Ibland (ofta) följer jobbet med en hem på det ena eller andra sättet. Det kan handla om faktiskt jobb som att skriva färdigt underlag till utvecklingssamtal eller att leta reda på fakta om olika saker eller bilder till ett alfabet.
Ibland följer jobbet med hem bara i tanken, men det kan vara svårare än något annat. I kväll var det så. Jag tänkte på barnet som ser ledset ut i ögonen. Som inte har det där glada som barn i dess ålder brukar ha i skrattet. Jag vet inte vad det beror på, men det är heller inte mitt jobb att ta reda på egentligen, jag ska bara föra vidare och finnas där.
Och jag försöker, så gott det går, varje dag.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskollärare, jobbet, oro, reflektion, yrkesrollen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag blir snart färdig förskollärare/förskolelärare (vad tycker du att det heter?)och det är denna biten jag oroar mig över. Hur ska jag lära mig att lämna kvar de ledsna ögonen och de sorgsna skratten utan att känna mig som en svikare? Hur kan jag gå hem och vara glad när jag vet att barn far illa? Jag bara hoppas att jag istället kan ta med mig glädjen eller hitta ett sätt att koppla bort jobbet när jag är hemma. Tack för en bra blogg.
Hanna:
Med erfarenhet och "vana" blir inte detta med ledsna barn riktigt lika skräckinjagande eller skrämmande som det var innan man mött det i verkligheten. Det är fortfarande sorgligt och för djävligt att en del barn mår dåligt, men det hjälper inte att man tycker synd om dem, då förminskar man dem snarare. Det man kan göra är att anmäla sin oro och jobba för att väga upp det som eventuellt gör barnet ledset. Jag ska skriva mer om det här någon gång tror jag. tack för tipset och komplimangen!
p.s. det heter förskollärare.
Ja, jag funderar på samma saker som hanna. Och jag har förståelse för det du säger, lenox. Samtidigt vill jag inte stanna där. Men vet att det nog inte går att gå längre. Jag har haft både föreläsare och lärarutbildare som talat sig varma om att det enda vi kan göra är att använda den tiden vi har tillsammans med barnet (när de är i skolan/på förskolan) och då göra det bästa av den tiden, så att barnet känner att det finns något bra i livet. Ungefär. Krasst uttryckt.
Sedan har jag haft föreläsare och lärarutbildare som förespråkat att man som förskollärare/lärare ska lägga sig i hemsituationen och involvera sig i hur relationerna mellan barn och förälder ser ut - och det är ju något som jag gärna vill göra. Men förstår att det nog inte går.
Attans klurigt det där. Och hjärtat lär väl värka om kvällarna hur man än beter sig...
Pinga: man kan "lägga sig" i lite grand, men handlar det tex om våld tror jag man gör bäst att hålla sig utanför eftersom du faktiskt inte vet vad för skada du ställer till med genom att "lägga dig i".
Man lär sig genom erfarenheter och MYCKET handledning vid vilka situationer man kan våga lägga sig i och vilka man ska hålla sig utanför. Ibland är det så enkelt som kommunikation och att erbjuda hjälp för en förälder med kurator eller annat som ser till att barnen får gladare ögon.
Men visst, visst vill man göra mer än man kan många gånger.
Här håller jag inte riktigt med Lenox.
Vi är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa och innan en anmälan har det alltid för mig varit självklart att diskutera igenom saken med föräldrarna så att man har dem med sig på resan.
Barnet/familjen vinner ingenting på att man anmäler i smyg och sedan bara sköter sitt jobb under dagtid.
Vi har på mina arbetsplatser alltid blivit positivt bemötta då vi meddelat att vi kommer att anmäla och diskuterat igenom saken med föräldrarna samt visat själva anmälan.
Det har gjort dem mottagliga för den hjälp de har rätt att få och lyft en del av deras börda från axlarna.
Det är inte lätt att vara förälder och jag ser inget hinder till att förskolan går in och ger råd till föräldrar - PÅ DERAS VILLKOR.
Det får inte handla om att ge dem pekpinnar för DE är de viktigaste i barnens liv, det kan aldrig poängteras för ofta.
(Tillägger igen att jag inte arbetat med den allra vanligaste svensson-gruppen av familjer utanmer med hot och våld och polishämtningar).
hosanna du missförstår mig lite tror jag. jag menar inte att man ska smyga med anmälan alls. Jag menar att man i vissa situationer som tex när man ser att föräldrar behöver hjälp med klädval eller så, lite försiktigt kan hjälpa till.
Ibland när det handlar om misshandel kan man kanske inte tala om hur föräldrar ska göra, eller fråga kring det så mycket utan tala om att "detta ser vi och dett känner vi oro kring och eftersom det är vårt jobb att anmäla oro kring ..." och så vidare.
jag menar precis som du hosanna att man inte ska ge föräldrar pekpinnar och att vi måste förutsätta att de faktiskt gör sitt bästa. Och som du också säger, de är barnens viktigaste personer, vi ska försöka hjälpa och då måste vi göra det på det sätt som gagnar barnen i stället för missgynnar dem.
Som sagt.. jag håller med i allt du säger ovan, förutom att man i fall då det gäller riktigt grova misstankar kanske inte kan meddela föräldrarna först eftersom det kan handla om barnets säkerhet. men det är tack och lov inte det vanligaste
Skicka en kommentar