Dagarna rusar i väg. Snart försvinner våra femåringar i väg till förskoleklass. Jag hoppas de får möta en värld utan stenciler och fyller-i-lappar och annat trök ett tag till. Jag hoppas de får möta lek och att de får förundras och ha roligt hela året fram till första klass, där jag hoppas att det roliga fortsätter. Det är skrämmande hur fort många tappar sin vilja att lära. Nästan så fort de börjar skolan händer det något och det är konstigt hur så många av de där kunskapstörstande små, blir alldeles uttråkade eller osäkra när de möter skolan. Och visst, för en del är det helt tvärt om, det vet jag minsann.

Så här skriver Susanne i ett mail:

Jag har ganska nyligen börjat arbeta i förskoleklass efter tio år som förskollärare i barngrupp. Jag känner att jag vill förändra och slänga ut alla stenciler och alla skolbänkar från lokalerna där vi håller till och jag känner att vi skulle behöva börja leva efter devisen att det finns fler sätt. Därför skulle jag vilja vinna boken till mig och mitt arbetslag för att börja om, eller för att våga tänka om.

Så Susanne, Grattis. Jag skickar boken med post om du bara ger mig en adress!

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, förskola, förskollärare, förskoleklass, förändring, barn, yrkesrollen,

Om potträning

Det handlar mycket om potträning just nu. Det springs på pottan och toaletten och det applåderas och analyseras vilken sorts bajs eller kiss det har kommit och om det kanske kan komma mera eller om man vill sitta ensam eller ha sällskap eller om man vill spola själv eller ha hjälp, vi byter kläder och tvättar kissiga ben och sköljer ur gummistövlar och påminner och tvättar händer och spritar och.. och.. Gläds med varje barn som lyckas och som blir så stolta att de nästan vill spara bajset eller kisset för att visa upp när föräldern kommer för att hämta.

Ibland blir jag full i skratt och tänker att jag är bra sjuk som står och glor ner i pottan och applåderar som en galning och sjunger "grattis till kisset-sången".

Ibland slår det mig hur mycket tid det går åt till sådant som handtvätt, påklädning, toalettbesök eller nästorkning, och jag tänker samtidigt att lärandet i situationerna handlar om hur man gör det där.

Varje projekt har sin metodik säger man i Reggio Emilia. Jag kan säga att varje barn kräver sin metodik och det är ibland en konst att hitta rätt. Det är viktigt att man reflekterar och att man får adekvat handledning så att man inte lunkar på i samma spår jämt även om erfarenhet naturligtvis är en viktig ingrediens i förskolan verksamhet.

Det är i alla fall spännande nästan jämt. Man vet aldrig när man ska få avsluta dagen med att torka upp kiss från golvet för att ett barn "kan själv nu" och då helt själv tömt pottan nästan i toaletten. Det är så när de kan själva.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, bajs, dagis, förskola, förskollärare, fantastiskt, reflektion, yrkesrollen, yrkesidentitet, värdegrund,

Om demokrati

bild : lusi

Just nu diskuterar vi uppdraget. Det som vi alla har som arbetar inom förskolan. Vi talar om det som är det främsta, det som är att fostra demokratiskt och förbereda barnen inför samhället.

Man kan tänka ganska olika kring det här. Man kan tänka att när barnen på samlingen får ställa sig upp och berätta vad de vill välja för aktivitet så är det demokratiska val. Man kan tänka att när barnen får välja om de ska gå ut eller inte så är det demokratiskt. Jo, man kan tänka så.

Man kan också bryta ner begreppen och tankarna kring demokrati och ha fantastiskt spännande diskussioner kring vad demokrati är och hur man omsätter yttrandefriheten för en ettåring eller hur man ser till att allt det vi gör i förskolan verkligen vilar på demokratins grunder. Vad är nu demokrati igen då?

Ibland känns det som att vi aldrig hinner diskutera klart, jag menar inte klart som i klart, men jag menar som i fördjupat. Vi hinner aldrig diskutera länge kring ifall man kan tänka i individperspektiv när det handlar om demokrati. Behövs det inte fler än en individ i en demokrati? Har man bara rättigheter eller kan man prata om skyldigheter också? Och hur involverar vi föräldrarna?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskola, förskollärare, föräldrar, demokrati, reflektion, läroplanen, yrkesrollen,

Om fyrkantighet och andra vinklar

bild: sxc.hu fangol

Nu är det igångkört sedan ett tag tillbaka. De små nya på avdelningen acklimatiserar sig och tittar storögt på det som sker runtomkring. Och jag upptäcker hur stora de andra har blivit plötsligt, att de kan så otroligt många saker och att det finns ett driv och en vilja hela tiden.

Mina funderingar nu är hur vi ska kunna förvalta den där viljan och det där drivet på bästa sätt. Hur vi ska kunna utmana och uppmuntra utan att styra in dem i våra invanda hjulspår . Det tål att tänkas på och jag hoppas att vi kommer ihåg det allt eftersom!

