Om såpbubblor

foto: Mila Zinkova
Det är färgglatt på gården de dagar de regnar och i dag regnade det. Barnens galonkläder lyser upp och gnisslar och gnäller där de lufsar fram i jakten på pölar.

J klappade mig på regnjackans ficka, sa "DEN" och såg uppfordrande på mig.
-Jag ska ta fram såpbubblorna, svarade jag.
Och sedan blåste jag såpbubblor åt barnen, länge. De största (2-åringarna) säger att de vill blåsa och får blåsa, men vis av erfarenheten håller jag numera fast såpbubbleöglan så att den inte blir doppad i sandlådan. Det går bra det också.

De yngsta barnen tittar på de lite äldre när de ibland lyckas få till ett par bubblor och trutar med munnen som för att visa att de också vill. Och vilken lycka! J blåste och fick ut en hel rad såpbubblor!
-Den, skrek han upphetsat, DEN!

Sedan var det som att han fått kläm på det. Han blåste och blåste, och ut kom det perfekta rader av stora såpbubblor för de andra barnen att jaga och springa efter. J skrattade tills han kiknade. Tänk att det kan vara så roligt när man lär sig saker.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskola, dagis, jobbet, lek, lärande

Om jante

Det är fult att tro att man är någon ibland. Det är fult att tro att man kan något. Det är dumt att tro att utbildad personal gör skillnad tycker en del.

Jag frågar mig ibland vad det är som gör att man i mitt yrke bör vara så vansinnigt ödmjuk och nästan låtsas som att man inte kan något om det man gör. Är det för att vanligt sunt bondförnuft räcker, och jag har fel? Eller är det för att det finns en oro hos en del föräldrar om att bli utkonkurrerade?

Jag vet verkligen inte och brukar inte ägna mina dagar åt att brottas med de här problemen (??) eftersom jag upplever att de flesta föräldrar vi har är ganska nöjda. Är de inte det, så visar det sig i kommunens kvalitetsredovisning under våren och då blir man ibland häpen och undrar varför föräldrarna inte pratat med oss. Det hade varit så enkelt.

Ibland blir man också häpen över snälla saker som föräldrar säger till andra om oss, för nästan aldrig sägs det till oss.

Nåja.. Jag ska nog bara grubbla på det här ett par dagar till och sedan ska jag ägna mig åt att tänka på viktigare eller roligare saker. För faktiskt, jag blir ledsen på riktigt av att ha ett yrke som anses nödvändigt bara för att andra ska jobba, därför blir jag kanske onödigt bitsk ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, förskola, förskollärare, dagis, yrkesrollen, reflektion,

Om att gå hem

Fredag betyder helg som betyder ledigt. Nästan i alla fall, tankarna slutar sällan och här sitter jag och funderar över hur svårt det kan vara att gå hem ibland, både för barn och vuxna.

Jag är en sådan som kan ha svårt att gå hem från jobbet. Jag dröjer mig kvar och fixar något eller ringer ett jobbsamtal i lugn och ro, ibland är det någon kollega som haffar mig och vill ha mina synpunkter på något, eller kanske hjälp med datorn. Jag gillar att avsluta i lugn takt på fredagar. Även fast det är tidiga fredagen händer det att jag blir kvar en timma eller mer..

För barn är det något annat. Många barn sneglar mot dörren varje gång den går upp och hoppas att det ska vara mamma eller pappa som står där. Många barn vill absolut inte gå hem när mamma eller pappa väl dyker upp. Ibland händer det att det är mamma eller pappa som inte vill gå hem och att barnen skriker ilsket vid dörren medan föräldrarna pratar med oss eller med varandra.

Jag förstår att det är svårt för föräldrar när barnen inte vill gå hem. En förälder berättade att den kände oro över att barnet hellre ville vara på förskolan än hemma, att föräldern blev ledsen varje dag över detta. Men så var det inte egentligen, det var en maktkamp, varje dag. Och varje dag vann barnet eftersom det blev lovat klubbor och glass om det följde med in i bilen.

Det blev bra till slut. Vi enades om, efter samtal med föräldern, att vi skulle hjälpa till att förbereda barnet och föräldern skulle förbereda på vad som skulle hända hemma. föräldern skulle även sluta med att fråga OM barnet ville följa med hem och i stället säga nu SKA vi gå hem. Och det hjälpte, det tog några veckor men det gick bra! Föräldern var mycket nöjd och belåten över att ha vänt detta som den drog sig för varje dag till en stund som gick smärtfritt snudd på varje gång.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, jobbet, reflektion, förskola, föräldrar, dagis, yrkesrollen,

Om anonymitet

På eftermiddagen idag samtalade jag med en kollega, en som jag tycker mycket om och som jag har stort förtroende för. Rätt som det var frågade hon mig om det var jag som hade bloggen "på förskolan"?

Jag blev riktigt paff! Jag har ju inte precis sagt till någon att jag skriver här och jag hade nog inga planer på det heller riktigt. Min kollega frågade mig om jag skulle känna mig hämmad i mitt skrivande nu när hon visste?

Nej jag tror inte det, jag skulle väl kanske inte skriva något om kollegor kanske men det vet jag inte riktigt om jag skulle ändå. Jag gillar ju mina kollegor och jag respekterar dem allihop. Jag har inget behov av att skriva om dem på ett negativt sätt och om det är positivt så är det väl helt okej.

