Om närhet

Det är ganska många saker som gör att jag "til syvende og sisdt" älskar mitt jobb. Det är inte lönen och det är absolut inte förmånerna. Utan det är eftermiddagar som den vi hade tillsammans idag. Där några barn kollegan M och jag satt på golvet och filosoferade om hur det är att bli stor. Hur det är skillnad från att vara liten. "Berätta när jag var liten!?" uppmanade ett barn.

-när du var liten då ville du inte sova middag, då fick man klappa dig i rumpan och sjunga sånger i pannan på dig och stryka med fingrarna över ögonen tills du blev alldeles trött. Ibland blev du skrattig och sprallig då när du höll på att somna, då fick man hålla dig i famnen och vagga dig så att du blev ännu tröttare, då kunde du somna.

-Åh vad gullig jag var när jag var liten va? Berätta mera om hur jag var gullig"

och så där höll vi på M och jag och berättade om hur de var små och om hur de växte och vad de kunde och vad de lärde sig. Barnen kröp närmare och närmare, till slut hade jag en i famnen och en på golver med fötterna i mitt knä "gör så där skönt på fötterna!" uppmanades jag, och jag gjorde skönt under fötterna, tills jag såg att ögonlocken blev tyngre och tyngre, då fick jag killa bort det trötta och vi fick skratta i stället.

Ett annat barn sa härom dagen,

-kommer du att gråta när jag slutar?"
-Ja det gör jag nog när ni slutar, jag tycker ju om alla er så mycket.
-Alla oss?
-Ja alla er!

För så är det ju, att man skapar unika relationer med varje barn. Och man filar på den där relationen, man testar gränser och sätter gränser, man upptäcker varandra och till slut vet man liksom var man har den andra och visst kommer jag gråta ibland när de slutar, barnen. För det gör ont när nära relationer brister. Och brister, det gör de ju i mitt jobb, förr eller senare.

Förr i mitt fall, är ganska snart.

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, förskollärare, jobbet, reflektion, yrkesrollen,