall tro?

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, reflektion, uselt, sjuk,

Om dokumentation

Precis halvvägs till mitt jobb gräver de upp gatan. Jag tror att de ska gräva ner fjärrvärmerör i marken men jag vet inte helt säkert. Varje dag när jag fastnat i rödljuset tänker jag att jag borde haft kameran med mig och fotat grävmaskinerna och arbetet som pågår där, flera av barnen på min avdelning älskar grävmaskiner. Varje dag har jag naturligtvis glömt kameran och jag blir lika irriterad varje gång.

Det är samma sak när barnen gör något spännande, kameran är någon helt annanstans än där det händer något. Ibland får man försöka efterkonstruera stunden för att kunna visa andra, men oftast går det ju naturligtvis inte. Jag håller på att lära mig att dokumentationen inte nödvändigtvis måste ske via kameran eller datorn, men jag är väl skadad antar jag och har svårt för att bara krafsa ner ett par streckgubbar, skriva vad jag ser och tycka att det är okej.

Just nu pratar vi på min förskola en hel del om hur och vad vi dokumenterar och hos oss har vi inte kommit så värst långt. Vi är ungefär där att alla kanske förstår att det är skillnad på dokumentation och "pedagogisk dokumentation". Några av oss har absolut inte förstått skillnaden. Fortfarande är det mycket "hej här är jag och jag är gullig när jag har mat i hela ansiktet"-bilder, men jag tror att vi när det här året är slut kanske kan ha börjat närma oss det vi strävar efter att nå så småningom, nämligen reflektion kring dokumentationen.

Jag tycker själv att det är svårt. Jag kikar på bilderna och tycker inte riktigt att jag kan se saker i allt. Ibland ser jag naturligtvis att miljön är helt galet utformad med tanke på vad vi vill, eller att barnen naturligtvis tappar intresse för aktiviteten när de sitter som de gör men jag har nog inte riktigt kommit dit att jag verkligen ser processen och lärandet i bilderna. Dock tror jag kanske att det beror på att jag sällan får tillfälle att dokumentera just processen över tid, eftersom kameran alltid är borta.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, förskollärare, reflektion, yrkesrollen, dokumentation.

Om att bli tagen på allvar

Jag tänker på förskolans uppdrag i kväll och jag tänker på rollen jag har som förskollärare. Jag tänker på alla debatter man haft, och har, kring vad förskolan står för och om lärandeuppdraget och om omsorgsuppdraget. Och jag känner mig liksom trött. Jag har inte stångat mig blodig på något vis men jag är trött på att behöva kämpa hela tiden.

Och jo det känns så. Det känns som att jag får slåss för att bli tagen på lika stort allvar som juristen eller ekonomen. Och jag frågar mig hur det kan vara så egentligen, vad exakt är det som gör att mitt jobb är mer som ett låtsasjobb än någon annans? Är det för att det är barn jag arbetar med? Är det för att det handlar om lek eller är det för att jag också byter blöjor ibland? Just nu känner jag mig trött på att förklara och jag funderar på att trycka den här artikeln i handen på nästa idiot jag möter.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, dagis, förskola, förskollärare, jobbet,

Om kommunikation (läs skitsnack)

Ibland råkar man av misstag höra saker som man kanske inte skulle hört egentligen. Ibland blir man riktigt ledsen. Så där ledsen att man får ont i magen och känner att man nog egentligen inte vill gå tillbaka till jobbet.

Ibland gör det inget, det blir någon slags bekräftelse av vad man redan vet, nämligen att personen och jag, vi gillar inte varandra.

Däremot kan man bli förvånad. Man trodde kanske att personen i fråga gjorde som man själv, nämligen höll tyst om det man tycker inför andra. Lät bli att sprida sin osakliga dynga och personliga åsikt bland kollegor eftersom den personliga åsikten om personen inte hör just till jobbet.

