Om tiden - den dyrbara

Barn har rätt till engagerade vuxna under sin dag i förskolan. Vuxna som skapar meningsfulla sammanhang för dem att vistas i, som ser till att det får möjlighet att arbeta med sina intressen och i demokratisk anda. Vi vuxna har ansvar för barnens relationer, ansvar för att barnen har relationer till andra barn och att det ges möjligheter till nya relationer.

Vi vuxna som arbetar i förskolan vill oftast ge barn dessa möjligheter men vet inte alltid hur. Iblandf tror vi att vi gör det men gör det inte om man tänker efter och för att tänka efter krävs det både tid, olikheter och dokumentation att reflektera kring.

Oftast har vi inte tid i förskolan. Tid tid tid och tid. Vi får ångest av tid och vi vill ha mer av den allt som oftast. Ibland kan det dock kännas som att tiden inte kan gå snabbt nog. Vi utnyttjar nog inte tiden på bästa sätt alla gånger och vi behöver nog många gånger någon form av kontrakt för att hålla fokus för tiden är viktig och behöver tas vara på.

Jag står inför detta just nu, att fundera över hur tiden tas till vara på. Hur ska vi vårda den som finns och hur ska vi se till att den inte går förlorad? Har vi samma syn? Vad påverkar mig och vad påverkar de andra? Har vi samma ingång?

Kan man slösa bort sin viktigaq tid på skitsamtal? Förstår ni hur jag tänker här?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dokumentation, förskola, förskollärare, reflektion, tid, värdegrund, yrkesidentitet,

Om att värdera om

Ni ska veta det att det kan hända att jag kommer att omvärdera ungefär hälften av allt jag någonsin har sagt, eller i alla fall ge det nytt liv och lägga nya tankar bakom.
Det är det som kan hända snart och det kan hända att jag kommer att göra det eftersom jag går en utbildning som gör att jag får tänka så vansinnigt mycket hela tiden. Spännande. Hela tiden!

Om potträning

Det handlar mycket om potträning just nu. Det springs på pottan och toaletten och det applåderas och analyseras vilken sorts bajs eller kiss det har kommit och om det kanske kan komma mera eller om man vill sitta ensam eller ha sällskap eller om man vill spola själv eller ha hjälp, vi byter kläder och tvättar kissiga ben och sköljer ur gummistövlar och påminner och tvättar händer och spritar och.. och.. Gläds med varje barn som lyckas och som blir så stolta att de nästan vill spara bajset eller kisset för att visa upp när föräldern kommer för att hämta.

Ibland blir jag full i skratt och tänker att jag är bra sjuk som står och glor ner i pottan och applåderar som en galning och sjunger "grattis till kisset-sången".

Ibland slår det mig hur mycket tid det går åt till sådant som handtvätt, påklädning, toalettbesök eller nästorkning, och jag tänker samtidigt att lärandet i situationerna handlar om hur man gör det där.

Varje projekt har sin metodik säger man i Reggio Emilia. Jag kan säga att varje barn kräver sin metodik och det är ibland en konst att hitta rätt. Det är viktigt att man reflekterar och att man får adekvat handledning så att man inte lunkar på i samma spår jämt även om erfarenhet naturligtvis är en viktig ingrediens i förskolan verksamhet.

Det är i alla fall spännande nästan jämt. Man vet aldrig när man ska få avsluta dagen med att torka upp kiss från golvet för att ett barn "kan själv nu" och då helt själv tömt pottan nästan i toaletten. Det är så när de kan själva.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, bajs, dagis, förskola, förskollärare, fantastiskt, reflektion, yrkesrollen, yrkesidentitet, värdegrund,

Om sekretess, anmälningsplikt, tystnadsplikt och Staffan Olsson

Jag har hostat mig igenom natten till min mans förtvivlan, och nu när jag sitter upp, hostar jag visserligen inte längre, men jag är så snuvig att jag har svårt att andas utan att ha vidöppen mun. Förkylningstider, oh joy!

Jag har en liten finurlig inställning som gör att jag ser vad ni som har googlat er hit har sökt efter efter från början, och det är ju ganska spännande. Det skulle ju kunna vara en hjälp för mig att hitta saker att skriva om och det gör ju även att jag ser lite grand vad förstagångsbesökare i allmänhet är intresserade av. Dock gör det mig lite beklämd av att se att det är minst åtta personer om dagen som söker efter länkar som handlar om anmälningsplikt + förskola. Det innebär ju att det förmodligen är mer än åtta personer som funderar kring om de borde göra en anmälan till socialförvaltningen eller inte.

