Om datorer

foto: Jef Bettens @stock.xchng

Just nu använder jag inte datorn som ett verktyg så värst mycket tillsammans med barnen. Främst beror det på att jag inte har en dator stående på avdelningen och kanske till viss del på att barnen är så små ännu. Det vi dock gör med datorn är att se på bilder tillsammans med barnen, de får återuppleva det de upplevt med hjälp av bilderna på datorn helt enkelt.

Tidigare har jag använt datorn på olika sätt, det har funnits spel, barnen har ritat, sett på bilder und so weiter. Men faktum är att det är dyrt att skaffa spel till förskolan. Det är också ett material som kan skapa många konflikter men även naturligtvis ena barn. I den förra gruppen jag hade blev en hel del barn fixerade vid datorspelen. Det var det enda några av dem kunde tänka på under dagen.
"När är det min tur... Hur många ägg kunde du fånga? Efter henne får jag... Va! får hon spela två gånger? jag fick bara... " Hela barnens dag gick åt att hålla koll på vem som spelade, vilka som inte hade spelat och att räkna ut hur de skulle kunna få spela fler gånger än det var sagt. Vi provade med tidsbestämda spelstunder, vi hade listor, vi hade äggklockor. Men barnen kunde inte slappna av utan cirkulerade kring datorn så fort vi var inne på avdelningen. Vid ett par tillfällen smet något av barnen in för att smygspela.

Vi hade många diskussioner kring det här i arbetslaget. Efter ett tag kom vi fram till att vi skulle ta bort spelen helt och hållet. Vi tog fasta på att förskolan skall fungera som ett komplement till hemmet och att alla våra barn på avdelningen hade och spelade datorspel hemma.

I stället erbjöd vi dem wordprogrammet och paint att jobba med på datorn. Efter ett tag insåg vi hur bra det beslutet var för benen i gruppen. Barnen som varit fixerade vid spelen, var inte det längre, utan kunde slappna av eftersom tävlingsmomentet var borta. Istället kunde de hitta lekar med annat material som inte var datorförknippade och fick roliga stunder på så sätt. Det skapades också helt nya samarbetsstunder och lärandesituationer som vi inte förutsett. Barnen började lära varandra att skriva. En läste upp bokstäverna, en i taget, en skrev och en såg om det blev rätt, en fjärde som redan lärt sig läsa tittade också på skärmen och läste sedan upp de färdiga orden. De lärde sig ändra typsnitt, storlek, förhandsgranskning och klippa in bilder, jag vågar påstå att flera av dem var duktigare på word än flera pedagoger i huset.

Datorn fick också en roll i rollekarna. Man använde den på kontoret eller när man gick till jobbet.

Barnen hade ju tillgång till Paint också. De ritade och skrev ut, sparade och hämtade gamla dokument. Hela den här processen medförde att våra barn efter ett tag blev proffs på att manövrera bland mapparna på datorn och medförde också att de klarade av att använda datorn och hjälpa varandra på ett helt annat sätt än tidigare.

Hade vi fortsatt att arbeta med samma grupp barn, hade en förlägning kunnat vara att barnen hade fått skriva text till sina portfolios, eller plocka ut bilder (vilket de i och för sig redan gjorde) själva och på så sätt fått större inflytande över vad som skulle finnas i portfolion.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, jobbet, reflektion, yrkesrollen, dator, IT

Om grått - tisdagstemat

foto: privat

Jag hittade till tisdagstema via den här bloggen. Varför inte!? tänkte jag, och deltar trots att jag har en blogg som handlar om förskolan. Just nu längtar jag efter semester och även om vädret varit kasst och grått har jag haft härliga semestrar på ön dit längtar till året om.

Läs även andra bloggares åsikter om privat, reflektion

Om inskolning igen

Det är ganska populärt nu med så kallad "föräldraaktiv inskolning", även kallad tredagarsmetoden. Vi tillämpar inte den hos oss, inte direkt i alla fall. Någon provade en variant av den och hade föräldraaktiv invänjning i en vecka med gott resultat. Vi har provat lika olika varianter men har ofta släppt ifrån oss en hel grupp och börjat startat helt nya och då har det varit viktigt att låta barnen bli en grupp succesivt.

