Om barnaga

Det är svårt att se som när barn far illa. Det handlar inte alltid om fysisk misshandel. Ibland handlar det om barn som aldrig får uppmuntran, om barn som aldrig får veta att de är bra på något eller barn som så gärna vill vara till lags att de nästan slår knut på sig själva i sina försök att göra en vuxen nöjd. Det finns annat också, som gör att vi misstänker att barn far illa och då har vi plikt att anmäla det till socialtjänsten. Jo, vid minsta misstanke om att ett barn far illa är vi skyldiga att anmäla det.

Det finns inget som är så laddat och så svårt som när man ser fysiska tecken på att ett barn far illa. Man blir chockad och ledsen och arg. Man vill inte att barnet ska gå hem för vi vet kanske inte vad som händer hemma. Vi vill absolut inte att barnet ska sluta komma till förskolan för då vet vi inte om barnet mår bra eller vad som händer.

Och det är svårt att anmäla, men vi gör det. Jag har varit med om det många gånger och ibland när jag pratar med kollegor på andra förskolor förvånar det mig när de säger att sådant inte har hänt på deras förskola. De skyller på olika "kundunderlag", fast om det är något man vet så är det ju just att misshandel har mycket lite med social rang att göra.

Efter en anmälan brukar det kunna bli spänt läge ett tag, fast inte alltid. Ibland blir föräldrarna glada för att de får hjälp. De vill inte att det ska vara som det är och är ganska tacksamma för att någon hjälper dem.

I Svd idag kan man läsa om en ny utbildning som förhoppningsvis kommer att kunna minska antalet barnmisshandelsfall framöver. Jag applåderar! Jag hoppas att det hjälper, jag hoppas att de som inte förstår att när man slår barn tar man ifrån dem tillit och skadar dem mycket mer än bara fysiskt, kan få en möjlighet att lära sig! Jag hoppas!

Läs även andra bloggares åsikter om anmälningsplikt, barnaga, förskola, föräldrar