Den ena av två utbildningar har kört igång och jag är peppad på samma gång som jag känner mig väldigt ödmjuk inför uppgiften. Jag brottas med att själv förstå och med att jag kanske så småningom ska försöka få andra att förstå. Mitt i alltihop dyker frågor som jag inte tänkt på på ett tag upp igen, på ett nytt sätt och från en annan vinkel än tidigare.

Jag har bestämt mig för minnas det, att det alltid finns andra vinklar än de man ser även om det till en början kan kännas fyrkantigt.

Vad händer hos er?

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, förskollärare, yrkesrollen, studier, barn,

om att sammanfatta intrycken

foto: privat

Jo det där med att samla intrycken. Vad svårt det är! Jag tänker på hur vi ibland gör utflykter med barnen, eller upplever något som teater tillsammans och så ber vi dem rita vad de tyckte bäst om eller så kanske vi intervjuar dem om deras upplevelse...

Jag tänker att det är mycket begärt att de som är 3 eller kanske 4 år ska klara av att bara välja något av allt det upplevda. Och så kan det hända att vi blir besvikna när det som de valde inte alls var det som vi hade trott eller tänkt oss. (Som när en L sa att "det bästa med utflykten var när fullegubben rapade på tunnelbanan!")

Resan till Reggio var inget som jag tänkt mig egentligen. Jag vet nog inte ens vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Kanske mer faktiska sanningar, kanske lite att få skämmas när jag såg profsiga pedagoger.

Inget av detta upplevde jag! Det fanns inga faktiska sanningar, det var inte så himmelens styrt som jag hade fått för mig, det är inte ouppnåeligt, det är inte milslångt ifrån vårt tänk alla gånger även om förutsättningarna är helt annorlunda.

Något av det jag gärna tänker på från veckan som var, är det dels hur man tar till vara på det som finns och på det sätt man ser på barns lärande och det de gör.
"Alla barn är intelligenta om..." sa Loris Malaguzzi. OM:et, det är vi pedagoger eller det som finns omkring oss eller det som erbjuds barnen. Alla barn är intelligenta om vi bara tar vara på deras drivkraft eller deras sätt att ta sig an sin verklighet, och jag gillar den tanken. jag ska tänka mer kring att vara OM:et i barnens lärandet. Jag ska tänka på hur jag kan påverka och se till att de får visa hur intelligenta de är!

to be continued...

Läs även andra bloggares åsikter om Reggio Emilia, Loris Malaguzzi, reflektion, yrkesrollen, värdegrund, barn, fantastiskt, dagis, förskollärare, förskola,

Om att samla kraft och återhämtning

Jag försöker komma tillbaka, men det går trögt. Det är som att påfrestningarna under året som gått, börjat ta ut sin rätt och jag känner mig så vansinnigt trött. Trött som i trött, inte sömnig, det är en viss skillnad.

Det är slitsamt att driva en avdelning på två pedagoger i väntan på att hitta en tredje som blir kvar. Barnen tyr sig till två och det blir fler samtal, fler konflikter att hantera samtidigt som man inte hinner det man vill och bör. Vi har i alla fall en tredje kollega sedan några veckor och det är skönt, även om vi inte hunnit jobba ihop oss eller egentligen prata om vad vi vill tillsammans. Det är jämt skägg med att hålla nästippen över ytan mest hela tiden.

Om ett par dagar far jag till Reggio. Det är en hett eftertraktad resa och jag ska lägga vardagen åt sidan och förhoppningsvis möta inspirationen i Italien. Kanske möter jag någon av er där?

Jag tänker att jag ska avlägga en reserapport sedan när jag är tillbaka.

I morgon stiger jag upp tidigt för att fira förskolans dag, och jag hoppas att er dag blir fin även om ni inte firar!


Läs även andra bloggares åsikter om Reggio Emilia, studiebesök, yrkesrollen, barn, dagis, förskola,

Om empati genom lek och språk av Margareta Öhman

På förskolan där jag jobbar har några stycken läst en bok som jag hade glömt bort. Empati genom lek och språk av Margareta Öhman. Jösses hur kunde jag glömma!? Det är inte något som är revolutionerande för oss som arbetat ett tag men det är riktigt nyttigt att läsa och påminna sigsjälv om hur det funkar egentligen när barn ges möjlighet att utveckla sitt käsnloliv och sin empatiska förmåga.

Boken har många diskussionsfrågor och jag tänker att dessa kan vara riktigt bra att ha som utgångspunkt i arbetslag när man diskuterar. min erfarenhet är att reflektioner ibland tenderar att flyta i väg och övergå till andrra sorters diskussioner om man inte har struktur. Frågorna i boken tror jag kan hjälpa till.

Och till sist tror jag att boken är utmärkt för alla er som är nyutexaminerade eller som ska börja arbeta i förskolan och faktiskt inte riktigt vet hur den vuxne ska göra i olika situationer. För er som inte har en aning om hur små barns förmåga till empati utvecklas och vad den vuxne har för roll och hur denne kan påverka situationerna, för er är den här boken mycket viktig!

