Jo det där med att samla intrycken. Vad svårt det är! Jag tänker på hur vi ibland gör utflykter med barnen, eller upplever något som teater tillsammans och så ber vi dem rita vad de tyckte bäst om eller så kanske vi intervjuar dem om deras upplevelse...
Jag tänker att det är mycket begärt att de som är 3 eller kanske 4 år ska klara av att bara välja något av allt det upplevda. Och så kan det hända att vi blir besvikna när det som de valde inte alls var det som vi hade trott eller tänkt oss. (Som när en L sa att "det bästa med utflykten var när fullegubben rapade på tunnelbanan!")
Resan till Reggio var inget som jag tänkt mig egentligen. Jag vet nog inte ens vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Kanske mer faktiska sanningar, kanske lite att få skämmas när jag såg profsiga pedagoger.
Inget av detta upplevde jag! Det fanns inga faktiska sanningar, det var inte så himmelens styrt som jag hade fått för mig, det är inte ouppnåeligt, det är inte milslångt ifrån vårt tänk alla gånger även om förutsättningarna är helt annorlunda.
Något av det jag gärna tänker på från veckan som var, är det dels hur man tar till vara på det som finns och på det sätt man ser på barns lärande och det de gör. "Alla barn är intelligenta om..." sa Loris Malaguzzi. OM:et, det är vi pedagoger eller det som finns omkring oss eller det som erbjuds barnen. Alla barn är intelligenta om vi bara tar vara på deras drivkraft eller deras sätt att ta sig an sin verklighet, och jag gillar den tanken. jag ska tänka mer kring att vara OM:et i barnens lärandet. Jag ska tänka på hur jag kan påverka och se till att de får visa hur intelligenta de är!
Jag försöker komma tillbaka, men det går trögt. Det är som att påfrestningarna under året som gått, börjat ta ut sin rätt och jag känner mig så vansinnigt trött. Trött som i trött, inte sömnig, det är en viss skillnad.
Det är slitsamt att driva en avdelning på två pedagoger i väntan på att hitta en tredje som blir kvar. Barnen tyr sig till två och det blir fler samtal, fler konflikter att hantera samtidigt som man inte hinner det man vill och bör. Vi har i alla fall en tredje kollega sedan några veckor och det är skönt, även om vi inte hunnit jobba ihop oss eller egentligen prata om vad vi vill tillsammans. Det är jämt skägg med att hålla nästippen över ytan mest hela tiden.
Om ett par dagar far jag till Reggio. Det är en hett eftertraktad resa och jag ska lägga vardagen åt sidan och förhoppningsvis möta inspirationen i Italien. Kanske möter jag någon av er där?
Jag tänker att jag ska avlägga en reserapport sedan när jag är tillbaka.
I morgon stiger jag upp tidigt för att fira förskolans dag, och jag hoppas att er dag blir fin även om ni inte firar!
Om jag får ta mig friheten att hylla, så är det precis det jag tänker göra.
Varje gång jag kommer till förskolan, för att lämna eller hämta, slås jag av arbetet bakom, under. Administrationen. Alla föräldrar som ska få information. Vem åt vad till lunch och vem som sovit hur länge. Idag är det gårdsdag och vilka ska vara ute och vilka ska vara inne.
Varje vecka kommer ett brev, via mail om veckan som gått. Om de aktiviteter barnen varit på och bilder. Teckningar, lekar, övningar, upptäckter, äventyr. Brevet är skrivet av hon som är ansvarig för avdelningen. Hennes kärlek och passion för sitt yrke smittar varje gång jag läser och jag erkänner, varje gång letar jag efter min dotter på bilderna för att se vad just hon varit med om. Det är spännande att se med andras ögon. Med Carinas ögon. Frökens ögon.
Som avstämningsmötet nyligen. Det inför flytten. Lillan ska till åldersgrupp och det är en annan grupp, nya vänner och en stor gård. Där finns det gungor. Vi pratar om lillans utveckling. Jag, mamman och bitvis lillan, som kastas mellan att sitta i soffan med oss eller att springa ut på gården. Det är som att sitta med lillans representant, för dagarna hon inte är med oss och det är merparten av tiden. Carina är mer med henne, än jag. Jag lyssnar på Carinas ord och jag ser balansen, som hon tvingas upprätthålla. Balansen mellan pedagogen, det aningen korrekta och en person som liksom passionerat älskar sitt yrke, ser de som kommer efter. Deras utmaningar och vad vi gör för att välkomna dem, vårda och ta hand om helheten, individen, det unika, det starka, stötta det svaga.
