Bild: Theresa - som inte har något att göra med inlägget för övrigt
Kors i taket! Här kommer en hälsning från en för övrigt avsomnad blogg. Jo för det är så. Jag har liksom inte klarat av att ha alla bollar i luften och fick prioritera bort något och det blev det här. Men egentligen jobbar jag på.
Just nu är barnen som galna i att teckna och ber om att få olära sig hur man tecknar olika aker. Minst två gånger om dagen bryter K ihop och skriker att hon inte kan, men efter ett par minuter med hjälp att se och upptäcka detaljer så lyser hon upp och säger "Nu har jag lärt mig".
Svårt är det, att hinna med i barnens rasande tempo. Jag vill hinna skriva ner det de säger, eller filma det de upptäcker, men att vara den som hjälper till att se OCH dokumentera är snudd på omöjligt. Har man dessutom sjuka kollegor så.. Ja ni vet ju!
Men jag försöker skriva ner, i anslutning till rasten, fem minuter tar det att få med det mesta jag minns. Och barnens bilder finns ju där för att påminna mig om hur det var. Så fina är de, och jag har sparat det som K ratade och ville riva sönder.
Så här i efterhand är K nöjd över att se sin utveckling under dagen. Från att "JAG KAN INTE!!!" till "Titta! visst blev den bra, den är precis lik!" på bara en dag. Det är utveckling och det är att locka fram den där inneboende drivkraften som finns där.
Barn har rätt till engagerade vuxna under sin dag i förskolan. Vuxna som skapar meningsfulla sammanhang för dem att vistas i, som ser till att det får möjlighet att arbeta med sina intressen och i demokratisk anda. Vi vuxna har ansvar för barnens relationer, ansvar för att barnen har relationer till andra barn och att det ges möjligheter till nya relationer.
Vi vuxna som arbetar i förskolan vill oftast ge barn dessa möjligheter men vet inte alltid hur. Iblandf tror vi att vi gör det men gör det inte om man tänker efter och för att tänka efter krävs det både tid, olikheter och dokumentation att reflektera kring.
Oftast har vi inte tid i förskolan. Tid tid tid och tid. Vi får ångest av tid och vi vill ha mer av den allt som oftast. Ibland kan det dock kännas som att tiden inte kan gå snabbt nog. Vi utnyttjar nog inte tiden på bästa sätt alla gånger och vi behöver nog många gånger någon form av kontrakt för att hålla fokus för tiden är viktig och behöver tas vara på.
Jag står inför detta just nu, att fundera över hur tiden tas till vara på. Hur ska vi vårda den som finns och hur ska vi se till att den inte går förlorad? Har vi samma syn? Vad påverkar mig och vad påverkar de andra? Har vi samma ingång?
Kan man slösa bort sin viktigaq tid på skitsamtal? Förstår ni hur jag tänker här?
Enligt regeringens proposition kommer förslag på att förskolan ska bli en egen skolform som har gemensamma övergripande mål med övriga skolformer.Kvalitén i förskolan är den mest prioriterade frågan. Lärare med lärarexamen (förskollärare) får det övergripande ansvaret för barnets utveckling och lärande. Förskollärarnas kunskaper och pedagogiska kompetens utgör själva grunden för förskolans utveckling. Barnskötarna framhålls som en viktig del av förskolans personal och deras arbetsinsats är av stort värde.
I mina öron låter detta som ett utmärkt förslag, men tror att det är av yttersta vikt att vi är medvetna om att detta kommer att ta tid innan detta är reglerat i verkligheten. Det kommer att krävas god kommunikation mellan förskollärarna och barnskötarna. Och vi kommer att befinna oss i en övergångsperiod.
Vi är många barnskötare som har jobbat i många år och har skaffat oss stor pedagogiskkompetens. Vi har inte lika stora teoretiska kunskaper men mångabarnskötare har stora kunskaper inom andra viktiga områden. Trygghet, omsorg, lärande, föräldrakontakt, samtalsteknik, pedagogisk dokumentation, mm, mm.
Det finns en oro bland barnskötarna över hur framtiden kommer att se ut. Kommer vi att jobba med en kompetent lagledare ?Det tar tid att lära sig att vägleda ett lag. Man måste vara lyhörd och ha en hög förmåga till samarbete och kommunikation. Finns de förmågorna så kan laget tryggt jobba på. Det kommer då att bli en bra arbetsfördelning och alla kan vara nöjda. Är man som barnskötare inte nöjd med arbetsfördelningen eller vill man själv vara den som vägleder så får man välja att utbilda sig.
Oron kommer över funderingar om hur det blir om lagledaren inte har förmågan att leda ett lag. Hur blir det då? Vissa kunskaper och erfarenheter kan man inte lära sig i skolan de kommer med livserfarenhet och yrkeserfarenhet.
Hur blir det om laget har större kompetenser än lagledaren?
Det finns många både stora och små frågor att fundera över gällande Den nya förskolan med kvalité i fokus. Jag tror att vi har mycket att vinna på att diskutera på våra arbetsplatser hur just vi ska tänka och göra med olika ansvarsområden . Vad behöver utvecklas på just vår förskola ? Vilka mål är det som just våran arbetsplats behöver uppmärksamma mer? Och hur använder vi oss av våra olika kompetenser på bästa sätt. Det kommer att se olika ut på våra olika förskolor beroende på en hel rad faktorer.