Andra bloggar om: böcker, läst, läroplanen, yrkesidentitet, värdegrund, yrkesrollen, barn, dagisfröken, dagis, förskola, förskollärare,

Om att få vara ledsen

Ibland när det egna livet hinner i kapp en, och det som är viktigast för en i livet och världen plötsligt riskerar att ryckas bort, blir jobbet bara trivialt och försumbart. Det spelar inte längre någon roll att det är människor man jobbar med och, det spelar ingen roll att man tycker om barnen när deras föräldrar står och gnäller om oviktiga saker som borttappade vantar eller brist på skoskydd.

Ibland kan jobbet vara en livlina också, när man inte kan klara av att känna det man gör när man är hemma, när man vill bort från sig själv nästan... Och vara med de som kräver närvaro och uppmärksamhet ytterst påtagligt och handgripligt gör att man inte kan vara annat många gånger, men fortfarande i samma situationer kan en förälders sura blick få en att gå in i en garderob och börja grina, om det vill sig illa.

När det är så där, på det ena eller det andra sättet, då måste man pausa. Då ska man känna att kollegorna på jobbet täcker upp och att ingen saknar en mer än för det goda sällskapets skull.

Du ska veta att du är saknad! Just för det goda sällskapets skull, resten kan du skita i just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om fredagsgästen, yrkesrollen, yrkesidentitet, oro, barnskötare, förskola,

Om framtiden - en barnskötares tankar

Fredagsgästen skriver:

Enligt regeringens proposition kommer förslag på att förskolan ska bli en egen skolform som har gemensamma övergripande mål med övriga skolformer. Kvalitén i förskolan är den mest prioriterade frågan. Lärare med lärarexamen (förskollärare) får det övergripande ansvaret för barnets utveckling och lärande. Förskollärarnas kunskaper och pedagogiska kompetens utgör själva grunden för förskolans utveckling. Barnskötarna framhålls som en viktig del av förskolans personal och deras arbetsinsats är av stort värde.

I mina öron låter detta som ett utmärkt förslag, men tror att det är av yttersta vikt att vi är medvetna om att detta kommer att ta tid innan detta är reglerat i verkligheten. Det kommer att krävas god kommunikation mellan förskollärarna och barnskötarna. Och vi kommer att befinna oss i en övergångsperiod.

Vi är många barnskötare som har jobbat i många år och har skaffat oss stor pedagogisk kompetens. Vi har inte lika stora teoretiska kunskaper men många barnskötare har stora kunskaper inom andra viktiga områden. Trygghet, omsorg, lärande, föräldrakontakt, samtalsteknik, pedagogisk dokumentation, mm, mm.

Det finns en oro bland barnskötarna över hur framtiden kommer att se ut. Kommer vi att jobba med en kompetent lagledare ? Det tar tid att lära sig att vägleda ett lag. Man måste vara lyhörd och ha en hög förmåga till samarbete och kommunikation. Finns de förmågorna så kan laget tryggt jobba på. Det kommer då att bli en bra arbetsfördelning och alla kan vara nöjda. Är man som barnskötare inte nöjd med arbetsfördelningen eller vill man själv vara den som vägleder så får man välja att utbilda sig.

Oron kommer över funderingar om hur det blir om lagledaren inte har förmågan att leda ett lag. Hur blir det då? Vissa kunskaper och erfarenheter kan man inte lära sig i skolan de kommer med livserfarenhet och yrkeserfarenhet.

Hur blir det om laget har större kompetenser än lagledaren?

Det finns många både stora och små frågor att fundera över gällande Den nya förskolan med kvalité i fokus. Jag tror att vi har mycket att vinna på att diskutera på våra arbetsplatser hur just vi ska tänka och göra med olika ansvarsområden . Vad behöver utvecklas på just vår förskola ? Vilka mål är det som just våran arbetsplats behöver uppmärksamma mer? Och hur använder vi oss av våra olika kompetenser på bästa sätt. Det kommer att se olika ut på våra olika förskolor beroende på en hel rad faktorer.

Vi vet inte ännu riktigt vad vi har framför oss,men jag hoppas att vi inte glömmer bort att vi måste arbeta tillsammans i våra arbetslag för att få en helhetssyn på barnen.

Sist men inte minst, var rädda om varandra och glöm inte bort att ge varandra lite beröm. Vi får och ska känna oss bra och duktiga på det vi gör, nämligen rustar våra barn för framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om barnskötare, barn, fredagsgästen, fredag, dagis, yrkesidentitet, yrkesrollen, oro, värdegrund, dokumentation, förskollärare, förskola,

Tack fina Norrgårds för att du skriver det här hos mig!

Om framtiden och yrkesroller

Det är spännande att tänka på framtiden. jag ägnar mig nästan lite svärmiskt åt det då och då. Jag planerar min egen karriär och jag funderar över förbättringar eller kurser jag skulle vilja läsa för att hålla mig á jour, ständigt.

Nu jobbar vi lite grand med våra yrkesroller i mitt hus. Dels funderar vi över det som nog komma skall där pedagogerna skall ha det övergripande ansvaret över pedagogiken och vad det innebär.

Jag ser att barnskötare ibland kan känna sig hotade och det finns undran om de skall fråntas arbetsområden eller arbetsuppgifter. Jag ser det inte så. Jag ser det som att vi ju faktiskt har olika utbildningar och att det egentligen är ganska självklart att vi har olika arbetsuppgifter.