Jag hoppas att det finns något matnyttigt här kring det men jag vill ändå passa på att tipsa om Staffan Olsson som är något av en expert just kring anmälningsplikt och sekretess (eller tystnadsplikt) i förskolan. En del av er har säkert träffat Staffan i utbildningssammanhang eller på föreläsningar och vet hur bra han är på att göra dessa komplexa, svåra och många gånger krångliga ämnen begripliga och tillgängliga. Han gör det även i bokform och det är kanske ett alternativ om man inte kan gå på föreläsningar, och det borde väl i ärlighetens namn finnas en bok om anmälningsplikt och sekretess att tillgå vid behov, på varje förskola eller skola.

Det är viktigt att vi gör rätt. Det är min erfarenhet att kunskapen är ganska låg i förskolorna och att man kör med någon slags godtycklighet. "äsch den mamman som är så trevlig, så kan det ju inte vara som ungen säger." Eller " Jo M slog K men det är inte alla barn som har det så lätt hemma" Det är inte okej och jag tror att generellt behöver vi nog veta mer om vad vi får säga till föräldrar och barn i förskolan.

Nu måste jag krypa ner under min filt och återgå till att hosta och dricka the med honung. Jag hoppas att ni får en fin vecka,, åtminstone i Stockholmstrakten ser dagens väder lovande ut.

Läs även andra bloggares åsikter om anmälningsplikt, sekretess, tystnadsplikt, sjuk, förskola, dagis,

Om demokrati

bild : lusi

Just nu diskuterar vi uppdraget. Det som vi alla har som arbetar inom förskolan. Vi talar om det som är det främsta, det som är att fostra demokratiskt och förbereda barnen inför samhället.

Man kan tänka ganska olika kring det här. Man kan tänka att när barnen på samlingen får ställa sig upp och berätta vad de vill välja för aktivitet så är det demokratiska val. Man kan tänka att när barnen får välja om de ska gå ut eller inte så är det demokratiskt. Jo, man kan tänka så.

Man kan också bryta ner begreppen och tankarna kring demokrati och ha fantastiskt spännande diskussioner kring vad demokrati är och hur man omsätter yttrandefriheten för en ettåring eller hur man ser till att allt det vi gör i förskolan verkligen vilar på demokratins grunder. Vad är nu demokrati igen då?

Ibland känns det som att vi aldrig hinner diskutera klart, jag menar inte klart som i klart, men jag menar som i fördjupat. Vi hinner aldrig diskutera länge kring ifall man kan tänka i individperspektiv när det handlar om demokrati. Behövs det inte fler än en individ i en demokrati? Har man bara rättigheter eller kan man prata om skyldigheter också? Och hur involverar vi föräldrarna?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskola, förskollärare, föräldrar, demokrati, reflektion, läroplanen, yrkesrollen,

Om fyrkantighet och andra vinklar

bild: sxc.hu fangol

Nu är det igångkört sedan ett tag tillbaka. De små nya på avdelningen acklimatiserar sig och tittar storögt på det som sker runtomkring. Och jag upptäcker hur stora de andra har blivit plötsligt, att de kan så otroligt många saker och att det finns ett driv och en vilja hela tiden.

Mina funderingar nu är hur vi ska kunna förvalta den där viljan och det där drivet på bästa sätt. Hur vi ska kunna utmana och uppmuntra utan att styra in dem i våra invanda hjulspår . Det tål att tänkas på och jag hoppas att vi kommer ihåg det allt eftersom!

Den ena av två utbildningar har kört igång och jag är peppad på samma gång som jag känner mig väldigt ödmjuk inför uppgiften. Jag brottas med att själv förstå och med att jag kanske så småningom ska försöka få andra att förstå. Mitt i alltihop dyker frågor som jag inte tänkt på på ett tag upp igen, på ett nytt sätt och från en annan vinkel än tidigare.

Jag har bestämt mig för minnas det, att det alltid finns andra vinklar än de man ser även om det till en början kan kännas fyrkantigt.

Vad händer hos er?