På arbetsplatsen har vi (tidigare?) varit tydliga och noggranna med att det ska vara rak kommunikation. Är man arg på någon säger man det till personen. Kommer någon med skitsnack om någon till mig, säger jag "Oj då, du bör nog ta upp det där med X, inte med mig". Men nu...
Jag vet inte, jag känner mig sur och grinig. Jag SKULLE kunna häva ur mig en del, men jag gör det inte, jag känner att jag skulle bli personlig och sur och det skulle gå ut över jobbet och det är det inte värt!

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, yrkesrollen, uselt, förskola, förskollärare, kollegor,

Om engagemanget

Jag håller inte med om det här men visst finns det något i det som skrivs i kommentarerna kring utelek. För det finns förskolor där barnen slussas ut så fort det blir stimmigt och stojigt, det finns förskolor där personalen inte engagerar sig i barnens utelek, och det finns förskolor där pedagoger tycks tro att den fria leken innebär lek fri från vuxna.

För mig och många andra innebär den fria leken den stund på dagen då barnen erbjuds olika aktiviteter som de själva väljer, men det innebär inte att vi vuxna kan pausa eller göra annat, tvärtom måste vi engagera oss och delta i lekarna. Vi måste vara med och hjälpa de barn som inte riktigt knäckt lekkoderna så att de får lyckas i stället för att misslyckas. Det gör vi genom att delta och genom att hjälpa till att styra upp leken innan den rinner ut i sanden eller spårar ur.

Vi måste också vara med och skapa utmaningar för de barn som har kommit en bit längre i sina lekar än de andra barnen, hitta vägar så att leken inte blir tråkig eller "för enkel" för dessa barn.

Det är genom leken, och då ofta i rollekarna, under den fria leken som vi jobbar med barns självkänsla och hjälper barn att sätta ord på känslor som uppstår tillsammans med kompisar. Vi är med för att slussa in barn som hamnar vid sidan om. Barn klarar inte alltid själva av att hitta roller för alla i lekar, men det gör engagerade vuxna och därför är vi viktiga för barnen på förskolan.

Vad gäller uteleken, så tror jag att om man har samma inställning till den som till den fria leken, så blir det bra. Det vill säga, att under uteleken och utevistelsen skall barn erbjudas olika aktiviteter och erbjudas engagerade och närvarande vuxna. Det är fullt möjligt. Jag ser det dagligen hos många av mina kollegor.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, den fria leken, förskola, reflektion, utevistelse, yrkesrollen

Om anmälningsplikt igen (långt)

Det är roligt att tänka på jobbet så här i en blogg, och det är roligt att få kommentarer och jag är positivt överraskad över att jag får så pass många som jag får. Tack alla. Och tack för de fina mejlen, ni som skrivit till mig.

Idag fick jag anledning att svara på en fråga och jag inser att det är ett så pass långt svar att det är ett inlägg. Så Elina, så här gör vi generellt.

1, När vi misstänker att det finns en möjlighet att ett barn far illa på något sätt, brukar vi diskutera det i arbetslaget och med vår chef. Vi berättar vad vi grundar vår misstanke på och hur vi känner. Är det barn som berättat något skriver vi ner vad som hänt, vad barnet har sagt och vad pedagogen har sagt, tid och datum. Samma sak om vi sett märken eller liknande.

2, Vår chef har sedan kontaktat de sociala myndigheterna och gjort anmälan. Är chefen osäker på om det är tillräckligt för en anmälan har chefen gjort en anonym konsultation med en socialsekreterare, eller så har jag eller någon annan pedagog gjort det. Är det tillräckligt avslutas samtalet och chefen ringer upp någon halvtimma senare och gör anmälan, samt skickar vår skriftliga redogörelse till berörda handläggare.

3, Efteråt har vår chef ringt upp föräldern i fråga eller bokat ett möte för att berätta att det har gjorts en anmälan, om det inte är så att chefen inte får ringa och underrätta föräldrarna. Det gör man inte om det tex. kan handla om kvinnovåld har jag för mig.