En undersköterska har inte samma sorts uppgifter som en sjuksköterska till exempel så varför skulle det vara så i förskolan?

Däremot ser jag det inte som att förskollärare skall ha alla utvecklingssamtal, all planeringstid, allt ansvar för portfolios och inte vara i barngrupp eller byta blöjor eller liknande. Det handlar mer om att vara lagledare. Att peppa sina lagkamrater att samordna det som ska göras och se till att alla vet vad de skall göra och kanske se till att koppla teori och praktik om det behövs.

En kollega och jag diskuterar ganska ofta kring det här med kompetenser och hur man utnyttjar dem och vad man kan kräva dels av de olika yrkesrollerna men även av sina kollegor. Jag tycker oftast att man borde kunna kräva att det finns ett intresse för utveckling och förbättrande, kollegan är lite mer tveksam ibland.

En annan kollega och jag hade härom dagen diskussionen kring vilken inställning man har till sitt jobb. Kollegan berättade att hon fungerar så att hon går till jobbet och gör sitt bästa vad det ärn gäller, det gör hon inte för någon annans skull utan för sin egen, och jag håller med. Jag vet inget annat sätt att ta mig an det som kommer till mig. Jag skulle inte kunna gå till jobbet och tänka att den här månaden gör jag det lite halvdant utan jag kan bara göra mitt bästa, sen är det inte säkert att jag är bäst för det men jag har i alla fall gjort vad jag kan.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, yrkesrollen, barnskötare, val, värdegrund, kollegor, jobbet, yrkesidentitet

Pedagogistan – Om att få syn på sin verksamhet

foto: Nick Benjaminsz

Jag har förmånen att arbeta som pedagogista i en stor förskoleenhet. Ett uppdrag fullt med utmaningar och givande möten med engagerade och kompetenta pedagoger. Som pedagogista arbetar jag med kvalitetsutvecklingen och ansvarar för att driva framåt de pedagogiska frågorna i vår verksamhet. Jag arbetar mycket nära förskolechefen men det är ändå samarbetet med pedagogerna som är en förutsättning för utvecklandet av verksamheten. Pedagogistarollen är ganska nytt hos oss och vi jobbar tillsammans för att hitta lösningar och organisera för rollen på bästa möjliga sätt.

Jag har arbetat inom förskolevärlden i 13 år och upplever att den utvecklingen som råder inom förskolan idag är helt enorm. Vi blir alltmer medvetna om hur stor och viktig roll förskolan har idag för barnen och även för föräldrarna. Vi blir mer och mer medvetna om varför vi gör det vi gör och hur det vi gör faktiskt påverkar barnen. Vi får vara med och utforma morgondagens vuxna och den tanken är egentligen ganska svindlande och jag känner stor respekt och ödmjukhet inför det.

Det är många frågor som är aktuella hos oss just nu. Vi strävar efter ett gemensamt tänk i hela enheten och det i sig är en stor utmaning när vi är ett sextiotal pedagoger i enheten. Vi diskuterar ständigt och utformar vår gemensamma värdegrund. Vi har ju våra styrdokument som tydligt talar om vilken värdegrund vi ska ha. Man skulle kunna tro att det då borde vara ganska enkelt att få till ett gemensamt tänk men när man väl börjar diskutera de olika begreppen i till exempel läroplanen så inser man hur stor utmaning det är. Alla vi har olika erfarenheter och har olika saker med i ”våra ryggsäckar” som påverkar hur just jag och just du tänker om exempelvis respekt.

Den utvecklingen som sker inom förskolan medför ju också att nya riktlinjer och rekommendationer tas fram, nya områden hamnar i fokus och vi får nya spännande uppdrag att arbeta med. Som pedagogista ser och hör jag att den frågan som alla pedagoger och arbetslag brottas med just nu är hur man får tiden att räcka till alla dessa nya uppdrag som vi får. Oftast känns allt det nya som kommer roligt och utmanande men jag får ofta frågan ”Men hur ska vi hinna med alla dessa olika delar och målen och prioriterade områden? Vi ska arbeta med naturvetenskap, matematik, ha språklekar, prata om kompiskap, gå till skogen… Vår tid räcker inte till!”

Jag har funderat väldigt mycket på detta under de senaste månaderna. För mig framstår det som att man kämpar med att få ihop sin verksamhet och bygga en helhet av små detaljer. Vi har ju en läroplan med mål som vi ska sträva mot så självkart måste alla dessa delar finnas med i verksamheten. Barnen i den svenska förskolan har rätt till allt det som skrivet i läroplanen. Jag tror dock att man lite oftare skulle behöva göra en kullerbytta och fokusera på vissa delar av verksamheten som t.ex. uteaktiviteter (skogen), skapande, bygg- och konstruktion och leken och börja titta vilka mål vi uppfyller genom dessa aktiviteter. Exempelvis i skogen får barnen möjlighet att röra på sig, de får uppleva och undersöka olika naturvetenskapliga fenomen, lär sig nya begrepp, får möjlighet att samarbeta och mycket, mycket mer. Jag tror också att det möjliggör kontinuitet och skapar lugn både hos barn och vuxna när man får möjlighet att fokusera på och fördjupa sig i några aktiviteter i stället för att behöva växla mellan många olika aktiviteter.