Jag tror också att det är ganska vanligt att föräldrar tycker det är riktigt bra med de här invänjningssvarianterna eftersom det tar mindre tid än med en invänjning som varar 2-3 veckor, det förstår ju jag med att det inte är så himla hett att hänga på barnets förskola om man ska vara tråkig och inte har något med sig att läsa eller liknande.

Jag tror att det kan fungera. Jag tror att det krävs att det finns en grupp att skola in till och att inte alla barn börjar samtidigt. Jag tror också att det kräver en hel del av pedagogerna på avdelningen, och att man känner sig trygg i sin yrkesroll och klarar av att ha föräldrarna med hela dagar utan att känna sig besvärad.

Dock tror jag att det finns saker med det de här korta invänjningarna som kan vara mindre bra kanske. Till exempel så tänker jag att för barn som har svårt för nya vuxna kan det vara känsligt att nya vuxna tillbringar så mycket tid på avdelningen. Jag undrar också om barn verkligen har vant sig vid sin nya miljö på bara tre dagar även om föräldrarna varit med hela tiden, och jag undrar hur det är utifrån ett anknytningsperspektiv. Hinner barnet verkligen knyta an till någon i personalen på bara tre dagar?

Sedan undrar jag lite om hur långa dagar barnen har direkt efter de här tre invänjningsdagarna, någon som vet?

Läs även andra bloggares åsikter om inskolning, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, yrkesrollen, reflektion, läst,

Om bokpuffar - att leka böcker

Jag vill slå ett slag för att leka böcker. Det kan låta knasigt men det är riktigt roligt och det är bra för fantasin och språkträningen, både den som vi alla har och för den som barn med flera språk har.

Jag har just börjat med mina telingar och vi leker än så länge bockarna Bruse med tre gosedjursbockar och en bro som hör till en tågbana. Som troll har jag använt en apa och min hand som jag ritade ögon näsa och mun på.

Första gången var barnen lite fundersamma över att jag sa troll om apan

- näe toll - APA! sa ett barn flera gånger och skakade på huvudet samtidigt som han stirrade apan i ansiktet.
- Jag vet att det är en apa men vi leker att det är ett troll. sa jag, och inte vet jag om barnet förstod egentligen, men hon accepterade sagan till slut, troll eller ej.

Det var snudd på kaos första gången, barnen var mest intresserade av att springa iväg med alla grejerna och jag fick bestämt ta dem och hålla kvar dem och berätta sagan med hjälp av djuren, när den var klar första gången hade barnen slutat ta alla grejerna och förstod att det var titta och lyssna som gällde. Något barn stod en bit bort och verkade helt upptagen av andra saker men jag lät mig inte störas av det utan fortsatte.
-igen! sa barnen efter första gången och jag började om. Visserligen orkade de inte lyssna ännu en gång utan ville leka i stället och det gjorde vi. De fick låna bockarna och jag såg allt att de gick med dem på bron fram och tillbaka.

Nu har jag berättat några gånger och barnen vet vad som väntar och ser fram mot det. Vi har även börjat leka sagan , och de förstår vad jag menar när jag säger vem är det som klampar på min bro? Och att jag då ÄR trollet. Jag ser att de tycker att det är spännande för de liksom hajjar till. Jag ska fortsätta lekandet med att sätta horn på ett diadem och ta med en trollsvans tror jag.

Snart är det dock lagom att introducera en ny bok. Kanske blir det knacka på eller här är det lilla huset, det får jag se men i alla fall hämtar jag inspirationen ur Lisa Henrikssons fantastiskt bra böcker, bokpuffar och nya bokpuffar. Böcker att köpa för alla som jobbar med barn och för all del, även för föräldrar för jag tror att böckerna kan hjälpa till med lekidéer även i hemmet.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, förskola, jobbet, dagis, barn, lek,

om Tio år efter förskolereformen

Jag är sjuk, ligger i sängen och brottas med yrsel. Min man fick igår släpa fram halva garderoben i jakt på den långa nätverkssladden så att jag kan ha laptopen i sängen. Mest för att kunna se på film faktiskt men jag kan ju passa på att jobbläsa lite och det har jag gjort.