Så mina tankar nu kring det här kära M är att jag nog ändå tycker att det är ganska roligt att du hittat hit. Välkommen!

Läs även andra bloggares åsikter om kollegor, jobbet, reflektion, privat,

Om bajsblöjor

Idag har mina nya små humlor snudd på tagit musten ur mig. De har varit ack så glada och ack så mysiga men de har bajsat oavbrutet hela dagen, och jag tycktes ha "turen" att få alla bajsblöjor, mycket mysigt..

Jag är inte kräsmagad på något sätt, jag har sett det mesta tror jag och känt lukten av det mesta, men vissa dagar är det knappt man vågar kika ner längs ryggen, innanför blöjan i fall det är ännu en bajsblöja, då är det nästan så att man önskar att kollegan upptäckt den i stället.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskola, yrkesrollen, dagis, bajs

Om olika åsikter

Här skrev jag om detta, på sätt och vis. Mjo, det finns olika sidor av ett mynt. Oftast är det inte för VÅR skull vi anordnar gårdenfixardagar eller gemensamhetsfester om jag säger så. Eller jag menar, väldigt sällan, men det brukar gagna oss i slutändan att arbeta övertid vid de här tillfällena eftersom MÅNGA föräldrar vill att VI ska anordna dessa sammankomster.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, förskola, dagis solkräm, föräldrar,

Om att mötas

Jag sprang på ett av barnen jag släppte i från mig i våras, han kikade upp på mig från en sandlåda och utbrast
-Lenox!?!
- Simon!!*
Sedan gick han mot mig och in i en kram som varade flera minuter.
- Var har du varit? frågade han
-Du vet, det har varit sommar och jag har varit sommarledig.
-Ser du hur jag växer och växer? frågade han
-Ja jag ser! Tänk att du har vuxit så mycket!

Det är något vemodigt med möten man har med barn som man lämnat ifrån sig. Man blir glad för återseendet och samtalet, men lite vemodig blir man allt när man tänker på att det aldrig kommer tillbaka, det där fina man haft tillsammans.

Simon och jag pratade en stund där på sandlådekanten, och han förhörde sig noga hur det är där jag är nu, frågade om han hade varit där eller om han kände barnen som gick där. Jag förklarade och berättade att det är en ny förskola och att han kanske känner något barn men att jag vet inte riktigt.

Han tänkte tyst en stund och log
-Jag känner dig ialla fall!
-Ja du känner ju mig i alla fall
-Om jag ska hälsa på där på den förskolan, då vet jag det, jag känner ju dig i alla fall!

Och så är det väl, att någonstans känner jag Simon hela hans liv, för jag hade honom hos mig de första åren och vi har delat både glädje och sorg Simon och jag. Vi har bråkat och varit arga på varandra, vi har försonats, delat hemligheter och sneglat på varandra i smyg när vi kommit att tänka på det där gemensamma vi har. Kanske minns han det ett tag till, kanske minns han det länge, att jag en gång var någon som han tyckte om, kanske göra han det inte.

Men jag kommer att minnas, hur skulle jag kunna glömma?

* Simon är inte barnets riktiga namn

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, dagis solkräm, förskollärare, förskola, barn, dagisfröken, yrkesrollen, .

Om dagis

foto: sxc.hu
Swedbank bytte namn för ett par år sedan. Tidigare hette det, som de flesta vet, Föreningssparbanken. Bytet kostade ca 300 miljoner kronor skrev man i di.se.
Jag kan inte tänka mig hur mycket pengar 300 miljoner är, det mesta jag kan tänka är 10 miljoner, eller en.
Hur som helst så tror jag ingen säger föreningssparbanken längre, jag hör ingen som gör det och jag själv säger alltid Swedbank.

1998 fick förskolan en ny läroplan och då bytte man namn, från dagis till förskola. Hur många säger förskola? Inte så många inte ens alla mina kollegor säger förskola. Och det är ytterst sällan man skriver något annat än dagis i media, möjligtvis i branschtidningar då men knappast annars.

Om någon frågar, och jag berättar att jag arbetar på en förskola, tror de så gott som alltid att jag jobbar i förskoleklass eller i skolan. Få har koll.

Och jo, det är viktigt. Dagis är förkortning av daghem och jag arbetar inte på ett sådant. Jag arbetar i förskolan där vi har mål och arbetar med demokrati, jämlikhet och lärande. Vi arbetar med människors utveckling genom att skapa trygghet och en sund miljö att växa i, både bokstavligt och bildligt.

Jag som arbetar i förskolan är förskollärare - inte dagisfröken. Jag har mer än 170 högskolepoäng (enligt gamla systemet) och jag arbetar inte i förskolan bara för att jag tycker om barn. Jag arbetar i förskolan för att jag tror på att människor behöver en bra grund och för att jag tror att engagemang och kunskap kring människans utveckling och lärande spelar roll i världen.

Va? att mitt jobb är skapat för att föräldrar behöver omsorg för sina barn? Ja jag vet, jag får höra det då och då, men det var väl för fan inte det som gjorde att jag valde det här jobbet. Det är fortfarande för att jag tror på att människor är viktiga i den här världen.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, reflektion, dagis, förskola, förskollärare, dagisfröken