Idag gnäller jag igen. Jag gnäller för att jag känner mig som ett "utskitet lingon" rent ut sagt och det har egentligen inget med dagens arbetsbelastning att göra, utan snarare med den jag inte hann med trots att jag satt i över två och en halv timma och försökte. 45 minuter nästan ägnades åt datorsupport med hjälp av IT-avdelningen och jag är liksom ledsen på riktigt den här gången för att det inte blir som jag tänkt mig och för att orken börjar tryta.
Det handlar inte om att ha för höga krav och det handlar inte om att INTE kunna tänka om, för det gör vi hela tiden. Men det ligger på hög det där andra som inte syns. Det är portfolios, utvecklingsplaner, likabehandlingsplaner, uppföljningssamtal, utvecklingssamtal, redovisningar hit och anställningsintervjuer dit, och nu redan pratas det om lucia och om vilka som ska jobba i mellandagarna och om man kan få ta ledigt ett par dagar i februari eller inte. Februari liksom!
Jag vet inte riktigt om jag orkar upprätthålla bloggen och jag tror kanske att jag pausar ett tag, jag ska fundera så får jag se.
Februari...
Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, reflektion, stress, förskollärare,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Hej Lenox.
Jag hade ett härligt samtal med två fröknar på förskolan i dag. Om just det här. Orken. Betalningen. Tiden. Det oproportioneliga.
Jag hörde på dem.
Jag läser det hos dig.
Men något säger mig att det börjar hända saker.
Fler börjar förstå det orimliga.
Hur vi än gör, så är det så enkelt, att våra barn, växer upp och tar efter. Det är bara nu vi kan göra något åt det.
En vän till mig sade; då det är svårt får man alltid ett val.
Släppa eller agera.
Mellantinget är förödande.
Varmt. Alexander.
Jag hoppas att du orkar. Jag följer din blogg med stort intresse.
Min son har lämnat förskolan men jag tycker fortfarande att det är mycket givande att höra saker från den "andra sidan".
Att skriva om det man upplever är ju också ett sätt att tanka av stress.
Jag förstår inte hur någon orkar jobba på förskolan. Själv skulle jag få en stressattack efter någon vecka.
Samtidigt är det här jobbet ett av dom viktigaste i samhället. Det är ju här framtiden skapas!
Men det är så typiskt att det är "plusfuktioner" som belönas i samhället. Inte dom viktigaste jobben.
Hej!
Ville bara säga att jag förstår om du inte orkar blogga men tänkte passa på och lämna en kommentar och säga att jag brukar läsa här. Och jag tycker det du skriver är väldigt intressant och får mig att fundera på olika frågor!
Ifall är ...du är underbar..jag kommer sakna din blogg fall du tar en paus.hemska fredag men ack så underbar. Klätt på ca 32 barn i host tider...2 ggr.
vi var i skogen idag och jag säger som musen godis dig kniper jag nog..fredagen alltså, liksom måndagen med alla gosingar..
Jag lider med dig. Ni har det förjävligt, ni på förskolan. För mycket barn, för mycket som ska göras förutom att ha hand om barnen. För att inte tala om oss föräldrar som ställer grymma krav på att våra älsklingar vi lämnar ska tas om hand på bra sätt.
Ni borde uppskattas bättre. Både lönemässigt och även verbalt från omgivningen. Som alltid får du mig att skärpa till mig. Imorgon berömmer jag mina barns fröknar för att de tar hand om mina ungar på ett så bra sätt!
Skicka en kommentar