Om bitbarn

Jag läser inlägg om bett och om barns beteende och jag pratar med föräldrar. Ibland undrar jag ändå om det här med hur barn gör i olika åldrar är totalt främmande för en del människor. Som det här med bitbarn som är så laddat, det verkar finnas människor som på fullt allvar tror att det är tvååringars sätt att misshandla eller mobba andra barn och att det gäller att ta i med hårdhandskarna med en gång mot "förövaren". Jag blir mörkrädd, på riktigt!

Det handlar inte om att jag inte förstår att det skapar oro och rädsla och ilska, för det gör jag. Jag förstår att föräldrar blir oroliga och att barnen blir ledsna, det gör ju ont! Jag tror också att en del föräldrar till barn som blir utsatta för bett återkommande gånger, tänker "varför mitt barn? Hjälp tycker de inte om mitt barn?"

Men barn som blir trängda, har svårt att uttrycka sig, har rester av orala fasen, som hur konstigt det än kan låta uttrycker kärlek, kan bitas. Det händer. En del blir till och med bitbarn och det är skitjobbigt för alla som är i närheten. Inte minst för barnet själv som misslyckas varje gång han/hon bits.

Föräldrarna till bitbarn brukar vara så vansinnigt ledsna, det har hänt att de funderat på att ta sitt barn från förskolan för att de skäms så. En del reagerar med ilska och skyller betten på andras beteende.

Föräldrar till barn som blir bitna reagerar ungefär likadant fast tvärtom så att säga, de blir oroliga och rädda och arga och ledsna.

Personalen blir också ledsna och oroliga. Det är ett problem som man måste lösa så snabbt som möjligt och bitandet är inte alltid något som går över snabbt. Ofta ser man till att en person "punktmarkerar" och att det barnet som bits inte får vara ensam bland andra barn, men ni anar inte hur snabbt huggen kommer! Det går inte att förutse alla gånger. Men man får inte ge upp, det går att bryta mönster.

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, föräldrar, bitbarn, oro