Om närhet

Det är ganska många saker som gör att jag "til syvende og sisdt" älskar mitt jobb. Det är inte lönen och det är absolut inte förmånerna. Utan det är eftermiddagar som den vi hade tillsammans idag. Där några barn kollegan M och jag satt på golvet och filosoferade om hur det är att bli stor. Hur det är skillnad från att vara liten. "Berätta när jag var liten!?" uppmanade ett barn.

-när du var liten då ville du inte sova middag, då fick man klappa dig i rumpan och sjunga sånger i pannan på dig och stryka med fingrarna över ögonen tills du blev alldeles trött. Ibland blev du skrattig och sprallig då när du höll på att somna, då fick man hålla dig i famnen och vagga dig så att du blev ännu tröttare, då kunde du somna.

-Åh vad gullig jag var när jag var liten va? Berätta mera om hur jag var gullig"

och så där höll vi på M och jag och berättade om hur de var små och om hur de växte och vad de kunde och vad de lärde sig. Barnen kröp närmare och närmare, till slut hade jag en i famnen och en på golver med fötterna i mitt knä "gör så där skönt på fötterna!" uppmanades jag, och jag gjorde skönt under fötterna, tills jag såg att ögonlocken blev tyngre och tyngre, då fick jag killa bort det trötta och vi fick skratta i stället.

Ett annat barn sa härom dagen,

-kommer du att gråta när jag slutar?"
-Ja det gör jag nog när ni slutar, jag tycker ju om alla er så mycket.
-Alla oss?
-Ja alla er!

För så är det ju, att man skapar unika relationer med varje barn. Och man filar på den där relationen, man testar gränser och sätter gränser, man upptäcker varandra och till slut vet man liksom var man har den andra och visst kommer jag gråta ibland när de slutar, barnen. För det gör ont när nära relationer brister. Och brister, det gör de ju i mitt jobb, förr eller senare.

Förr i mitt fall, är ganska snart.

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, förskollärare, jobbet, reflektion, yrkesrollen,

Om kvalitet

Jag har tänkt en hel del på vad kvalitet är i förskolan den senaste veckan. Mycket på grund av det här inlägget jag skrev men också för att det är något som vi hela tiden eftersträvar. Kvalitet alltså.

Jag inser att man som förälder har en infallsvinkel vad gäller kvalitet, och förskoleverksamhet överhuvudtaget, och att barnen har det, det VET jag. Politiker har sin egen och sedan är det vi, pedagogerna som ska försöka få allas behov och syn på vad kvalitet i förskolan är tillgodosedda. Men, kruxet är ju att vi har vårat eget sätt att se också. Förskolan är vår arbetsplats och vi förskollärare har en högskoleutbildning, styrdokument och ofta en yrkesstolthet att ta hänsyn till, och i de här sammanhangen är det svårt särskillt eftersom en del ser på vår arbetsplats som en serviceinrättning, vilket det ju också är på sätt och vis.

För mig är kvalitet inte att vi åker på utflykter stup i kvarten, eller att barnen får gå på teatrar eller att vi har samlingar kl 9.00.

För mig består kvaliteten i förskolan tex av att personalen är kompetent nog att förstå uppdraget och att de kan klara av att synliggöra detta. Det är inte helt enkelt, hur synliggör man att att barn tillägnar sig de etiska värdena på vilkas grund vårt samhäller vilar?

För mig är kvalitet i förskolan att det finns närvarande vuxna, som deltar aktivt i leken, så väl i "styrd" lek så väl som i "den fria leken" då barn erbjuds många olika aktiviteter att välja på. Och att dessa vuxna förstår barnens lekar, att de har en tillåtande attityd och kan hejda sig när kojbygget flyter ut i tre rum och fundera kring vad som händer i stället för att snabbt stoppa leken. Samtidigt ska dessa vuxna i förskolan ha kompetens nog att "använda miljön som en pedagog" och inreda och gränsa av så att det finns rum för olika lekar i samma rum.

För mig är kvalitet också att det finns tid att reflektera kring verksamheten, att sitta ner och diskutera vad som fungerar och vad vi skulle kunna förändra och fundera på varför det fungerar och varför det inte fungerar. Att vi får ha studiedagar, planerings och reflektionstid, att vi har möjlighet att synliggöra barnens lärande och hjälpa barnen att reflektera över sitt eget lärande.