Detta är riktigt intressant läsning och jag funderar lite på vad det kan bli av det här. Förhoppningsvis mer pengar och bättre resurser. Men jag funderar på om det kan innebära något för de individuella utvecklingsplanerna - IUP. För i många fall är de individuella utvecklingsplanerna riktigt usla och bör tas bort för att inte gå stick i stäv med likabehandlingsplanen som alla förskolor har nu mera.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, sjuk, förskola, dagis, skolverket

Om utvecklingssamtalen igen

De är snart avklarade nu, utvecklingssamtalen, och vårt fokus den här omgången har varit föräldrarna även om det låter knasigt. Jo jag ser det så i alla fall, att föräldrarna har varit i fokus eftersom vi har stämt av med dem hur de uppfattar att vi arbetar med deras barn i förskolan och hur deras barn trivs i förskolan.

Nästa punkt har varit att berätta för föräldrarna hur vi upplever att deras barn trivs i förskolan och vad vi ser att deras barn tycker om att göra när det vistas i förskolan men även hur barnet hanterar olika situationer.

Vi har också berättat - utifrån läroplanen - hur just deras barn har inflytande över sin dag eller hur just deras barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den. Vi har småpratat lite och skrattat, nickat instämmande åt varandras ord och tankar och det har lämnats tid till frågor och funderingar. Det känns riktigt bra den här omgången.

Jag tror att A och O är tydlighet i de flesta sammanhang, men kanske särskillt när det finns en förälder som känner oro. Vi har börjat med att fråga just om oron, och de har fått berätta, och vi har jobbat med att stärka upp den delen som föräldern berättar om. Vi berättar noga hur vi arbetar med just den delen som föräldern oroar sig kring och sedan återkopplar i igen till det vid nästa samtal och frågar om oron igen.

Detta har visat sig vara ett mycket bra koncept. Föräldern har ofta gett oss feedback på just det momentet när vi utvärderat och sagt saker som "att det kändes bra som förälder att bli lyssnad på".

Ibland är vi övertydliga, och vi förklarar varför. Vi förklarar att "det är för att du som förälder inte ska sitta på jobbet och vara orolig, vi vill att du ska känna att din skatt har det bra hos oss och att vi ser ditt barn."

Jag fick en sådan fin kommentar av en förälder som uttryckte sin glädje över att deras barn hade hamnat i just vår grupp, att det kändes så fantastiskt att vi tagit oss tid med föräldrarna som till en början var mycket oroliga och nu inte är det. Så jag antar att vi har hittat ett korn här när vi ägnar mycket tid åt föräldrarna den första tiden.

Och jag som känt mig rätt nere och stressad ett tag, boostar förskollärarjaget genom att bli bättre och bättre på samtalen och genom att suga i mig de fina kommentarerna jag får av föräldrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om samtal, utvecklingssamtal, dagis, föräldrar, förskola, förskollärare, yrkesrollen, oro, reflektion,

Om utvecklingssamtal?

Det vankas utvecklingssamtal och jag diskuterar med kollegor hur man kan lägga upp sådana. Jag skulle vara mycket tacksam att få ta del av era tankar kring detta via kommentarerna här.

Gör ni det ska jag snart återkomma och skriva här igen!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, yrkesrollen, förskola, utvecklingssamtal

Om att behöva gnälla

Idag gnäller jag igen. Jag gnäller för att jag känner mig som ett "utskitet lingon" rent ut sagt och det har egentligen inget med dagens arbetsbelastning att göra, utan snarare med den jag inte hann med trots att jag satt i över två och en halv timma och försökte. 45 minuter nästan ägnades åt datorsupport med hjälp av IT-avdelningen och jag är liksom ledsen på riktigt den här gången för att det inte blir som jag tänkt mig och för att orken börjar tryta.