Det är lätt hänt att man tänker på allt det man vill och borde göra men som man inte hinner med istället för att börja titta vad det är vi faktiskt gör. Genom att tillsammans reflektera kring det vi gör och hitta kopplingar till läroplanen tror jag vi kan få syn på att vi gör mer än vad vi tror att vi gör. Men det är lite som att göra en kullerbytta.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, barn, fredag, fredagsgästen, förskola, förskollärare, pedagogista, kvalitet, lek, tid, yrkesrollen, läroplanen, lärande, värdegrund

Tack för att Du skriver detta hos mig snälla P

Om att känna sig trött

Jag känner mig lite låg. Egentligen borde jag känna mig uppåt för vi fick ett roligt besked i går min man och jag, men tröttheten tar över och jag känner mig låg efter 14 intensiva timmar på jobbet.

Det kan även bero på att vi återigen måste rekrytera en ny kollega och att vi alltid, alltid måste börja om. Det kan bero på att jag känner att tiden rinner iväg och att min lista över saker att göra fördubblades bara på två dygn. Det kan bero på att jag inte hunnit med hemmet den sista tiden och att katternas hårtussar bildar gäng och försöker ta över här hemma.

Jag är trött, jag vill ha lite semester, eller i alla fall mindre ansvar.


Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, förskola, förskollärare, kollegor, tid, yrkesrollen,

Elina - Om en blivande förskollärares tankar

foto: lånat med tillstånd från tungviktarbloggen

Jag är just nu mitt uppe i min lärarutbildning. När jag tar examen våren 2010 kommer jag ha behörighet att arbeta med barn i förskola och grundskolans tidiga år.

Det är en spännande utbildning jag går, men tyvärr med varierande kvalité. Vissa kurser är helt fantastiska medan andra är raka motsatsen.

Jag har dock en fördel i och med att jag har arbetat i förskolan som vikarierande barnskötare i lite mer än två år innan jag hoppade på min utbildning. Tack vare de åren har jag fått en inblick i hur förskolan arbetar samt vad som kan uppstå när man har ett så nära arbete med barn och deras föräldrar.

Många som går på lärarutbildningen har inte arbetat med barn tidigare. En del har också en underlig icke-social förmåga, vilket borde vara a och o när man ska arbeta med människor.

Dessvärre så tycker inte jag att lärarutbildningen lyckas visa hela sanningen när det kommer till hur verkligheten ser ut i förskolorna, vilket gör att många studenter nog har en lite förskönad bild av hur det kommer att bli. I kurslitteratur och på föreläsningar möts man nästan av utopier; Allt ska vara pedagogiskt, utmanande, roligt och kreativt med pedagoger som är glada och energifyllda och barnen är alltid intresserade av det man ska arbeta med och sätter sig aldrig på tvären (haha, jomen så är det väl?) Givetvis är det något att sträva efter, men hur blir det för de studenter som inte har arbetat ute på fältet och så kommer dit nyexaminerade och möter en verklighet med knappa resurser, utarbetade pedagoger och stora barngrupper?

MEN. Det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag drömmer om att som färdig förskollärare få arbeta på en inspirerande och härlig förskola och arbeta med lika inspirerande och härliga förskollärare. Allt det som jag har lärt mig under min lärarutbildning kommer jag ha chans att prova på, i verkligheten (nej, praktik räknas inte. Det är inte verkligheten). Jag ser redan nu fram emot att bli den där viktiga personen för barnen och deras föräldrar, att få skapa kontakter och relationer och se barn utvecklas. Jag ser fram emot att tackla problem (för de kommer att dyka upp, säkert flera varje dag!) och hitta bra lösningar. Jag ser fram emot att visa vad jag går för, att visa mina blivande kollegor och framtida chef hur jäkla bra jag är på det jag gör och hur roligt jag tycker att det är att arbeta med barn!

När man utbildar sig till lärare tror jag att det mest grundläggande som krävs av dig som student är att du har ett genuint intresse av barn som människor. Jag blir alltid lika fascinerad av barns raka sätt med andra, deras uppriktiga frågor och generösa kärlek.

Barn är roliga och har humor, de är spontana och har spännande fantasi. De är temperamentsfulla och har härliga skratt och de vågar göra saker som vuxna kanske inte vågar; som att brista ut i spontan sång, prata med busschauffören eller lägga sig på golvet i mataffären och vråla halsen av sig i ilska.. ;D

Givetvis har jag rädslor också.
Det är ett stort ansvar att jobba med någon annans barn. Det här barnet som är det dyrbaraste föräldern har, som hon eller han lämnar till mig varje dag i förtroende.

Vissa föräldrar kommer säkert att vara jobbiga och kanske otrevliga, men jag har lärt mig att man ska försöka se att varje förälder har sitt barns bästa i åtanke, och att ingen kan vara en bättre förälder till barnet än just det barnets mamma och pappa.