Kvalitet består också i att det finns kringresurser att tillgå när vår kompetens tar slut, som tex pedagogisk handledning, handledning av psykolog, kurator, logoped etc. Det är inte självklart alltid att det finns eller att föräldrar vill att man tar in dessa kringresurser. Men ändå, att de finns vittnar ju ibland om någon form av kvalitet.

Så när vi talar om vad kvalitet i förskolan är, talar vi inte alltid samma språk. Jag tror att det är viktigt för alla parter att tänka utifrån flera perspektiv än sitt eget då och då. Jag tror också att man kan få syn på saker om man anstränger sig för att göra det, och att man ska vara generös i sitt synsätt. Det vinner alla på.

Läs mer om kvalitet i förskolan här.

Läs även andra bloggares åsikter om förskollärare, förskola, yrkesrollen, jobbet, kvalitet

Om debatter

Det finns debatter och det finns debatter. Jag känner mig liksom så där "lagom" intellektuell i den ena kan jag tala om.

Om samlingar

När man diskuterar förskoleverksamhet med "branschfolk", händer det ofta att man diskuterar samlingen och har den som en måttstock på hur bra verksamheten är. Pratat man med föräldrar tycks många tro att verksamheten är uppbyggd på samling och att det är den viktigaste stunden på hela dagen.

För oss har den ganska länge varit ett svårt moment, och en jobbig stund och det har flera olika orsaker. Dels är det en mycket stor barngrupp, det är svårt att intressera alla för samma sak samtidigt, särskillt eftersom intressena är otroligt olika i hela gruppen. Flera av barnen tycker inte om att sjunga, några tycker att det är jobbigt eftersom de inte klarar av det och någon vågar kanske inte. När vi har lekt lekar har några jobbigt med regellekar och vill ändra alltihop och då blir andra arga, spelar vi teater (eller larvar oss) finns det barn som blir så uppspelta att det kan slta med tårar och förskräckelse.

Vi har provat lite olika varianter, vi har provat att ha korta "döroliga" samlingsstunder, vi har provat att ha samlingsstunder i små grupper, vi har provat att barnen fått bestämma innehållet, att inte sjunga, att sjunga, att leka, att läsa, att prata...

Det som har fungerat bäst har varit de gånger en saga har berättats med inlevelse av en pedagog. Det går inte att läsa en saga, den ska berättas och helst ska de inte ha hört den förut. Då sitter barnen med gapande munnar och lyssnar storögt.

Just nu har vi bara en kort "hej vilka är här och vad händer nu-samlingsstund" Vi har valt bort samlingar där alla sitter i ring och vi sjunger namnsånger och visar saker eller sjunger.Ingen tyckte att det var särskillt roligt och det var inte så bra för någon egentligen. Nu är det bättre. Nu väljer barnen om de vill delta eller inte och eftersom de allra flesta vill veta vad som händer härnäst vill de flesta delta.

Det är laddat det där med samlingar. På något sätt har det blivit signifikativt med förskoleverksamhet, och jag gillar inte det riktigt. Det är som att samlingar är det enda viktiga och det enda man gör på en dag, och har man inte haft samling har man inget gjort. Jag tror att man kan ha olika samlingsstunder en dag, men jag tror inte att man måste samlas och sitta stilla i en halvtimme och dra upp djur ur en sångpåse nödvändigtvis. jag tror inte heller att alla barn måste sitta stilla för att lyssna och jag tror inte heller att alla har roligt för att de inte springer i väg. Jag tror att de flesta behöver se över sina samlingar och fundera på för vems skull man gör det och hur roligt det är egentligen. Och är det den enda stunden på dagen barn får berätta och komma till tals, då ska man tänka om helt!

