Om anmälningsplikt igen (långt)

Det är roligt att tänka på jobbet så här i en blogg, och det är roligt att få kommentarer och jag är positivt överraskad över att jag får så pass många som jag får. Tack alla. Och tack för de fina mejlen, ni som skrivit till mig.

Idag fick jag anledning att svara på en fråga och jag inser att det är ett så pass långt svar att det är ett inlägg. Så Elina, så här gör vi generellt.

1, När vi misstänker att det finns en möjlighet att ett barn far illa på något sätt, brukar vi diskutera det i arbetslaget och med vår chef. Vi berättar vad vi grundar vår misstanke på och hur vi känner. Är det barn som berättat något skriver vi ner vad som hänt, vad barnet har sagt och vad pedagogen har sagt, tid och datum. Samma sak om vi sett märken eller liknande.

2, Vår chef har sedan kontaktat de sociala myndigheterna och gjort anmälan. Är chefen osäker på om det är tillräckligt för en anmälan har chefen gjort en anonym konsultation med en socialsekreterare, eller så har jag eller någon annan pedagog gjort det. Är det tillräckligt avslutas samtalet och chefen ringer upp någon halvtimma senare och gör anmälan, samt skickar vår skriftliga redogörelse till berörda handläggare.

3, Efteråt har vår chef ringt upp föräldern i fråga eller bokat ett möte för att berätta att det har gjorts en anmälan, om det inte är så att chefen inte får ringa och underrätta föräldrarna. Det gör man inte om det tex. kan handla om kvinnovåld har jag för mig.

4, Sedan i ett senare skede kommer en socialsekreterare till oss för att lyssna på vad det är som gör att vi har upplevt oro kring barnet. Ibland kan det hända att föräldrarna är med redan här när socialsekreteraren kommer. Vi är aldrig ensamma på de här mötena, skulle föräldrarna vara med skulle vår chef eller biträdande chef delta i mötet, vilket de förmodligen skulle ändå även om föräldrarna inte skulle vara med.

5, Efter detta får vi inte (oftast) veta mer. Vi gör ibland tilläggsanmälningar om det dyker upp nya saker som oroar oss, ibland blir det nya anmälningar. Det beror lite på hur lång tid det går mellan anmälningarna. Men vi har gjort det vi ska och får oftast inte veta mer av socialtjänsten. Men det händer att föräldrarna berättar vad som händer.

6, Är det frågan om barnmisshandel kommer polisen och frågar ut oss som hört eller sett något eftersom barnmisshandel alltid polisanmäls. (Kvinnomisshandel ska också alltid anmälas eftersom det lyder under allmänt åtal) Efter ett par dagar brukar polisen komma till förskolan med filmkamera och socialsekreterare och fråga barnet om barnet kan prata. Då är någon pedagog som barnet är trygg med alltid med som trygghet för barnet, men får inte säga något.

Mitt i allt detta som sker, är det sällan själva anmälan som är det svåra utan föräldrarnas reaktioner. Många föräldrar reagerar mycket sammanbitet och nästan inte alls. En del hotar och säger att de aldrig mer tänker släppa sina barn till förskolan igen osv.

En del skriker och gapar och skäller på vår chef och kräver att få reda på exakt vem som sett eller hört vad, och föräldrarna har ju rätt att ta del av utredningen men jag tror inte att min chef måste tala om exakt vem som hört eller sagt vad men jag är osäker på det.

Det händer att föräldrarna kommer till oss och skäller, gråter eller vill prata men vi har tränat upp oss i att hänvisa nästan alla sådana frågor till vår chef, vi hänvisar till att vi arbetar med barnen att vi gör det som åligger oss och att om de har fler frågor kring detta får de vända sig till vår chef, men att vi gärna besvarar frågor om barnets dag osv.

Det är knepigt alltihop för det är ju trots allt så att vi är människor som också tänker och känner och blir ledsna, och just därför så är det så viktigt tror jag att använda sig av sin yrkesroll i sådana här situationer. Att säga "som förskollärare upplever jag att.." eller liknande. Det gör att man kommer ihåg själv att det är inte personen Lenox som blir angripen, det är inte jag Lenox som ska ta åt mig, utan jag som förskollärare hanterar det här, jag som förskollärare gör på rätt sätt och det jag ska!

Men det ÄR inte lätt. Situationer kan bli riktigt jobbiga och svåra och man kan bli så tyngd av att barnet far illa på något sätt att man behöver pausa ett par dagar. Man behöver också stöd från kollegor och chef som förstår att det kan kännas svårt att möta den här föräldern ett par dagar och som tar över det ett par dagar eller veckor om det behövs.

Det jag kan säga till dig Elina som känner att du aldrig vill vara med om den där situationen igen, är att det blir trots allt enklare att hantera de här situationerna när man varit med om dem ett par gånger, det låter inte klokt men så är det. Och jag tror att man lär sig fokusera på vad det är som gör att man anmält från början, nämligen oron kring att barnet kan fara illa, och det är ju det som är det väsentliga. Och man FÅR INTE låta bli att se... det hade varit så lätt i vissa lägen att inte höra vad barnet sa eller att bara inte förstå. Men det är ju barn och vi är vuxna och om barnets föräldrar eller andra i barnets närhet inte fungerar, måste vi fungera extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, anmälningsplikt, förskollärare, förskola, föräldrar, jobbet, oro, yrkesrollen,