Efter två veckor har hon vant sig, lillan av att vara i den störe gruppen. På den stora gården, hon är tre och gungar själv. Hon vill ha en rosa och en lila vante. Olika färger på sina händer och när jag pratar med pedagogen på gården idag, hon som vikarierar så vet hon det. Att min dotter gillar kläder, det är en speciell ålder och vi pratar en stund om det.
Jag ser ibland tröttheten. I Carinas ögon. Framåt fredag. Som idag.
När jag får chansen att skriva här, så kan jag inte göra något annat än börja med en hyllning. Till er som passionerat tar hand om våra barn. Som lär min dotter, ser henne och är närvarande. Som på ett sätt hjälper mig att bli en bättre pappa. Varje vardag. Sakta lär jag mig.
Jag skulle kunna använda andra ord för att beskriva vad jag menar. Jag möter på förskolan en hög servicegrad, passion och känsla för sin verksamhet, affärsfokus och tydliga leveranslöften. Jag möter verksamhetsstruktur och flexibilitet med tydliga kontrollpunkter och väl förankrade milstolpar. Jag noterar modeller som är anpassade underleverantörer och huvudprodukt. Jag upplever ett varumärkeslöfte som väl motsvarar mina förväntningar. Om jag får prata manska.
Men varför tar ni så uselt betalt? Det får ju till effekt att tjänsten och värdet på er leverans inte uppskattas därefter.
Imorgon är det fredagsgästsdags igen. I morgon är det en pappa och barnboksförfattare som gör mig den äran.
Alexander Holmberg heter den här pappan. Vi är liksom varandras bloggläsare. Jag läste hans första (?) från början när han skrev om att börja om och att välja nya vägar som nybliven pappa och hur det var att återupptäcka sig själv efter många års äktenskap. Han skrev om sin dotter med kärlek, till sin dotter om kärlek. Nu kan man läsa om hans dotter i böcker, det är stort tycker jag.
På förskolan där jag jobbar har några stycken läst en bok som jag hade glömt bort. Empati genom lek och språk av Margareta Öhman. Jösses hur kunde jag glömma!? Det är inte något som är revolutionerande för oss som arbetat ett tag men det är riktigt nyttigt att läsa och påminna sigsjälv om hur det funkar egentligen när barn ges möjlighet att utveckla sitt käsnloliv och sin empatiska förmåga.
Boken har många diskussionsfrågor och jag tänker att dessa kan vara riktigt bra att ha som utgångspunkt i arbetslag när man diskuterar. min erfarenhet är att reflektioner ibland tenderar att flyta i väg och övergå till andrra sorters diskussioner om man inte har struktur. Frågorna i boken tror jag kan hjälpa till.
Och till sist tror jag att boken är utmärkt för alla er som är nyutexaminerade eller som ska börja arbeta i förskolan och faktiskt inte riktigt vet hur den vuxne ska göra i olika situationer. För er som inte har en aning om hur små barns förmåga till empati utvecklas och vad den vuxne har för roll och hur denne kan påverka situationerna, för er är den här boken mycket viktig! Andra bloggar om: böcker, läst, läroplanen, yrkesidentitet, värdegrund, yrkesrollen, barn, dagisfröken, dagis, förskola, förskollärare,
Det här med att skriva... Åh det är det bästa jag vet ibland men också så vidrigt jobbigt då och då. Jag har bloggat i många år på andra ställen. Några av er har läst mina bloggar tidigare utan att ni vet att jag är den som skriver nu. Konstigt va, men så är det. (Några av er som läser hänger på samma uteställen som jag, och några av er sitter på samma tunnelbana och buss fast ni vet inte om det heller vad det beträffar.)
Vad jag försöker få fram här är att jag har drabbats av skrivkramp. Det är som att pressa gröt genom ett kaffefilter, det går inget vidare. Jag har ingen inspiration och det har delvis att göra med att jag tycker att våren är jobbig och att det har varit smårörigt på jobbet ett tag och att det sin tur genererar mycket funderingar som jag liksominte bara kan skjuta undan. Det är bloggen som blir lidande hel enkelt och jag får låta det var så. Jagvill inte att det här ska vara en gnällblogg, och jag vill inte att det ska bli urdåligt så jag avstår hellre.