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, förskollärare, yrkesrollen, jobbet, reflektion, samling

Om vad man säger

Idag hade jag egen planeringstid en stund efter barngruppstiden. På mitt jobb har vi förmånen att få lägga den när vi vill under veckan bara vi gör den och vi är på arbetet. Skönt, så är det inte alltid. Och jag upplever att stressen minskat sedan vi införde det här systemet. I stället för att känna sig som en skurk för att man "smet" i från barngruppen och reflekterade eller gjorde i ordning material eller annat så känner man sig nu duktig för att man går och gör det samma som tidigare "efter arbetstid" Tänk att hjärnan kan luras så av att vi har lagt om schemat bara!

Jag ser att det är ganska olika vad vi gör av vår planeringstid, kollegor emellan och det är okej. Vi har olika kompetenser och olika ingångar. En kollega satt och gjorde tjusiga inbjudningar till utvecklingssamtal i dag, snirkliga bokstäver och kalligrafipennor och allt. En annan klippte ut geometriska former och laminerade.

Själv skrev jag informationsbrev till föräldrarna. Månadsblad kallar vi det hos oss, och det är väl mest en liten allmän uppdatering om vad vi gör just nu och i fall det finns viktiga datum att komma ihåg. Jag är livrädd för att det ska bli pekpinnar i skriftform och vågar knappt skriva saker som "kom ihåg att sommarscheman bör lämnas senast v.14". Fast jag gör det, eftersom jag aldrig kan komma ihåg vem jag sagt det muntligt till eller inte. Dessutom hoppas jag att om jag håller det lite allmänt så känner ingen sig utpekad.

Det är klurigt det där med formuleringar. Jag är rätt petig och noggrann med vad jag säger, och i förlängningen vad det säger om mig eller avdelningen eller förskolan. Jag säger sällan "jag tycker", det kan bli laddat har jag märkt och jag är inte på jobbet för att tycka en massa. Det kan jag göra hemma. Jag brukar säga "jag tänker" och jag märker att det är mindre laddat.

Något jag också är noggrann med, är att berätta vad barnen gör bra i stället för att berätta vad de inte gör så bra, för jag tänker på när jag började på ett annat ställe och jag frågade barnen vad de var bra på på den här förskolan och en flicka svarade: "Åh inget , fröken X säger att vi inte klarar av någonting och borde gå på småbarnsavdelningen i stället." Då snudd på grät jag en skvätt på stört och ville hugga huvudet av fröken X.

En av mina lärare i utbildningen brukade säga att man ska fråga sig själv ibland: "Vad vill jag att de ska säga om mig och hur syns det i mitt handlande?" Och trots att det är så enkelt så är det inte förrän man ställer sig frågan som man kan besvara den.

Idag vill jag att de ska säga att jag var riktigt tokig som hittar på en massa bus, och jag tror att kanske några av dem säger det om jag frågar.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, yrkesrollen, förskollärare, förskola, jobbet, föräldrar,

om godis och lek

Det har varit skönt med ett par dagars extra ledigt. Det har gett mig tid att vila helt enkelt och jag behövde det. Idag var det enkelt att hantera konflikterna, och det var enkelt att sänka rösten i stället för att be barnen göra det. Det ger oftast exakt samma resultat, men är jag trött glömmer jag bort det.

En stund under dagen satt jag och fyra barn tillsammans i ateljén och jobbade med modellera. Vi gjorde godis för att sälja i en godisaffär. Barnen var mycket engagerade och försökte komma på olika sorters godis att tillverka. En pojke tyckte att det var svårt, det fanns ingen röd lera och hans favorit var jordgubb. Han fick förslaget att låtsas, han gick med på det efter ett tag.

Så småningom kom vi fram till stunden då vi skulle sälja vårt godis. Det fanns mycket att sälja. Godisnappar, citronmaskar, små vackra blåbärssniglar, lakritsbullar och karamellklubbor.

Härligt var det att se hur de försökte enas om priser och hur de diskuterade vad som var rimligt med kunden (kollegan K) Ett av barnen föreslog att godisnappar skulle kosta tusen, det tyckte inte K, då ville hon handla någon annanstans!
- Okej, okej... vänta sa barnen och tittade på varandra, 2 kronor?
-Bra tyckte K, då kan jag köpa mycket!

Nu log alla barnen och tittade på bordet där godiset låg uppradat, de förhandlade fram priser och sålde för glatta livet.