Det handlar inte om att ha för höga krav och det handlar inte om att INTE kunna tänka om, för det gör vi hela tiden. Men det ligger på hög det där andra som inte syns. Det är portfolios, utvecklingsplaner, likabehandlingsplaner, uppföljningssamtal, utvecklingssamtal, redovisningar hit och anställningsintervjuer dit, och nu redan pratas det om lucia och om vilka som ska jobba i mellandagarna och om man kan få ta ledigt ett par dagar i februari eller inte. Februari liksom!

Jag vet inte riktigt om jag orkar upprätthålla bloggen och jag tror kanske att jag pausar ett tag, jag ska fundera så får jag se.

Februari...

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, reflektion, stress, förskollärare,

Om att hinna med

Åh det känns som att jag har slut på alla tankarna just nu. Jag känner mig trött och lite låg. Jag hinner inte med och jag försöker allt vad jag orkar vilket resulterar i att jag inte hinner med något egentligen.

Jag borde försöka komma ihåg att jag bara kan göra en sak i taget, skriva en lista och bocka av kanske.

Idag försökte jag hinna med möte, anställningsintervju, bajsblöjor, påklädning, föräldrasamtal och lek ungefär samtidigt. Det gick inte så bra. Jag höll på att börja klä på fel barn och en mamma tittade lite misstänkt på mig, inte elakt eller så bara lite frågande. Jag hann inte ha rast heller, jag svepte en kopp kaffe på språng, och kissa det hann jag först i slutet av dagen när barnen började gå hem.

Mmm sjukdomstider är härliga tider...

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, förskollärare, reflektion, stress, yrkesrollen

Om att ta med sig hem

Ibland vill man låna med sig dem hem! De är så goa och så underbara!

Efter en dag med gemensam reflektionstid, lunch (hmm) sovstund, galet springande och rutchkaneåkande ville jag låna med mig barnen hem en stund. Det är fantastiskt hur de gör som man gör hur de dansar hur man gör och hur de bara tycker att allt galet och knäppt man gör är fantastiskt spännande och roligt.

Tänk att det kan vara så roligt att rulla på golvet till exempel, tänk att detta kan generera så många kramar att man vill ta med sig jobbet hem.

förskollärarna - föräldrarna 0-1

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, jobbet, dagis, barn, föräldrar, fantastiskt

Om förebilder

Min man och jag diskuterar ganska ofta våra respektive yrken hemma. Våra yrkesval är inte alls de samma men ändå handlar det många gånger om samma saker även om perspektiven är lite olika.

Häromdagen berättade han att han ska åka ut i högstadieskolor och prata lite grand om sitt yrkesvall eftersom det är viktigt för barnen att de tidigt får bra förebilder.
-Vadå tidigt? tyckte jag
-Ja att de tidigt får se att det finns positiva val..
- Ja och välkommen till min arbetsplats då om du vill att barnen ska få goda förebilder tidigt. fortsatte jag
- Det är väl alldeles för tidigt, där förstår de ju inte på samma sätt? Eller?

Och nej, det gör de ju inte, förstår menar jag, men när jag tänker igenom mina barngrupper i huvudet inser jag att i alla mina grupper har det funnits idoler och förebilder och jag har kunnat se hur lätt barnen påverkar varandra, och även hur lätt vi vuxna påverkar barnen.

I min förra barngrupp var det Star Wars som gällde för många av barnen, och Amy Diamond.
Ett par år tidigare var det spindelmannen och Batman som var de stora förebilderna i alla fall de som var tydligast. Många barn hade storasyskon som förebilder eller sina föräldrar, men det märktes inte på samma sätt riktigt.

Nu, när jag jobbar med små barn, ser jag att många barn är intresserade av Pippi, Bamse och jag hör även Laa-Laa och Po nämnas här och var. Så jag håller inte riktigt med min käre man om att det är att vara tidigt ute när han åker till högstadieskolor för att ge barnen positiva förebilder. Jag tror att allt sånt arbete måste börja mycket tidigare, när de är 13 eller 14 kan det var väl sent.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, yrkesrollen, skola, barn, förskola, förebilder, idoler, dagis,