Om att se

Det är fint med samspel. Det ser så olika ut och det sker på så olika sätt. Just nu händer det mycket i gruppen och vi observerar en del. Med små barn går det fort, de lär sig fort och det gäller att upptäcka vad man faktiskt ser. Det är lätt att stoppa barn som börjar flytta alla möbler, det är lätt att säga stopp och inte se att det finns ett syfte. Vi vuxna är väldigt snabba ibland, inte alltid, men ibland.

Den lilla som var så arg i början, har funnit sig till rätta och skriker inte alls så mycket som hon gjorde i början av sin tid på avdelningen. Vi vuxna har jobbat för att se och erbjuda det hon tycker om och det tycks ha gett resultat. Hon leker nu.

Ena stunden sitter hon vid bokhyllan med alla böckerna omkring sig och bläddrar i böckerna,
-Där! säger hon, titta Max! Ett par minuter senare reser hon sig upp tittar efter nappen, hittar den, stoppar snabbt in den i munnen men lika snabbt åker den ut igen. Hon synar nappen noga och pillar bort något skräp och provar igen, jo nu dög nappen, hon går vidare mot kollegan M som står och letar efter något i ett skåp. Bredvid M står det flera låga stolar, vi har bytt plats på ett bord och en hylla därav röran.

Den lilla klättrar upp på en stol och ser sig omkring, efter en stund sträcker hon ut armen och drar till sig en annan stol och kryper över på den. Återigen ser hon sig omkring och drar till sig en ny stol, denna gången hamnar den en bit bort och hon ställer sig upp och håller försiktigt i ryggstödet samtidigt som hon tar ett vingligt kliv över till den senaste stolen.

Den lilla sätter sig på knä och kasar baklänges ner från stolen går fram till den första och klättrar upp. Sedan går hon som på en hinderbana över alla tre stolar och klättar ner, drar fram en till stol och klättrar upp, bara för att klättra ner och springa till den första stolen igen.

Vår stora har tillsammans med mig tittat på händelsen och släpper nu mig och klättrar efter den lilla, hon vänder sig om och tittar på honom, han ler och säger "åsså ja" hon vänder sig om och fortsätter. Vår stora också.

Efter ett tag blev fler och fler barn involverade i leken. De klättrade och stånkade, ibland hjälpte någon den andra, ibland försökte någon knuffas, men M var där och stoppade så att alla fick lyckas. Det var en fin stund på kanske 5 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, dokumentation., jobbet, yrkesrollen, lärande,