De berömde varandra för lyckad prissättning varje gång K köpte något och fick självförtroende nog att göra pengar och börja sälja till de andra barnen. Till slut var alla barn engagerade i leken och de barnen som var med från början sken som solar.

Återigen kändes det fint i förskollärarhjärtat när barnen som inte alltid brukar välja av att leka tillsammans hittade varandra genom leken och också berömde varandra och visade stor generositet genom att erbjuda lån och att byta roller i leken. Det var fint för alla inblandade, inte bara barnen.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, förskollärare, förskola, lek, modellera

Om skolan

"Jan Björklunds skolpolitik skulle möjligen ha passat på 1800-talet. Den strider mot både forskning och beprövad erfarenhet. Jag är rädd för att hans ovetenskapliga experiment kommer att stå hela samnhället mycket dyrt." skriver Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet i dagens svd.

Äntligen säger jag! Äntligen skriver någon något!

Vidare handlar artikeln om att skolan inte kan gå tillbaka till hårdare tag och bestraffningar, utan skolan behöver nya metoder att stimulera och främja nyfikenhet.

Åh jag älskar den här artikeln och jag skulle kunna kyssa docent Scherp!

Läs mer om vad han tycker här på s. 80 tror jag

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, skola, läst, björklund, scherp

Om platsbrist

Jo jag tycker synd om föräldrarna som hoppas och tror att de ska få sin plats på den förskolan de helst önskar. Jag tycker det är trist att man inte hade kunnat förutse detta lite tidigare och byggt i kapp.

I den kommun där jag jobbar är det pressat. politikerna har lovat en sak och försöker pressa in barn på förskolor som de lovat, de har till och med sagt att "alla barn ska till sina hemförskolor" vilket innebär att på vissa förskolor skulle de behöva ta in 16 barn till, trots att de redan har grupper med 19+2 barn. Ibland har politikerna lösningar, de säger att man kan få en extra vuxen till på några timmar, 20 timmar kanske. Men det löser inget, det innebär bara en till person som ska få plats och det är inte det som är kvalitet. Att trycka in fler vuxna på redan trånga avdelningar.

Kvalitet vore att barngrupperna fick lov att vara mindre i fred (det har politikerna också lovat nämligen) Cirka 16 stora barn vore väl lagom och tre vuxna. Jag är inte kinkig 17 går också bra.

Samtidigt har jag lärt mig att det är inte lönt att gnälla, man har den barngruppen man har, det gäller att hitta lösningar. Så, vi delar upp oss vid ännu fler tillfällen än tidigare, vi jobbar i små grupper så ofta det går och provar oss fram till vad som kan fungera.

Dessutom medför stora grupper och lite pressade situationer att man måste tänka efter ännu mer än tidigare hur man ska utforma den pedagogiska miljön, och få den att fungera på ett sätt att den åtminstone inte stjälper verksamheten. Det, är en utmaning!

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, förskola, förskollärare, föräldrar,

Om barnaga

Det är svårt att se som när barn far illa. Det handlar inte alltid om fysisk misshandel. Ibland handlar det om barn som aldrig får uppmuntran, om barn som aldrig får veta att de är bra på något eller barn som så gärna vill vara till lags att de nästan slår knut på sig själva i sina försök att göra en vuxen nöjd. Det finns annat också, som gör att vi misstänker att barn far illa och då har vi plikt att anmäla det till socialtjänsten. Jo, vid minsta misstanke om att ett barn far illa är vi skyldiga att anmäla det.

Det finns inget som är så laddat och så svårt som när man ser fysiska tecken på att ett barn far illa. Man blir chockad och ledsen och arg. Man vill inte att barnet ska gå hem för vi vet kanske inte vad som händer hemma. Vi vill absolut inte att barnet ska sluta komma till förskolan för då vet vi inte om barnet mår bra eller vad som händer.

Och det är svårt att anmäla, men vi gör det. Jag har varit med om det många gånger och ibland när jag pratar med kollegor på andra förskolor förvånar det mig när de säger att sådant inte har hänt på deras förskola. De skyller på olika "kundunderlag", fast om det är något man vet så är det ju just att misshandel har mycket lite med social rang att göra.

