
foto: Nick Benjaminsz
Jag har förmånen att arbeta som pedagogista i en stor förskoleenhet. Ett uppdrag fullt med utmaningar och givande möten med engagerade och kompetenta pedagoger. Som pedagogista arbetar jag med kvalitetsutvecklingen och ansvarar för att driva framåt de pedagogiska frågorna i vår verksamhet. Jag arbetar mycket nära förskolechefen men det är ändå samarbetet med pedagogerna som är en förutsättning för utvecklandet av verksamheten. Pedagogistarollen är ganska nytt hos oss och vi jobbar tillsammans för att hitta lösningar och organisera för rollen på bästa möjliga sätt.
Jag har arbetat inom förskolevärlden i 13 år och upplever att den utvecklingen som råder inom förskolan idag är helt enorm. Vi blir alltmer medvetna om hur stor och viktig roll förskolan har idag för barnen och även för föräldrarna. Vi blir mer och mer medvetna om varför vi gör det vi gör och hur det vi gör faktiskt påverkar barnen. Vi får vara med och utforma morgondagens vuxna och den tanken är egentligen ganska svindlande och jag känner stor respekt och ödmjukhet inför det.
Det är många frågor som är aktuella hos oss just nu. Vi strävar efter ett gemensamt tänk i hela enheten och det i sig är en stor utmaning när vi är ett sextiotal pedagoger i enheten. Vi diskuterar ständigt och utformar vår gemensamma värdegrund. Vi har ju våra styrdokument som tydligt talar om vilken värdegrund vi ska ha. Man skulle kunna tro att det då borde vara ganska enkelt att få till ett gemensamt tänk men när man väl börjar diskutera de olika begreppen i till exempel läroplanen så inser man hur stor utmaning det är. Alla vi har olika erfarenheter och har olika saker med i ”våra ryggsäckar” som påverkar hur just jag och just du tänker om exempelvis respekt.
Den utvecklingen som sker inom förskolan medför ju också att nya riktlinjer och rekommendationer tas fram, nya områden hamnar i fokus och vi får nya spännande uppdrag att arbeta med. Som pedagogista ser och hör jag att den frågan som alla pedagoger och arbetslag brottas med just nu är hur man får tiden att räcka till alla dessa nya uppdrag som vi får. Oftast känns allt det nya som kommer roligt och utmanande men jag får ofta frågan ”Men hur ska vi hinna med alla dessa olika delar och målen och prioriterade områden? Vi ska arbeta med naturvetenskap, matematik, ha språklekar, prata om kompiskap, gå till skogen… Vår tid räcker inte till!”
Jag har funderat väldigt mycket på detta under de senaste månaderna. För mig framstår det som att man kämpar med att få ihop sin verksamhet och bygga en helhet av små detaljer. Vi har ju en läroplan med mål som vi ska sträva mot så självkart måste alla dessa delar finnas med i verksamheten. Barnen i den svenska förskolan har rätt till allt det som skrivet i läroplanen. Jag tror dock att man lite oftare skulle behöva göra en kullerbytta och fokusera på vissa delar av verksamheten som t.ex. uteaktiviteter (skogen), skapande, bygg- och konstruktion och leken och börja titta vilka mål vi uppfyller genom dessa aktiviteter. Exempelvis i skogen får barnen möjlighet att röra på sig, de får uppleva och undersöka olika naturvetenskapliga fenomen, lär sig nya begrepp, får möjlighet att samarbeta och mycket, mycket mer. Jag tror också att det möjliggör kontinuitet och skapar lugn både hos barn och vuxna när man får möjlighet att fokusera på och fördjupa sig i några aktiviteter i stället för att behöva växla mellan många olika aktiviteter.
Det är lätt hänt att man tänker på allt det man vill och borde göra men som man inte hinner med istället för att börja titta vad det är vi faktiskt gör. Genom att tillsammans reflektera kring det vi gör och hitta kopplingar till läroplanen tror jag vi kan få syn på att vi gör mer än vad vi tror att vi gör. Men det är lite som att göra en kullerbytta.
Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, barn, fredag, fredagsgästen, förskola, förskollärare, pedagogista, kvalitet, lek, tid, yrkesrollen, läroplanen, lärande, värdegrund
Tack för att Du skriver detta hos mig snälla P