Och om så inte är fallet, om man ser att något barn far illa, då måste jag våga anmäla. Då måste jag sätta mina egna rädslor åt sidan och inte blunda för det jag ser eller misstänker även om det känns läskigt och jobbigt. För det är det mitt framtida yrke handlar om: att vara där för barnen, att se till deras bästa och att leda dem i deras sökande efter kunskap.

I alla lägen.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, reflektion, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, fredagsgästen, fredag,

Tack Elina för att du ville skriva detta hos mig!

Om att inte bli tagen på allvar

Jag fick ett mail från S och jag känner att jag vill ta upp det hon skriver.

Hej, jag jobbar som förskollärare och är ganska färsk, vilket betyder, enligt mig att jag egentligen inte vet hur man har jobbat tidigare och vill se framåt istället för bakåt.

Har nu hamnat på ett ställe då allt blir nedröstat, de skrattar då jag talar om att öka barns inflytande. En förskollärare sa till mig att jag tycker att barn har så mycket inflytande i dag så att det räcker. Detta när jag föreslog att vi kunde ytterligare öka inflytandet hos barnen genom flera förslag.

Jag har chefen bakom mig och av en händelse kom hon in på vårt möte och när hon tog upp mina förslag lät det helt plötsligt jättebra. Jag undrar om du har erfarenheter av detta, jag känner att det känns jättejobbigt då jag försöker komma med bra idéer och att utgå ifrån barnen och inte att vuxna ska bestämma barnens dagar, det känns som att gå tillbaka i förskolans utveckling..

Jo, jag känner igen delar av det du skriver. Jag tror att många - för att inte säga de flesta - som arbetar inom förskolan känner igen det du skriver även om de arbetat 20 eller 30 år.

Jag har en kollega som ibland underhåller med historier om hur personalen förr satt i bikini och solade på gården bland barnen, hon menar inte att det blivit sämre nu utan bättre, att vi numera ser barnen och arbetar med lärandet och med att ge barnen möjlighet att utvecklas mer tydligt, men hennes historier är ganska underhållande. Dock kan jag tänka mig att de som upplevt tiden där man fick sola, fika och där barnen kanske inte alltid hamnade i fokus, upplever att det som sker nu i förskolan är JOBBIGT! Det gäller att tänka kring det man gör och att vara påläst, det gäller att dokumentera och att arbeta för att främja någon annans utveckling och inte i första hand sin egen. Att den egna utvecklingen sker parallellt är kanske inget man kan eller vill se.

Det du beskriver där dina förslag blir nedröstade för att sedan bli hyllade inför chefen tror jag inte heller är ovanligt. Jag tror att det handlar om avundsjuka, jantelag och att försöka hålla sig väl med chefen (you don't bite the hand that feeds you). Jag kan tänka mig att detta inte är unikt på din avdelning utan kan tänka mig att det sker en hel del skitsnack över lag i huset, och tror att detta är en chefsfråga i första hand. Chefen måste kliva in och jobba med arbetsmiljön och vad hon/han accepterar.

Det kan också hända att de du arbetar med är rädda för att du ska kliva in och "ta" deras ansvarsområden, få privilegier som de vill ha, eller har haft. Det är otäckt med nytt, det är läskigt när någon kommer in med energi när ens egen har tagit slut. Det är läskigt när någon får en att inse att man kan ganska lite om vissa saker och att då är det bättre att hålla kvar vid det man kan, och om man måste kanske man gör det med näbbar och klor.

Jag säger stå på dig. Du ska inte gifta dig med dina kollegor. Ni måste inte älska varandra, bara komma överens, Du får ta upp det med chefen, ge konkreta exempel på hur du upplever situationen. Kasta inte skit, var bara saklig och konkret.

Vad gäller det där med att dina ideer faller i god jord när de hör chefen säga dem.. ja så kan det vara ibland. Det har jag varit med om också.. eller att någon annan fått credit för mina ideer och det får man ta ibland, det kan gagna en i slutändan och om det är en bra idé så gagnar det i vilket fall som helst verkksamheten i slutändan.

Läs även andra bloggares åsikter om chef, dagis, förskola, förskollärare, relationer, yrkesrollen, kollegor,

Om pedagogisk dokumentation

Vi har lyxen att ha en pedagogista i min enhet. En härlig person som jag tycker mycket om, inte bara som kollega utan även som vän. I kväll har jag dock utnyttjat hennes kunskaper som pedagogista och jag tycker att jag har fått grepp om ett och annat. Kanske kan man säga att jag har fått fatt i några av mina egna tankar med hjälp av hennes frågor, och att jag har fått hjälp att ställa rätt frågor för att se det som händer i dokumentationen jag arbetar med.

Jag tycker att det är svårt att se saker i dokumentationen och ibland kör jag fast och vill bara avbryta hela projektet för att jag inte vet hur jag ska hitta det i dokumentationen som leder projektet vidare. Nu, efter att ha fått reflektera med vår pedagogista, känns det lite som att vi lyfte locket av och att jag plötsligt kanske kan se en fortsättning i dokumentationen.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här riktigt men det är som att när jag tagit bilder, skrivit vad jag ser och vad som sker på bilderna så är det tvärstopp. Jag sitter där och tänker ja vad kan jag dra för slutsatser? Vad ska jag komma på för frågor, och så får jag ångest och skjuter upp det.