Efter en anmälan brukar det kunna bli spänt läge ett tag, fast inte alltid. Ibland blir föräldrarna glada för att de får hjälp. De vill inte att det ska vara som det är och är ganska tacksamma för att någon hjälper dem.

I Svd idag kan man läsa om en ny utbildning som förhoppningsvis kommer att kunna minska antalet barnmisshandelsfall framöver. Jag applåderar! Jag hoppas att det hjälper, jag hoppas att de som inte förstår att när man slår barn tar man ifrån dem tillit och skadar dem mycket mer än bara fysiskt, kan få en möjlighet att lära sig! Jag hoppas!

Läs även andra bloggares åsikter om anmälningsplikt, barnaga, förskola, föräldrar

om argument

I kväll har jag tänkt över hur det går till när jag argumenterar om något som gäller barn. Jag argumenterar nästan alltid utifrån jobbet. Det är tryggast. Jag säger aldrig "jag tycker", utan jag brukar beskriva hur vi gör på jobbet och sedan liksom lämna öppet för den som vill att tycka kring det, och sedan kan jag argumentera lite utifrån både jobb och andras åsikter.

Ibland När någon ställer mig mot väggen brukar jag säga hur jag tänker och att det beror på. Folk älskar att ställa mig mot väggen, "passa barn kan ju alla liksom. Det är ju inget svårt, det är ju bara sunt förnuft och att leka och ge dem mat."

Med tiden har jag lärt mig när det inte ens är lönt att argumentera, det är då jag säger "jaha så kan man också göra" eller "Jaha så kan man också tänka" och så säger inte jag så mycket mer.
En gång på krogen för flera år sedan sa fulla förlovade polisen: "va faan, du verkar ju riktigt smart.. Varför ska du bli förskollärare?!?" jag i min tur frågade vilket som var bäst, att hans barn hade en korkad eller smart förskollärare på sin avdelning? "Fan, du är ju smartare än jag så har jag aldrig tänkt!" fick jag till svar så jag antar att det faktiskt lönar sig att argumentera ibland.

Sen tror jag kanske inte att det var svårt att vara smartare än fulla förlovade polisen men ändå...

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, förskollärare, privat

Om meningsfullhet

Jag har blivit beordrad att ta ut lite komp-tid i dag och det har jag gjort. Alltså sitter jag här och är ledig idag också, fem dagar på raken och vad gör jag? Jag letar böcker jag skulle vilja läsa. Den här till exempel: Hur långt är ett äppelskal? - om tematiskt arbete i förskoleklass.

Jag arbetar visserligen inte i förskoleklass men erfarenheten säger mig att tankar kring tematiskt arbetssätt kan man applicera lite överallt och att det handlar mindre om åldrar än om förhållningssätt till lärandet.

Hur många äpplen kan det vara? Barnens uppskattningar sträcker sig från 29 till 100. Sarkis säger då: ”vi får räkna dom!”
Hur ska vi göra det?
”Vi häller ut dom!" Vi lägger äpplena på ett jättestort papper på mattan och häller försiktigt ut dem, Några av barnen börjar räkna i luften men tappar snart bort sig. ”hur ska vi veta vilka vi har räknat?” frågar vi.
Barnen har många förslag. Man kan lägga dem i rader, rita runt dem och räkna dem när man lägger tillbaka dem. Andra förslag är att räkna äpplena fem och fem, två och två, eller lägga dem tio på rad och räkna tio, tjugo osv.
Det här beskriver ett kunnande som spänner över olika förståelsenivåer, från att räkna äpplena ett och ett till att gruppera dem på olika sätt för att underlätta räknandet.

Jag älskar exempel som det här! Det beskriver hur man kan reflektera och beskriva att det krävs kunskap för att klara av saker och att barn lär sig hela tiden. Även om man en dag i förskolan "faktiskt inte gjort annat än räknat äpplen" så har barnen använt flera olika förmågor och kanske lärt sig flera saker.

Elisabeth Nordin-Hultman säger att barn tränar koncentration när de koncentrerar sig, inte när vi vill att de ska träna sig. Det är så bra! och med det menar hon att vi vuxna måste skapa meningsfullhet för barnen i alla situationer, vi kan inte förvänta oss att "Hanna" ska klara av att sitta stilla på en urtråkig samling om honinte tycker det är meningsfullt. Däremot kan "Hanna" sitta stilla i 30 minuter när hon lär sig att knyta skorna, för det tycker hon är meningsfullt.