Svamlar jag? Förstår ni?
Nåja, hur som helst, jag återkommer. Förmodligen fortare än jag själv anar eftersom den här sortens inlägg ofta är första steget på att komma igång.
Jag har vaknat tidigt i dag, riktigt tidigt och jag har hunnit med att äta frukost länge och bläddra igenom gamla nummer av tidningen förskolan.
Jag söker efter tankar kring hur man jobbar med rollekar och böcker på förskolor som är Reggio-inspirerade. Var hittar jag det? Jag letar och googlar men jag hittar liksom inget. Jag tror dock inte att det behöver betyda att det inte finns eller sker, bara att jag inte hittar det.
Jag har läst en del kring ämnet tidigare och jag har också besökt förskolor med litteraturprofil under utbildningen, men jag känner att vi skulle behöva inspireras ytterligare hos oss för att komma vidare.
Jag inser att vi kanske ibland inte kommer vidare när vi bygger upp våra tankar kring vad vi skulle behöva köpa , materialmässigt och att vi inte alltid har tiden (eller pengarna) att köpa prylar hur som helst. Vi är ju en ny förskola och vi har verkligen inte mycket saker i gömmorna som man kan tillgå eller använda till annat det var tänkt, men det känns som att vi borde kunna göra mer än det vi gör.
Bokpuffar är en stor hjälp, men jag vill verkligen veta hur man jobbar med sådant här där man har Reggio Emilias filosofi som "ledstjärna"!
Jag heter Mats och har blivit inbjuden som fredagsgäst och kan naturligtvis inte tacka nej till en så vacker gest! Min yrkeskarriär är kort (25 år i förskolan och 7 år som lärarutbildare) och jag passar på att fundera över vad som hänt sedan jag gick min utbildning på 70-talet.
Förskollärarutbildningen befann sig i skarven mellan seminarietradition och högskola. Metodiklärarna representerade hantverkstraditionen och vi hade storföreläsningar om pyssel som jag minns med skräck. Det fanns en stark normativ tradition och en tilltro till lärarna och handledarnas förmåga att överföra denna till oss ”kandidater”. Vi var alltså kandidater tillatt ”bli” något.
Samtidigt befann vi oss i en politisk laddad tid ochstarka röster höjdes om studentinflytande. Vi kunde ägna en vecka åt att diskutera vad kursens innehåll och arbetsformer (kursplaner minns jag inga) och det var ofta ganska frustrerade tillställningar:
- Kan inte ni som är lärare tala om vad vi behöver?
Ibland kunde lärarna håna oss genom att dela ut stenciler på vad vi diskuterat oss fram till i samma ögonblick som vi tog beslutet.
-Äh, jag vet hur dessa diskussioner brukar sluta!
Ändå var det en tid av stapplande begynnande professionalisering. Barnstugeutredningen kom 1973 och många metodiklektorer höll krampaktigt om den orangegula boken som försökte förena Piaget, Homburger-Erikson och Freire ien lättsinnig kompott. Den här teoretiska amatörismen avslöjades skoningslöst av Daniel Kallos som vid en minnesvärd storföreläsning tog heder och ära av hela det pedagogiska etablissemanget. Själv är jag sedan dess en aning misstänksam mot eklektiker – sådana som plockar obekymrat från olika kunskaps- och människosyner.
Jag förlorar mig i minnen och ska försöka återvända till nuet. Tanken med en lärarutbildning är att vi ska försöka ge studenterna någon form av beredskap att klara sig i yrkeslivet. Den enklaste vägen är kanske att göra glada och anpassliga pedagoger som följer tidens trender och politikernas nycker.
En utvikning – när jag började arbeta var föreståndarskapet på min arbetsplats en högst formell konstruktion. Egentligen tog alla lika mycket ansvar och alla viktiga beslut diskuterades gemensamt. Att det fanns chefer högre upp och politiker som skulle kontrollera/sätta upp mål var en absurd tanke. Vi var kungar i vår lillla låda och så länge föräldrarna var nöjda fick vi sköta oss helt själva. Idag möter jag förskolor där toppstyrningen drivits väldigt långt och det tycks inte finnas någon detalj som inte är föremål för handlingsplan och kvalitetskontroll.
