Om att inte bli tagen på allvar

Jag fick ett mail från S och jag känner att jag vill ta upp det hon skriver.

Hej, jag jobbar som förskollärare och är ganska färsk, vilket betyder, enligt mig att jag egentligen inte vet hur man har jobbat tidigare och vill se framåt istället för bakåt.

Har nu hamnat på ett ställe då allt blir nedröstat, de skrattar då jag talar om att öka barns inflytande. En förskollärare sa till mig att jag tycker att barn har så mycket inflytande i dag så att det räcker. Detta när jag föreslog att vi kunde ytterligare öka inflytandet hos barnen genom flera förslag.

Jag har chefen bakom mig och av en händelse kom hon in på vårt möte och när hon tog upp mina förslag lät det helt plötsligt jättebra. Jag undrar om du har erfarenheter av detta, jag känner att det känns jättejobbigt då jag försöker komma med bra idéer och att utgå ifrån barnen och inte att vuxna ska bestämma barnens dagar, det känns som att gå tillbaka i förskolans utveckling..

Jo, jag känner igen delar av det du skriver. Jag tror att många - för att inte säga de flesta - som arbetar inom förskolan känner igen det du skriver även om de arbetat 20 eller 30 år.

Jag har en kollega som ibland underhåller med historier om hur personalen förr satt i bikini och solade på gården bland barnen, hon menar inte att det blivit sämre nu utan bättre, att vi numera ser barnen och arbetar med lärandet och med att ge barnen möjlighet att utvecklas mer tydligt, men hennes historier är ganska underhållande. Dock kan jag tänka mig att de som upplevt tiden där man fick sola, fika och där barnen kanske inte alltid hamnade i fokus, upplever att det som sker nu i förskolan är JOBBIGT! Det gäller att tänka kring det man gör och att vara påläst, det gäller att dokumentera och att arbeta för att främja någon annans utveckling och inte i första hand sin egen. Att den egna utvecklingen sker parallellt är kanske inget man kan eller vill se.

Det du beskriver där dina förslag blir nedröstade för att sedan bli hyllade inför chefen tror jag inte heller är ovanligt. Jag tror att det handlar om avundsjuka, jantelag och att försöka hålla sig väl med chefen (you don't bite the hand that feeds you). Jag kan tänka mig att detta inte är unikt på din avdelning utan kan tänka mig att det sker en hel del skitsnack över lag i huset, och tror att detta är en chefsfråga i första hand. Chefen måste kliva in och jobba med arbetsmiljön och vad hon/han accepterar.

Det kan också hända att de du arbetar med är rädda för att du ska kliva in och "ta" deras ansvarsområden, få privilegier som de vill ha, eller har haft. Det är otäckt med nytt, det är läskigt när någon kommer in med energi när ens egen har tagit slut. Det är läskigt när någon får en att inse att man kan ganska lite om vissa saker och att då är det bättre att hålla kvar vid det man kan, och om man måste kanske man gör det med näbbar och klor.

Jag säger stå på dig. Du ska inte gifta dig med dina kollegor. Ni måste inte älska varandra, bara komma överens, Du får ta upp det med chefen, ge konkreta exempel på hur du upplever situationen. Kasta inte skit, var bara saklig och konkret.

Vad gäller det där med att dina ideer faller i god jord när de hör chefen säga dem.. ja så kan det vara ibland. Det har jag varit med om också.. eller att någon annan fått credit för mina ideer och det får man ta ibland, det kan gagna en i slutändan och om det är en bra idé så gagnar det i vilket fall som helst verkksamheten i slutändan.

Läs även andra bloggares åsikter om chef, dagis, förskola, förskollärare, relationer, yrkesrollen, kollegor,