Det är lätt att säga "man kan inte bara ha roligt, man måste ha lite tråkigt också!" Men byter man ut orden roligt mot meningsfullt och tråkigt mot meningslöst, så inser vi ju snabbt att vi skulle aldrig säga att "man kan inte bara ha meningsfullhet man måste ha lite meningslöshet också!" Åtminstone hoppas jag att ingen skulle säga så!

Om komplimanger

Idag hade jag och chefen utvecklingssamtal. Vi kom fram till ungefär samma saker och var båda två nöjda med min arbetsinsats. Hon avslutade med att säga att hon tycker att jag vuxit i min roll på ett bra sätt. Att jag har blivit mjukare, trygg och så mycket mer mänsklig och än vad jag var när jag började hos henne.

Det stämmer nog. När jag började hos min chef var inte enheten riktigt så här stor och kompetensen var lägre. Jag fick jaga mer och jag såg det lite som min uppgift att värna om läroplanen och uppdraget. Jag gick nog snudd på över lik då och då. Jag tyckte att det var skitjobbigt stundtals och jag vet att det fanns de som blev arga på mig då och då, men jag är kvar och några av de andra är inte kvar. De som är kvar har vuxit som pedagoger och också blivit mjukare och mer intresserade av sitt jobb än vad de var då.

Och det är fint att höra att jag blivit mjukare, det är en bra egenskap, i alla fall vet jag att det var så min chef menade när hon sa det, som en komplimang.

Om att ifrågasättas

Den här pappan skriver om att vara förälder. Det är en "mammablogg" som någon uttryckte fenomenet att skriva om sina barn för ett tag sedan. Han skriver om varannanveckan med dottern, och till dottern. Jag har följt honom ett tag och jag gillar mycket av det han skriver och reflekterar om.

Nu senaste tiden skriver han om "dagis"* Han skriver att de ska byta dagis till dottern, han ifrågasätter personalens kompetens och sättet de behandlar honom på. Jag erkänner direkt att det där är sådant man bävar för som förskollärare. Särskilt när pappor gör det, det brukar låta arga och slänga upp en bunt papper med statistik på bordet och skälla och i ifrågasätta. Sedan när man förklarar och berättar lyssnar de inte för de har redan bestämt sig.

Nej självklart är det inte alltid så, och den här pappan, verkar ha belägg och vett, för kompetensen verkar låg på hans dotters förskola. Men jag tänker ändå att det är en förskollärares mardröm när pappor dänger luntor i bordet och ifrågasätter.

*dagis är en förkortning av daghem, och numera - sedan ca 20 år tillbaka - heter det förskola.

Om artikeln

Jag läste den här artikeln tidigare idag. Det var inte mycket som var nytt för mig men jag blir sur när jag läser. Jag tycker de kunde bemödat sig med att skriva förskollärare och inte förskolelärare! Ja, det är en petitess men jag börjar tröttna. Jag tycker att det är ett uttryck för hur lite alliansen faktiskt vet om förskolan och läroplanen.

Jo läroplanen nämns, den är på det hela taget bra skriver de, men den behöver "piffas upp" Förskollärarna ska ha det pedagogiska ansvaret, det ska bli en skolform som är mer lik skolans, och barnen ska få en omsorgspeng - vilken ska följa barnen vad föräldrarna än väljer för alternativ, och allmän förskola från tre år, och lite annat krafs som de slänger in.

Jag vet inte jag. Jag har funderat ett tag på vad detta skulle innebära för skillnad egentligen för mig eller för barnen. Någonstans misstänker jag att det finns en hake med det hela. Och jag tänker på senaste numret av tidningen förskolan som damp ner i brevlådan idag, där Eva Lis Preisz skrev om hur de nya förslagen till vårdnadsbidrag oroar därför att ingen vet hur pass dåligt utrett det är och för att ingen vet hur kvalitén i kommunernas verksamhet kommer att påverkas av detta.

