fredag 15 augusti 2008

Om att mötas



Jag sprang på ett av barnen jag släppte i från mig i våras, han kikade upp på mig från en sandlåda och utbrast
-Lenox!?!
- Simon!!*
Sedan gick han mot mig och in i en kram som varade flera minuter.
- Var har du varit? frågade han
-Du vet, det har varit sommar och jag har varit sommarledig.
-Ser du hur jag växer och växer? frågade han
-Ja jag ser! Tänk att du har vuxit så mycket!

Det är något vemodigt med möten man har med barn som man lämnat ifrån sig. Man blir glad för återseendet och samtalet, men lite vemodig blir man allt när man tänker på att det aldrig kommer tillbaka, det där fina man haft tillsammans.

Simon och jag pratade en stund där på sandlådekanten, och han förhörde sig noga hur det är där jag är nu, frågade om han hade varit där eller om han kände barnen som gick där. Jag förklarade och berättade att det är en ny förskola och att han kanske känner något barn men att jag vet inte riktigt.

Han tänkte tyst en stund och log
-Jag känner dig ialla fall!
-Ja du känner ju mig i alla fall
-Om jag ska hälsa på där på den förskolan, då vet jag det, jag känner ju dig i alla fall!

Och så är det väl, att någonstans känner jag Simon hela hans liv, för jag hade honom hos mig de första åren och vi har delat både glädje och sorg Simon och jag. Vi har bråkat och varit arga på varandra, vi har försonats, delat hemligheter och sneglat på varandra i smyg när vi kommit att tänka på det där gemensamma vi har. Kanske minns han det ett tag till, kanske minns han det länge, att jag en gång var någon som han tyckte om, kanske göra han det inte.

Men jag kommer att minnas, hur skulle jag kunna glömma?

* Simon är inte barnets riktiga namn

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .

6 kommentarer:

Hanna sa...

Oj vilken rolig blogg! Hit kommer jag återkomma! Varför har du inte berättat att du finns tidigare?

Lenox sa...

hehe, tja jag vet inte?

tack för komplimangen.

Anonym sa...

jag är snart 28 år och kommer fortfarande ihåg nästan alla mina dagisfröknar som jag hade när jag gick på dagis.
hoppas det tröstar lite.

Anonym sa...

Vad fint... Nu gick jag inte på dagis, men visst minns jag fröknarna i första klass, till exempel.

Anonym sa...

En del barn återkommer genom hela livet, fast man inte kan kalla dem barn längre, då de ju är vuxna... Jag mötte en häromdagen som jag visserligen inte haft på dagis, men dock på kollo och hon kom fram till mig och sa: "Vet du att de dagar du någon gång har en dålig dag, då vill jag att du ska minnas att jag tycker att du är en fin människa som gjort intryck på mig när jag var liten." Det värmde :)!

Hittade två dagisbarns bloggar. De är numera 15 och 17 år och då blev jag helt gråtfärdig... herregud så illa de har fått fara och hur dåligt de mår idag....

Ha det gott!
Ulla-K

Lenox sa...

cissi, jo.. jag är inte orolig egentligen, men de är inte så stora och det vore inte konstigt om de glömde.

johanna, jo man minns länge, jag minns min första fröken sen spädis själv så..

Ulla-K, ja det är väl en annan mardröm, att de barnen man lämnar inte ska ha någon som ser dem i fortsättningen kanske. Den mardrömmen är värre.