Om pyssel

Jag är inte så förtjust i pyssel. Jag menar själva ordet, och jag menar det som ofta förknippas med pyssel. Söta flickor som fingerfärdigt och flinkt klipper ut tomtar och granar, som viker julgranskarameller, som pillar ut de allra vackraste av paljetter eller bokmärken. Jag blir snudd på matt när jag tänker på det för det innebär någonstans ofta att vuxna gjort mallar som barnen förväntas följa, att de inte klarar av det, att den vuxne gör det åt barnet i stället.

Det innebär ofta listor på vilka som gjort granar och vilka som gjort änglar, att det har köpts in material särskillt för julpyssel eller påskpyssel, "EN plastnäbb till varje barn eller EN ljushållare till varje barn!" Några vill göra fler, några vill inte alls, några blir besvikna för det ser inte ut som frökens, och några blir ledsna för att det påpekas att deras tomte ser ut som en gris med skägg i stället.

Jag hårddrar det hela, men jag är inte så förtjust i pyssel, däremot gillar jag att jobba med olika material.

Jag gillar när vi sitter tillsammans och provar med limmet, att blanda i sand eller färg, när vi doppar garn i lim och provar hur det blir när det torkar och man målar på alltihop.

Jag gillar när vi plockar in material som kottar, pinnar eller stenar som vi målar på och som bara är vackra som de är. Jag gillar när S får syn på stora burken med glitter och ropar "den" och får hälla själv, och det blir härligt och glittrigt över hela bordet.

Jag gillar när vi återanvänder bilder från förmiddagen på eftermiddagen och använder dem till något nytt.

Jag gillar när barnen kan säga att de gjort tomtar, och de faktiskt är barnen som gjort tomtar och inte jag, fast jag varit med och visat och varit medskapande och kanske en inspiration.

Och någonstans inbillar jag mig att det egentligen är det som barnen gillar mest också.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, yrkesrollen, reflektion, material, jobbet, förskollärare, förskola, dagis, pyssel