Jag antar att det är det jag bör fundera på. Hur man kan bibehålla kvalitén även om ekonomin blir sämre. Det tål att funderas på och jag återkommer.

Om fotboll och gruppen

Vi hade inte riktigt tänkt oss att det skulle bli snöväder just den här veckan men i borde ha förstått det eftersom vi planerade in en utedag! Det var bedrövligt eftersom snön föll ner i sjok och flera av barnen hade alldeles för kalla kläder för att vara ute länge. Ett par fick vi ta in innan de ens varit ute en timme.

Vi ser också att barnens föräldrar hoppas slippa köpa nya utekläder den här säsongen, för mycket är lite litet eller trasigt. Galonkläderna ska vi inte prata om, finns de alls så ser de ut som golfbyxor.

Det slog mig i dag att en del av barnen börjar bli färdiga med vad förskolan har att erbjuda. Och det slår mig att de verkar så stora nu när allt de pratar om är Arsenal eller Milan. De skriker av skratt och visar upp sina tandlösa flin medan de jagar efter bollen tills de är alldeles svettiga.Idag fick jag "pausa" några av dem en stund.

Det var sex barn i ett av rummen som spelade fotboll. De klarade av det ganska bra, och jag hjälpte dem att komma överens om grundläggande regler, berömde och hejade på båda lagen. Jag var till och med imponerad av hur bra de här barnen lyckades komma överens i spelet eftersom det inte alltid går så bra att enas för alla. Efter 20 minuters spel började några tröttna lite på sina ramar, de visade att de var varma och lite trötta och blev mycket högljudda. Då klev jag in och sa paus i leken, och vi började bygga i stället. Länge byggde vi med olikformade klossar och långa stavar. Efter ett tag när den nya leken fungerade och barnen kunde klara av samarbetet drog jag mig ur. De var så fina där de satt och byggde, svettiga och barfota och alldeles konfunderade över hur de skulle få bygget att bli så stort som de tänkt sig.

Plötsligt rasade allt och jag tänkte att jävlar nu blir det liv, och det blev det men de skrattade snart och började om. På ett helt annat bygge, ett med bättre och mer hållbar konstruktion, ett som de själva hittat på och funderade fram tillsammans. Det kändes fint i förskollärarhjärtat att se hur deras fina stund med fotboll och bygglek tillsammans gjorde att de klarade av att hantera situationer de oftast inte hanterar lika bra.

Jo tänkte jag, det är gruppstärkande att ha roligt tillsammans.

Om vantar

Planering stod först på schemat för mitt arbetslag i dag, men jag märkte att vi var ganska tankspridda allihop eftersom fokus hamnade utanför jobbet titt som tätt. Det blir så ibland, särskillt när vi haft mycket att göra ett tag och det får man väl säga att vi har. Dessutom är det påsk snart och den ordinarie verksamheten avbryts för påskluncher, påskpyntning och lov.

Vi har en stor barngrupp. Större än någon annan jag vet faktiskt. Vissa dagar är jag så trött när jag kommer hem att jag skulle vilja lägga huvudet i kallt mjöl. Men de allra flesta dagarna känns fina. Då drar jag mig nästan för att gå från jobbet. Jag tittar in på någon av de tre andra avdelningarna och pratar där en stund med barnen eller med de vuxna, det beror lite på. Ibland sjunger jag med några barn eller hamnar i någon lek. Jag tycker det känns fint att vara välkommen av fler barn än “mina”, Det gör mig glad och jag tror och hoppas att jag kanske tillförde något i fem minuter.

Ofta när jag ska gå hem, stöter man på någon förälder som undrar något. Ibland handlar det om vantar, för vantar har en förmåga att försvinna. Konstigt nog tycks det var samma barns vantar som försvinner och aldrig kommer tillbaka igen hela tiden. Och konstigt nog verkar vantar till en del barn alltid återvända till sin ägare. Skumt!