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, förskollärare, yrkesrollen, studier, barn,

Om att dra igång

foto privat

Sommaren har varit god och jag har försummat eller vilat mig från bloggen länge! Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet. Ett tag var det svårt att skriva eftersom det kändes som att jag redan hade skrivit allt, och det jag ville skriva om var för nära, återigen, svårt att vara anonym i vissa lägen. Men nu ska jag försöka dra igång det här på riktigt och åtminstone skriva ett par gånger i veckan för nu blir det inga fler semesterdagar på ett tag. Jag har inga inplanerade och jag har inget planerat som jag har tänkt att jag vill göra framöver - förutom de sedvanliga drömmarna då.

Imorgon börjar allvaret och jag börjar med att åka iväg och utbilda mig ett par dagar. Jag ser fram emot det. Jag har sett fram mot det här ett tag och det är med mycket stor ödmjukhet som jag kliver in i den här utbildningsomgången. Det känns som att jag inte kan något, som att jag knappt kommer att begripa vad jag ska hålla på med och som att det kanske inte kan bli något av mig. Men spännande ska det bli,

Jag längtar efter barnen också! Flera av dem har jag inte träffat sedan före midsommar och flera av dem har blivit storebröder och storasystrar under sommaren. Konstigt är det allt att "mina" små pluttar har mindre pluttar hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dagisfröken, förskola, förskollärare, studier,

Om att bestämma sig

Jag har bestämt mig. Jag gör allt! Jag får slita hund ibland och ta tjänstledigt lite då och då, men det är det värt. Jag tror det kan bli bra i slutändan och jag vill!

Och nu har jag semester igen, och ska packa, för jag ska åka bort ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, val,

Om hötappar och att vara åsnan mitt imellan

Oj oj oj oj! Hur gör jag nu! jag har kommit in på en utbildning som jag verkligen verkligen vill gå, menjag ska också gå en annan utbildning via jobbet. Hur gör jag nu?!?! Jag känner mig liksom lite matt och knäsvag och tankarna far i huvudet på mig och jag funderar. Jag vill ha alla kakor och äta dem allihop. Detta känns som.. ja jag vet faktiskt inte. Jag skulle behöva betänketid men den finns tyvärr inte.



Läs även andra bloggares åsikter om studier, förskola, förskollärare, reflektion,

om att sammanfatta intrycken

foto: privat

Jo det där med att samla intrycken. Vad svårt det är! Jag tänker på hur vi ibland gör utflykter med barnen, eller upplever något som teater tillsammans och så ber vi dem rita vad de tyckte bäst om eller så kanske vi intervjuar dem om deras upplevelse...

Jag tänker att det är mycket begärt att de som är 3 eller kanske 4 år ska klara av att bara välja något av allt det upplevda. Och så kan det hända att vi blir besvikna när det som de valde inte alls var det som vi hade trott eller tänkt oss. (Som när en L sa att "det bästa med utflykten var när fullegubben rapade på tunnelbanan!")

Resan till Reggio var inget som jag tänkt mig egentligen. Jag vet nog inte ens vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Kanske mer faktiska sanningar, kanske lite att få skämmas när jag såg profsiga pedagoger.

Inget av detta upplevde jag! Det fanns inga faktiska sanningar, det var inte så himmelens styrt som jag hade fått för mig, det är inte ouppnåeligt, det är inte milslångt ifrån vårt tänk alla gånger även om förutsättningarna är helt annorlunda.

Något av det jag gärna tänker på från veckan som var, är det dels hur man tar till vara på det som finns och på det sätt man ser på barns lärande och det de gör.
"Alla barn är intelligenta om..." sa Loris Malaguzzi. OM:et, det är vi pedagoger eller det som finns omkring oss eller det som erbjuds barnen. Alla barn är intelligenta om vi bara tar vara på deras drivkraft eller deras sätt att ta sig an sin verklighet, och jag gillar den tanken. jag ska tänka mer kring att vara OM:et i barnens lärandet. Jag ska tänka på hur jag kan påverka och se till att de får visa hur intelligenta de är!

to be continued...

Läs även andra bloggares åsikter om Reggio Emilia, Loris Malaguzzi, reflektion, yrkesrollen, värdegrund, barn, fantastiskt, dagis, förskollärare, förskola,

Om att samla kraft och återhämtning

Jag försöker komma tillbaka, men det går trögt. Det är som att påfrestningarna under året som gått, börjat ta ut sin rätt och jag känner mig så vansinnigt trött. Trött som i trött, inte sömnig, det är en viss skillnad.

