Om vad man säger

Idag hade jag egen planeringstid en stund efter barngruppstiden. På mitt jobb har vi förmånen att få lägga den när vi vill under veckan bara vi gör den och vi är på arbetet. Skönt, så är det inte alltid. Och jag upplever att stressen minskat sedan vi införde det här systemet. I stället för att känna sig som en skurk för att man "smet" i från barngruppen och reflekterade eller gjorde i ordning material eller annat så känner man sig nu duktig för att man går och gör det samma som tidigare "efter arbetstid" Tänk att hjärnan kan luras så av att vi har lagt om schemat bara!

Jag ser att det är ganska olika vad vi gör av vår planeringstid, kollegor emellan och det är okej. Vi har olika kompetenser och olika ingångar. En kollega satt och gjorde tjusiga inbjudningar till utvecklingssamtal i dag, snirkliga bokstäver och kalligrafipennor och allt. En annan klippte ut geometriska former och laminerade.

Själv skrev jag informationsbrev till föräldrarna. Månadsblad kallar vi det hos oss, och det är väl mest en liten allmän uppdatering om vad vi gör just nu och i fall det finns viktiga datum att komma ihåg. Jag är livrädd för att det ska bli pekpinnar i skriftform och vågar knappt skriva saker som "kom ihåg att sommarscheman bör lämnas senast v.14". Fast jag gör det, eftersom jag aldrig kan komma ihåg vem jag sagt det muntligt till eller inte. Dessutom hoppas jag att om jag håller det lite allmänt så känner ingen sig utpekad.

Det är klurigt det där med formuleringar. Jag är rätt petig och noggrann med vad jag säger, och i förlängningen vad det säger om mig eller avdelningen eller förskolan. Jag säger sällan "jag tycker", det kan bli laddat har jag märkt och jag är inte på jobbet för att tycka en massa. Det kan jag göra hemma. Jag brukar säga "jag tänker" och jag märker att det är mindre laddat.

Något jag också är noggrann med, är att berätta vad barnen gör bra i stället för att berätta vad de inte gör så bra, för jag tänker på när jag började på ett annat ställe och jag frågade barnen vad de var bra på på den här förskolan och en flicka svarade: "Åh inget , fröken X säger att vi inte klarar av någonting och borde gå på småbarnsavdelningen i stället." Då snudd på grät jag en skvätt på stört och ville hugga huvudet av fröken X.

En av mina lärare i utbildningen brukade säga att man ska fråga sig själv ibland: "Vad vill jag att de ska säga om mig och hur syns det i mitt handlande?" Och trots att det är så enkelt så är det inte förrän man ställer sig frågan som man kan besvara den.

Idag vill jag att de ska säga att jag var riktigt tokig som hittar på en massa bus, och jag tror att kanske några av dem säger det om jag frågar.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, yrkesrollen, förskollärare, förskola, jobbet, föräldrar,