Alexander - Om förskolan, en hyllning

foto: privat

Om jag får ta mig friheten att hylla, så är det precis det jag tänker göra.

Varje gång jag kommer till förskolan, för att lämna eller hämta, slås jag av arbetet bakom, under. Administrationen. Alla föräldrar som ska få information. Vem åt vad till lunch och vem som sovit hur länge. Idag är det gårdsdag och vilka ska vara ute och vilka ska vara inne.

Varje vecka kommer ett brev, via mail om veckan som gått. Om de aktiviteter barnen varit på och bilder. Teckningar, lekar, övningar, upptäckter, äventyr. Brevet är skrivet av hon som är ansvarig för avdelningen. Hennes kärlek och passion för sitt yrke smittar varje gång jag läser och jag erkänner, varje gång letar jag efter min dotter på bilderna för att se vad just hon varit med om. Det är spännande att se med andras ögon. Med Carinas ögon. Frökens ögon.

Som avstämningsmötet nyligen. Det inför flytten. Lillan ska till åldersgrupp och det är en annan grupp, nya vänner och en stor gård. Där finns det gungor. Vi pratar om lillans utveckling. Jag, mamman och bitvis lillan, som kastas mellan att sitta i soffan med oss eller att springa ut på gården. Det är som att sitta med lillans representant, för dagarna hon inte är med oss och det är merparten av tiden. Carina är mer med henne, än jag. Jag lyssnar på Carinas ord och jag ser balansen, som hon tvingas upprätthålla. Balansen mellan pedagogen, det aningen korrekta och en person som liksom passionerat älskar sitt yrke, ser de som kommer efter. Deras utmaningar och vad vi gör för att välkomna dem, vårda och ta hand om helheten, individen, det unika, det starka, stötta det svaga.

Efter två veckor har hon vant sig, lillan av att vara i den störe gruppen. På den stora gården, hon är tre och gungar själv. Hon vill ha en rosa och en lila vante. Olika färger på sina händer och när jag pratar med pedagogen på gården idag, hon som vikarierar så vet hon det. Att min dotter gillar kläder, det är en speciell ålder och vi pratar en stund om det.

Jag ser ibland tröttheten. I Carinas ögon. Framåt fredag. Som idag.

När jag får chansen att skriva här, så kan jag inte göra något annat än börja med en hyllning. Till er som passionerat tar hand om våra barn. Som lär min dotter, ser henne och är närvarande. Som på ett sätt hjälper mig att bli en bättre pappa. Varje vardag. Sakta lär jag mig.

Jag skulle kunna använda andra ord för att beskriva vad jag menar. Jag möter på förskolan en hög servicegrad, passion och känsla för sin verksamhet, affärsfokus och tydliga leveranslöften. Jag möter verksamhetsstruktur och flexibilitet med tydliga kontrollpunkter och väl förankrade milstolpar. Jag noterar modeller som är anpassade underleverantörer och huvudprodukt. Jag upplever ett varumärkeslöfte som väl motsvarar mina förväntningar. Om jag får prata manska.

Men varför tar ni så uselt betalt? Det får ju till effekt att tjänsten och värdet på er leverans inte uppskattas därefter.