tisdag 18 mars 2008

Om vantar









Planering stod först på schemat för mitt arbetslag i dag, men jag märkte att vi var ganska tankspridda allihop eftersom fokus hamnade utanför jobbet titt som tätt. Det blir så ibland, särskillt när vi haft mycket att göra ett tag och det får man väl säga att vi har. Dessutom är det påsk snart och den ordinarie verksamheten avbryts för påskluncher, påskpyntning och lov.

Vi har en stor barngrupp. Större än någon annan jag vet faktiskt. Vissa dagar är jag så trött när jag kommer hem att jag skulle vilja lägga huvudet i kallt mjöl. Men de allra flesta dagarna känns fina. Då drar jag mig nästan för att gå från jobbet. Jag tittar in på någon av de tre andra avdelningarna och pratar där en stund med barnen eller med de vuxna, det beror lite på. Ibland sjunger jag med några barn eller hamnar i någon lek. Jag tycker det känns fint att vara välkommen av fler barn än “mina”, Det gör mig glad och jag tror och hoppas att jag kanske tillförde något i fem minuter.

Ofta när jag ska gå hem, stöter man på någon förälder som undrar något. Ibland handlar det om vantar, för vantar har en förmåga att försvinna. Konstigt nog tycks det var samma barns vantar som försvinner och aldrig kommer tillbaka igen hela tiden. Och konstigt nog verkar vantar till en del barn alltid återvända till sin ägare. Skumt!

Det är laddat det där med vantar. Ibland om en förälder frågar mig om jag sett vantarna, och jag kikat igenom hallen och de intilliggande utrymmena, och jag frågar om de var märkta, svarar inte föräldern på frågan utan berättar i stället att detta är tredje gången en vante är borta! Envisas jag då och frågar igen om vanten var märkt, kanske jag får svar. Oftast svarar föräldern nej…

3 kommentarer:

Hanna sa...

Jag har precis hittat hit av en slump. Jag är nyutbildad förskollärare och känner verkligen igen mig i "vanthistorien". Nu ser jag fram emot att läsa vad du mer skrivit.

Lenox sa...

Välkommen hit Hanna!

Skilda Pappan sa...

Jag är en sådan som inte märker kläderna. Inser jag. Av denna underbara historia. Vad härligt det är med flera perspektiv.

Å andra sidan inser jag att jag också är en sådan som vet med mig att vantar försvinner, så jag köper alltid flera par. Som ligger på dagis.

Håhåjaja.

Tack för bra blogg!