Det är laddat det där med vantar. Ibland om en förälder frågar mig om jag sett vantarna, och jag kikat igenom hallen och de intilliggande utrymmena, och jag frågar om de var märkta, svarar inte föräldern på frågan utan berättar i stället att detta är tredje gången en vante är borta! Envisas jag då och frågar igen om vanten var märkt, kanske jag får svar. Oftast svarar föräldern nej…

Om skrivandet

Jag var på middag härom kvällen och jag kände ingen som var där. Men det var högt i tak och diskussionerna tog hisnande turer fram och tillbaka mellan varven. Vid ett tillfälle diskuterade vi bloggar och bloggande varpå jag nämnde att jag påbörjat en jobblogg nyligen. En kvinna frågade hur jag skrev då och jag fick ju fundera, särskilt när en fråga var om jag skulle låta bli att konfrontera kollegor på riktigt och i stället skriva om dem på bloggen?

Nej så är det inte. Jag har ganska svårt att se att det skulle kunna hända. Det är inte därför jag skriver det här, för att kunna prata skit utan att själv råka illa ut. Jag skriver detta som en slags reflektion och jag vill inte ha det sammankopplat med mina andra tankar kring annat.

Jag gillar mitt jobb, det är en del av mitt liv och mina tankar upptas av jobb ganska ofta även på fritiden. Ibland vill jag kunna skriva om det som finns i huvudet, som är mitt och som inte är en reflektion tillsammans med andra. Och jag tänker på utbildningen där vi hade reflektionstid i slutet av varje dag och jag känner att jag saknar det där ibland och att jag på det här sättet kanske kan hitta ett annat sätt att få reflektionstid. Kanske.

Om tystnadsplikt

Det är svårt med tystnadsplikt. Särskilt när man vill skriva om sitt jobb. Jag kan inte nämna barn eller föräldrar vid namn och jag bör nog inte nämna kollegor vid namn heller även om det inte är reglerat enligt lag.

Så här står det i sekretesslagen och skollagen om sekretess

7:38 § Sekretess gäller i förskoleverksamheten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Lag (1997:1213).

2:18 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigtbedriven enskild förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden. Lag (1997:1212).

Det är inte så jäkla lätt alla gånger. För det innebär för mig i praktiken att jag inte alltid kan klargöra helt exakt för föräldrar vad deras barn har varit med om under en dag. Jag får bara berätta vad deras barn gjort, inte vilka andra barn som varit inblandade om det kan uppfattas som minsta negativt för det andra barnet, och vem kan avgöra det?

Jag får inte säga saker som: Idag blev “Herman” slagen av “Jonna”, istället får jag säga, Idag blev “Herman” slagen av ett annat barn. Skulle jag berätta för “Jonnas” föräldrar skulle jag säga: Idag slog “Jonna” ett annat barn.

Det händer ganska ofta att föräldrar frågar och att man måste hänvisa till sekretess och tystnadsplikt. Ibland blir de arga, ibland blir de lite förlägna och mumlar något om jo, ja så klart. Ibland testar de en och blir påstridiga. Det är inte helt enkelt men det är vårt jobb, det ingår i yrkesrollen och det är åtalbart och kan ge fängelsestraff att bryta sekretess. Det är viktigt att känna till, så här får det inte gå till. Hade jag varit föräldern hade jag känt mig kränkt och ledsen över att mitt barn hängdes ut som bråkigt, och hade jag då blivit arg och vetat mina rättigheter hade jag kanske utnyttjat dem.

Det är viktigt med utbildning och kunskap.

Om mig

Jag är förskollärare. Det är inget jobb man skryter med egentligen. De flesta tycks tro att man är en slö jävel, lite mindre begåvad än andra och att man “äälskar barn”. Det gör man ju förstås, men kanske inte alla och kanske inte så där slibbigt och lite påträngande som “äälskar barn” antyder. Jag valde inte jobbet för någon av de där anledningarna. Jag valde jobbet för att jag är intresserad av människor av pedagogik och av lärandet.

Idag känner jag mig inte så osäker på vad jag ska ska svara när någon frågar vad jag jobbar med. Jag svarar som det är och har någon fler frågor besvarar jag dem också. Förut kunde jag skämmas lite och småljuga, säga att jag var lärare eller pedagog, kanske till och med att jag jobbar med andra åldrar än de jag har nu. Nu ljuger jag inte.

Jag är förskollärare.

Foto: www.fotoakuten.se