Det är slitsamt att driva en avdelning på två pedagoger i väntan på att hitta en tredje som blir kvar. Barnen tyr sig till två och det blir fler samtal, fler konflikter att hantera samtidigt som man inte hinner det man vill och bör. Vi har i alla fall en tredje kollega sedan några veckor och det är skönt, även om vi inte hunnit jobba ihop oss eller egentligen prata om vad vi vill tillsammans. Det är jämt skägg med att hålla nästippen över ytan mest hela tiden.

Om ett par dagar far jag till Reggio. Det är en hett eftertraktad resa och jag ska lägga vardagen åt sidan och förhoppningsvis möta inspirationen i Italien. Kanske möter jag någon av er där?

Jag tänker att jag ska avlägga en reserapport sedan när jag är tillbaka.

I morgon stiger jag upp tidigt för att fira förskolans dag, och jag hoppas att er dag blir fin även om ni inte firar!


Läs även andra bloggares åsikter om Reggio Emilia, studiebesök, yrkesrollen, barn, dagis, förskola,

Alexander - Om förskolan, en hyllning

foto: privat

Om jag får ta mig friheten att hylla, så är det precis det jag tänker göra.

Varje gång jag kommer till förskolan, för att lämna eller hämta, slås jag av arbetet bakom, under. Administrationen. Alla föräldrar som ska få information. Vem åt vad till lunch och vem som sovit hur länge. Idag är det gårdsdag och vilka ska vara ute och vilka ska vara inne.

Varje vecka kommer ett brev, via mail om veckan som gått. Om de aktiviteter barnen varit på och bilder. Teckningar, lekar, övningar, upptäckter, äventyr. Brevet är skrivet av hon som är ansvarig för avdelningen. Hennes kärlek och passion för sitt yrke smittar varje gång jag läser och jag erkänner, varje gång letar jag efter min dotter på bilderna för att se vad just hon varit med om. Det är spännande att se med andras ögon. Med Carinas ögon. Frökens ögon.

Som avstämningsmötet nyligen. Det inför flytten. Lillan ska till åldersgrupp och det är en annan grupp, nya vänner och en stor gård. Där finns det gungor. Vi pratar om lillans utveckling. Jag, mamman och bitvis lillan, som kastas mellan att sitta i soffan med oss eller att springa ut på gården. Det är som att sitta med lillans representant, för dagarna hon inte är med oss och det är merparten av tiden. Carina är mer med henne, än jag. Jag lyssnar på Carinas ord och jag ser balansen, som hon tvingas upprätthålla. Balansen mellan pedagogen, det aningen korrekta och en person som liksom passionerat älskar sitt yrke, ser de som kommer efter. Deras utmaningar och vad vi gör för att välkomna dem, vårda och ta hand om helheten, individen, det unika, det starka, stötta det svaga.

Efter två veckor har hon vant sig, lillan av att vara i den störe gruppen. På den stora gården, hon är tre och gungar själv. Hon vill ha en rosa och en lila vante. Olika färger på sina händer och när jag pratar med pedagogen på gården idag, hon som vikarierar så vet hon det. Att min dotter gillar kläder, det är en speciell ålder och vi pratar en stund om det.

Jag ser ibland tröttheten. I Carinas ögon. Framåt fredag. Som idag.

När jag får chansen att skriva här, så kan jag inte göra något annat än börja med en hyllning. Till er som passionerat tar hand om våra barn. Som lär min dotter, ser henne och är närvarande. Som på ett sätt hjälper mig att bli en bättre pappa. Varje vardag. Sakta lär jag mig.

Jag skulle kunna använda andra ord för att beskriva vad jag menar. Jag möter på förskolan en hög servicegrad, passion och känsla för sin verksamhet, affärsfokus och tydliga leveranslöften. Jag möter verksamhetsstruktur och flexibilitet med tydliga kontrollpunkter och väl förankrade milstolpar. Jag noterar modeller som är anpassade underleverantörer och huvudprodukt. Jag upplever ett varumärkeslöfte som väl motsvarar mina förväntningar. Om jag får prata manska.

Men varför tar ni så uselt betalt? Det får ju till effekt att tjänsten och värdet på er leverans inte uppskattas därefter.