4, Sedan i ett senare skede kommer en socialsekreterare till oss för att lyssna på vad det är som gör att vi har upplevt oro kring barnet. Ibland kan det hända att föräldrarna är med redan här när socialsekreteraren kommer. Vi är aldrig ensamma på de här mötena, skulle föräldrarna vara med skulle vår chef eller biträdande chef delta i mötet, vilket de förmodligen skulle ändå även om föräldrarna inte skulle vara med.

5, Efter detta får vi inte (oftast) veta mer. Vi gör ibland tilläggsanmälningar om det dyker upp nya saker som oroar oss, ibland blir det nya anmälningar. Det beror lite på hur lång tid det går mellan anmälningarna. Men vi har gjort det vi ska och får oftast inte veta mer av socialtjänsten. Men det händer att föräldrarna berättar vad som händer.

6, Är det frågan om barnmisshandel kommer polisen och frågar ut oss som hört eller sett något eftersom barnmisshandel alltid polisanmäls. (Kvinnomisshandel ska också alltid anmälas eftersom det lyder under allmänt åtal) Efter ett par dagar brukar polisen komma till förskolan med filmkamera och socialsekreterare och fråga barnet om barnet kan prata. Då är någon pedagog som barnet är trygg med alltid med som trygghet för barnet, men får inte säga något.

Mitt i allt detta som sker, är det sällan själva anmälan som är det svåra utan föräldrarnas reaktioner. Många föräldrar reagerar mycket sammanbitet och nästan inte alls. En del hotar och säger att de aldrig mer tänker släppa sina barn till förskolan igen osv.

En del skriker och gapar och skäller på vår chef och kräver att få reda på exakt vem som sett eller hört vad, och föräldrarna har ju rätt att ta del av utredningen men jag tror inte att min chef måste tala om exakt vem som hört eller sagt vad men jag är osäker på det.

Det händer att föräldrarna kommer till oss och skäller, gråter eller vill prata men vi har tränat upp oss i att hänvisa nästan alla sådana frågor till vår chef, vi hänvisar till att vi arbetar med barnen att vi gör det som åligger oss och att om de har fler frågor kring detta får de vända sig till vår chef, men att vi gärna besvarar frågor om barnets dag osv.

Det är knepigt alltihop för det är ju trots allt så att vi är människor som också tänker och känner och blir ledsna, och just därför så är det så viktigt tror jag att använda sig av sin yrkesroll i sådana här situationer. Att säga "som förskollärare upplever jag att.." eller liknande. Det gör att man kommer ihåg själv att det är inte personen Lenox som blir angripen, det är inte jag Lenox som ska ta åt mig, utan jag som förskollärare hanterar det här, jag som förskollärare gör på rätt sätt och det jag ska!

Men det ÄR inte lätt. Situationer kan bli riktigt jobbiga och svåra och man kan bli så tyngd av att barnet far illa på något sätt att man behöver pausa ett par dagar. Man behöver också stöd från kollegor och chef som förstår att det kan kännas svårt att möta den här föräldern ett par dagar och som tar över det ett par dagar eller veckor om det behövs.

Det jag kan säga till dig Elina som känner att du aldrig vill vara med om den där situationen igen, är att det blir trots allt enklare att hantera de här situationerna när man varit med om dem ett par gånger, det låter inte klokt men så är det. Och jag tror att man lär sig fokusera på vad det är som gör att man anmält från början, nämligen oron kring att barnet kan fara illa, och det är ju det som är det väsentliga. Och man FÅR INTE låta bli att se... det hade varit så lätt i vissa lägen att inte höra vad barnet sa eller att bara inte förstå. Men det är ju barn och vi är vuxna och om barnets föräldrar eller andra i barnets närhet inte fungerar, måste vi fungera extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, anmälningsplikt, förskollärare, förskola, föräldrar, jobbet, oro, yrkesrollen,