Ibland reflekterar jag med barnen och då är det enklare för då sköter de ju reflektionen och jag kan skriva ner vad de ser och vad de tänker på i bilderna, men jag vill verkligen kunna använda dokumentationen som ett redskap och inte bara som ett sätt att visa vad som händer eller vad de lär sig på förskolan.

I kväll satt vi med dokumentation som visar hur två olika barn gör när de läser böcker och de hade mycket olika strategier. Rätt var det var när vi satt och tittade på bilderna och diskuterade kring rubriken jag skrivit och lite om vad som hänt i situationerna kom vi på att vi faktiskt skulle vilja vet hur många olika "lässtrategier" det finns på avdelningen bland våra barn, och det är vad vi ska ta reda på nu framöver.

Det känns riktigt spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogisk, dokumentation, yrkesrollen, tema, projekt, förskola, böcker, dagisfröken, reflektion, pedagogista

Om tid - del 1

foto: clix

Och så var det det där med tiden. Den som ständigt saknas och den som ofta används fel eller ineffektivt, den som man gör extra och vill ta ut någon gång då och då. Hur som helst är tiden ett hett diskussionsämne på de flesta förskolor och jag tänker att det blir en följetong, inte gastkramande och spännande, kanske (i ärlighetens namn) mest en utdragen en.

I min enhet är vi inte rädda för att prova nya saker eller nya sätt och det har många gånger gagnat oss. Det innebär bland annat att vi har få system som sitter i väggarna, och att vi har blivit mycket lösningsbenägna.

För ett par år sedan var vi mycket stressade över att vi inte fick ut vår enskild planeringstid trots att den var schemalagd och allt. Vi tyckte att det var hopplöst att lämna barngruppen, vi kände oss taskiga mot kollegorna och vi var ständigt stressade över allt dokumentationsarbete som inte blev gjort och även för att vi kände oss dåligt förberedda på utvecklingssamtal eftersom vi kanske inte kunnat smita ifrån mer än en kvart av de 2,5 timmar vi egentligen skulle planerat.

Detta löstes faktiskt enkelt hos oss. Vi var några stycken som hade en idé om att den enskilda planeringstiden inte skulle synas på schemat, utan att det bara var den tiden man vistades i barngrupp som skulle synas och vi frågade chefen om vi kunde få prova att lägga ett sådant schema för att se om det var möjligt ens.

Nu får alla ut den enskilda planeringstiden. Vi har inte lika mycket, vi har räknat ut det så att en heltids förskollärare har 2,5 h per vecka, en heltids barnskötare har 1,5 h per vecka, och då är detta den tid som är fråndragen barngruppstiden. Ibland kan vi få ut mer tid.

Vi redovisar tiden i en pärm, vi skriver upp när, var och hur. "Var" är egentligen enkelt för det sker på arbetsplatsen. "När" bestämmer vi själva, jag brukar till exempel lägga min tid olika dagar beroende på hur jag har organiserat mitt privatliv, men jag vet att det finns de som alltid lägger sin tid måndagar 7.30-8.30 och resten onsdagar 13.30-15.

Är man sjuk en dag drar man bort en halvtimma är man sjuk två drar man bort en timma osv. Man får inte skriva upp övertid om man inte gjort sin planeringstid, man får inte arbeta i barngrupp på sin planeringstid OM det inte är KRIS, och vi har upptäckt att det väldigt sällan är KRIS.

Tidigare kände vi oss usla som gick från barngruppen och lämnade våra kollegor, numera känner vi oss duktiga som ser till att utnyttja tiden på ett bra sätt.


Läs även andra bloggares åsikter om tider, dagis, dokumentation, förskola, förskollärare, jobbet, kollegor,

Om att svälja skit

Jag funderar ganska ofta över vilka rättigheter jag har i mitt arbete och på mina arbetsplats. Och jag känner mig aldrig kränkt eller åsidosatt av mina kollegor eller chef egentligen, men rätt vad det är så kommer någon förälder och bara PANG, kräver att vi ska göra något på ett visst sätt som faktiskt kanske strider helt och hållet mot vårt förhållningssätt, som innebär att vi snudd på kränker barnet enligt vårt sätt att se.

Det kan också handla om att någon aktivitet inte passar någon förälders syn på vad som är viktigt och bra, och helst inte ser att vi har den aktiviteten med, eller att vi inte bör läsa en bok på ett visst sätt eftersom boken handlar om hur barn blir till eller döden.

Ibland handlar det om att föräldrar vill att vi ska medicinera barnen, att vi inte ska gå till skogen just den dagen när det är det här vädret eller den här säsongen pga allergier eller sjukdomar. Det varierar ganska kraftigt vad det kan vara för synpunkter och krav och alla kan verka rimliga när man samtidigt dänger fram läroplanen och påpekar att vi ska anpassa verksamheten efter varje barns inidviduella behov, och eftersom det ÄR allergier det kan handla om.

