Det är svårt att se som när barn far illa. Det handlar inte alltid om fysisk misshandel. Ibland handlar det om barn som aldrig får uppmuntran, om barn som aldrig får veta att de är bra på något eller barn som så gärna vill vara till lags att de nästan slår knut på sig själva i sina försök att göra en vuxen nöjd. Det finns annat också, som gör att vi misstänker att barn far illa och då har vi plikt att anmäla det till socialtjänsten. Jo, vid minsta misstanke om att ett barn far illa är vi skyldiga att anmäla det.
Det finns inget som är så laddat och så svårt som när man ser fysiska tecken på att ett barn far illa. Man blir chockad och ledsen och arg. Man vill inte att barnet ska gå hem för vi vet kanske inte vad som händer hemma. Vi vill absolut inte att barnet ska sluta komma till förskolan för då vet vi inte om barnet mår bra eller vad som händer.
Och det är svårt att anmäla, men vi gör det. Jag har varit med om det många gånger och ibland när jag pratar med kollegor på andra förskolor förvånar det mig när de säger att sådant inte har hänt på deras förskola. De skyller på olika "kundunderlag", fast om det är något man vet så är det ju just att misshandel har mycket lite med social rang att göra.
Efter en anmälan brukar det kunna bli spänt läge ett tag, fast inte alltid. Ibland blir föräldrarna glada för att de får hjälp. De vill inte att det ska vara som det är och är ganska tacksamma för att någon hjälper dem.
I Svd idag kan man läsa om en ny utbildning som förhoppningsvis kommer att kunna minska antalet barnmisshandelsfall framöver. Jag applåderar! Jag hoppas att det hjälper, jag hoppas att de som inte förstår att när man slår barn tar man ifrån dem tillit och skadar dem mycket mer än bara fysiskt, kan få en möjlighet att lära sig! Jag hoppas!
Läs även andra bloggares åsikter om anmälningsplikt, barnaga, förskola, föräldrar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Här väljer du ju verkligen ståndpunkt - jag fascineras över hur starkt du tar i, även när du skrev om sekretess. Jag tycker att det är hedersvärt, jag önskar jag tog det på lika stort allvar, eller hur jag ska uttrycka mig. När jag började på Lärarhögskolan så tänkte jag så: VID MINSTA MISSTANKE, men jag blev intalad att det är inte alltid så lätt - det finns omständigheter att ta hänsyn till.
Fast egentligen tycker jag ju att allt borde vara precis så svart/vitt som du säger.
Det är inte svart eller vitt, det finns kanske hänsyn att ta men vid minsta misstanke om att barn FAR ILLA, det finns liksom inget att kompromissa på där.
Om föräldrarna som är de som ska värna om barnet inte fungerar och detta i sin tur leder till att barnet far illa, då måste ju andra vuxna i barnets omvärld visa barnen att det lönar sig att lita på andra vuxna.
Det finns mycket att säga och allt är inte svart eller vitt, jag kanske generaliserar.
när jag arbetade som vikarierande barnskötare var jag med och gjorde en anmälan. men det var en hemsk upplevelse, jag vet inte om det alltid sköts på det sättet men vi (jag+två kollegor) fick alltså tillsmmans med vår chef+ en kvinna från socialtjänsten möta föräldraparet som givetvis var mycket upprörda. Och alkoholpåverkade misstänkte vi. Vår chef hade sagt till oss att vi bara skulle sitta där, tysta och inte säga något till föräldrarna, att det var viktigt att föräldrarna fick "tömma sig på känslor": Vi blev alltså typ sopkorgar för dem som de kunde ösa ner all möjlig skit i. vi fick höra hemska saker och efteråt grät vi alla tre. Det var hemskt och vi kände alla tre att vi aldrig mer hade lust att göra en anmälan. Hur har det gått till när du har anmält?
Skicka en kommentar