Jag märker att texten vinglar och att det borde finnas en retorisk höjdpunkt eller i alla fall en poäng. Jo – att vara förskollärare är ett fantastiskt yrke och den viktigaste dimensionen är att det finns en stor sannolikhet att du möter produkten (barnet) 20 år senare på gatan med egen familj.
Att vara lärarutbildare är nästan lika roligt och ibland händer det att yrket är mer än ett berg av examinationer. Det är i personliga möten som lärargärningen blir meningsfull och jag försöker lyfta den etiska dimensionen under utbildningen.
Jag vill gärna citera ett brev från en nyexaminerad förskollärare
”Ett stort Tack och eloge till er alla på vår enhet för en fantastiskt bra utbildning. Jag har lärt mig otroligt mycket och utvecklats både personligen och även i mitt yrke som pedagog. Jag har nu börjat arbeta på en förskola. Med den utbildning jag nu har i ryggen kan jag stå upp för mina ideal, tankar och ideér. Jag kan vara stark och argumentera för det jag står för, Tack för det! För mig är det barnen som är det viktiga, de är alla olika individer och det kommer jag alltid att bära med mig i mitt yrke!
Ha det så jättegott! Vi springer säkert på varandra på skolan i framtiden.”
P.S. Nu har jag inte skrivit någonting om genus, men vill gärna bjuda er som inte hört pojkaktiga sångböcker på en möjlighet att ladda ner ettan,som är slut på förlaget
Jag har varit bedrövlig vad gäller uppdateringar och inlägg de sista veckorna. Jag har haft mycket runt omkring mig och inte riktigt haft tid att prioritera datorn för bloggande om kvällarna. Just nu jobbar jag heltid och pluggar lite grand och med lite tur kan det bli ännu mer, men jag känner att det tar lite på privatlivet och orken så jag får se hur jag gör.
I morgon är det dags för fredagsgästen igen och Mats är veckans fredagsgäst. Mats skriver om förskolan ur sitt perspektiv som lärarutbildare. Läs gärna vad han har att skriva, han skriver det är mycket som är tänkvärt. Särskilt intressant är det att bläddra tillbaka lite och läsa inlägg om genus och inlägg om lärarutbildningen, men faktiskt, det mesta är riktigt tänkvärt så det är värt några timmar!
Ibland när det egna livet hinner i kapp en, och det som är viktigast för en i livet och världen plötsligt riskerar att ryckas bort, blir jobbet bara trivialt och försumbart. Det spelar inte längre någon roll att det är människor man jobbar med och, det spelar ingen roll att man tycker om barnen när deras föräldrar står och gnäller om oviktiga saker som borttappade vantar eller brist på skoskydd.
Ibland kan jobbet vara en livlina också, när man inte kan klara av att känna det man gör när man är hemma, när man vill bort från sig själv nästan... Och vara med de som kräver närvaro och uppmärksamhet ytterst påtagligt och handgripligt gör att man inte kan vara annat många gånger, men fortfarande i samma situationer kan en förälders sura blick få en att gå in i en garderob och börja grina, om det vill sig illa.
När det är så där, på det ena eller det andra sättet, då måste man pausa. Då ska man känna att kollegorna på jobbet täcker upp och att ingen saknar en mer än för det goda sällskapets skull.
Dyngförkyld! Ögonen rinner, jag nyser och har rethosta. Där fick jag för att jag sa att jag brukar klara mig från förkylningar! Nåja det är inte influensan i alla fall det har jag vaccinerat mig mot.
Jag är inte så bra på att vara sjuk. Jag har svårt för att ligga i sängen eller soffan och bara kurera mig utan blir otroligt rastlös och gnällig. Dessutom har jag hela tiden dåligt samvete för saker som inte blir gjorda och besviken för utbildning som jag missar. Jag VET, det lönar sig inte och jag borde inte ha det men jag har det ändå.
Förresten, jag ser minsann att det är många som läser fredagsgästernas inlägg och det är ROLIGT! Både för dem och för mig. Ska jag tolka det som att det är något bra, det här med fredagsgästen, ska jag fortsätta ragga fredagsgäster?
Inlägg