Men sättet, det sker på många gånger, gör att man har lust att strypa föräldern och stänga dörren nästa gång den kommer. I stället för att fråga eller säga att det finns ett behov, kommer föräldern inrusande genom dörren och talar om att blablabla och blablabla och MINSANN redan har skrivit ett mail till chefen!

Hur ska jag bemöta det? För det första känner man sig ifråntagen alla rättigheter, som att det inte spelar någon roll vad jag kan och att vi gör något bra, det är inte rätt sätt i alla fall för herr ingengören kan ju detta bättre i alla fall för han har arbetat med personalfrågor så han veeet hur det är.

Eller hur! Right!

- Jag hör vad du säger, detta måste vi boka in ett möte och tala om så att du kan berätta hur ska vi göra för att du ska tycka att det är bra? svarade vi sist och det brukar funka. men jag är trött på att inte få dänga näven i bordet och vråla att nu håller du klaffen för du klampar in på min arbetsplats och påstår att du kan mitt jobb bättre än jag och det kränker mig!

Så, nu har jag gnällt. Och för tydlighetens skull - eftersom det finns kollegor som läser detta - så har inget hänt nu.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, yrkesrollen, förskola, förskollärare, föräldrar, uselt, reflektion,

Om anmälningsplikten IGEN

foto: jfg

Jag blir häpen över hur det här med anmälningsplikten i förskolan hanteras på många ställen, och förbannad på riktigt!

Det är barns liv det handlar om. Barns trygghet, tillit och såväl psykiska som fysiska hälsa. Misstänker vi i förskolan är vi skyldiga enligt lag att anmäla vid minsta misstanke om att ett barn kan fara illa. Vi behöver INTE ha fler än en misstanke för att göra en anmälan, vi får inte vänta och tänka att händer det igen så.. Vi har inte utredningsplikt utan anmälningsplikt!

Jag hamnade i dag i samtal med kollegor från helt andra förskolor än min egen och vi halkade in på samtalsämnet som av en händelse och fraser som " ja vi kände inte att det verkligen kunde stämma för de föräldrarna är verkligen trevliga" eller " vi tyckte inte att vi hade något att gå på mer än det barnet sagt så..."

Om ett barn vänder sig till oss i förskolan betyder väl det att barnet känner sig tryggt med oss, och att det vågar berätta. Om vi då INTE tar barnet på allvar, då lär vi ju barnet att alla vuxna står för otrygghet och att vi inte tar barnet på allvar.

Och hur kan vi som har valt att fostra och lära barn om de etiska värdena om att alla duger och har lika rättigheter, låta bli att se tecken på att barn kan fara illa.

Det är vad jag funderar på, igen, så här medan jag egentligen ser på dokumentärer om Svalbard och Lars Winnerbäck.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskollärare, förskola, anmälningsplikt, yrkesrollen, uselt,

Om att leta.

Jo jag går till jobbet. Jo jag är där och har det bra, det går ingen nöd på mig. Jag är utvilad och jag har energi fast ändå inte... Det är något som saknas.

Om att börja om på nytt

foto: pontuse

Vi har fått nya kollegor på "min" förskola. Stämningen i huset förändras direkt, även på avdelningarna. Både barn och vuxna känner varandra på pulsen lite grand och det finns många frågor och kanske en del frustration. Frustration över att det kanske inte var så enkelt att kliva in i ett nytt arbetslag som man tänkt sig och kanske frustration över att det inte är så enkelt att bara "förändra" som man önskade.

I dag satt jag med en av de nya kollegorna och vi diskuterade bland annat samling och tidigare har vi hunnit diskutera miljön, den fysiska som är en spegel av den psykiska och som formas av förhållningssättet.

Snart har vi studiedag hos oss, och det ska bli så vansinnigt skönt att få sätta sig ner med de nya kollegorna och diskutera i detalj hur vi arbetar med förhållningssätt och hur vi hanterar olika situationer. Ofta så här i början är det annars lätt hänt att vi inte hinner göra något för det hänger så mycket frågor och svar i luften, rutiner som ska gås igenom på någon minut och särskilda situationer eller vad vi INTE säger till barn osv. Det hinns liksom inte med utan samtal och reflektion.

Och sedan när man sitter ner och diskuterar, när man äntligen kommit så långt att man hittat tiden och alla kan vara med, då måste man utgå från något när man diskuterar. Jag tror på att ha så kallade strukturerade värdegrundssamtal, där man utgår från dokument man har tagit fram och som man utgår i från flera gånger än en. Man diskuterar utifrån sitt dokument och skriver tillsammans ner vad man kommer överens om, tex: vad man som vuxen FÅR säga till ett barn när det slår ett annat, man skriver kanske också ner för säkerhets skull exakt tillvägagångssätt så att det blir tydligt för alla och att man tillsammans blir tydliga vuxna.

Utgår man från samma dokument varje gång man diskuterar, kan man enkelt utvärdera vad man gjort och vad man inte gjort. Det blir oerhört tydligt och synligt hur man arbetar på avdelningen.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, jobbet, kollegor, kvalitet, reflektion, samtal, yrkesrollen