Vi vet inte ännu riktigt vad vi har framför oss,men jag hoppas att vi inte glömmer bort att vi måste arbeta tillsammans i våra arbetslag för att få en helhetssyn på barnen.
Sist men inte minst, var rädda om varandraoch glöm inte bort att ge varandra lite beröm. Vi får och ska känna oss bra och duktiga på det vi gör, nämligen rustar våra barn för framtiden.
P skrev om tid i sitt gästbloggsinlägg och jag har också skrivit om den tidigare. Nu känner jag att det är ont om den igen och har funderat på varför. Varför upplever jag att det är ont om tid när dagarna knappast blivit kortare eller färre?
Jag tror själv att det handlar om att uppbåda entusiasm och att disciplinera mig tillräckligt för att verkligen använda den tid som finns till vettiga och konstruktiva saker i stället för att planlöst rota igenom mina högar och flytta dem fram och tillbaka.
Just nu har jag börjat beta av utvecklingssamtalshögen. Den där jag går igenom vad vi ska fokusera på vid nästa utvecklingssamtal, den där jag ser över hur dokumentationen kring barnen ser ut och vad som behöver kompletteras för att ge en tydlig bild hur vi arbetar för att ge varje barn förutsättningar till utveckling eller vad just det barnet har för strategier. Det är roligt. men det är rätt krävande. Jag upplever ibland att det största problemet är att jag inte har alla resurser på samma ställe. Att jag inte kan ha alla barnens pärmar och mina grejer på en rullvagn som jag skjutsar till dator med skrivare och kopieringsmaskin.
Men det kanske jag kan inser jag just! Jag kanske faktiskt kan överta en av de "trasiga" rullvagnarna och köra omkring grejerna på den i stället för att springa omkring som en yr höna och avbryta varje uns till tankekedja varje gång jag saknar något.
Det är bra med reflektion, nu har jag en ny sak att ta tag i visserligen, men även en ny sak som kanske kan underlätta i längden. Läs även andra bloggares åsikter om tid, stress, utvecklingssamtal, reflektion, dokumentation, förskola,
Vi har lyxen att ha en pedagogista i min enhet. En härlig person som jag tycker mycket om, inte bara som kollega utan även som vän. I kväll har jag dock utnyttjat hennes kunskaper som pedagogista och jag tycker att jag har fått grepp om ett och annat. Kanske kan man säga att jag har fått fatt i några av mina egna tankar med hjälp av hennes frågor, och att jag har fått hjälp att ställa rätt frågor för att se det som händer i dokumentationen jag arbetar med.
Jag tycker att det är svårt att se saker i dokumentationen och ibland kör jag fast och vill bara avbryta hela projektet för att jag inte vet hur jag ska hitta det i dokumentationen som leder projektet vidare. Nu, efter att ha fått reflektera med vår pedagogista, känns det lite som att vi lyfte locket av och att jag plötsligt kanske kan se en fortsättning i dokumentationen.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det här riktigt men det är som att när jag tagit bilder, skrivit vad jag ser och vad som sker på bilderna så är det tvärstopp. Jag sitter där och tänker ja vad kan jag dra för slutsatser? Vad ska jag komma på för frågor, och så får jag ångest och skjuter upp det.
Ibland reflekterar jag med barnen och då är det enklare för då sköter de ju reflektionen och jag kan skriva ner vad de ser och vad de tänker på i bilderna, men jag vill verkligen kunna använda dokumentationen som ett redskap och inte bara som ett sätt att visa vad som händer eller vad de lär sig på förskolan.
I kväll satt vi med dokumentation som visar hur två olika barn gör när de läser böcker och de hade mycket olika strategier. Rätt var det var när vi satt och tittade på bilderna och diskuterade kring rubriken jag skrivit och lite om vad som hänt i situationerna kom vi på att vi faktiskt skulle vilja vet hur många olika "lässtrategier" det finns på avdelningen bland våra barn, och det är vad vi ska ta reda på nu framöver.
Och så var det det där med tiden. Den som ständigt saknas och den som ofta används fel eller ineffektivt, den som man gör extra och vill ta ut någon gång då och då. Hur som helst är tiden ett hett diskussionsämne på de flesta förskolor och jag tänker att det blir en följetong, inte gastkramande och spännande, kanske (i ärlighetens namn) mest en utdragen en.
I min enhet är vi inte rädda för att prova nya saker eller nya sätt och det har många gånger gagnat oss. Det innebär bland annat att vi har få system som sitter i väggarna, och att vi har blivit mycket lösningsbenägna.
För ett par år sedan var vi mycket stressade över att vi inte fick ut vår enskild planeringstid trots att den var schemalagd och allt. Vi tyckte att det var hopplöst att lämna barngruppen, vi kände oss taskiga mot kollegorna och vi var ständigt stressade över allt dokumentationsarbete som inte blev gjort och även för att vi kände oss dåligt förberedda på utvecklingssamtal eftersom vi kanske inte kunnat smita ifrån mer än en kvart av de 2,5 timmar vi egentligen skulle planerat.
Detta löstes faktiskt enkelt hos oss. Vi var några stycken som hade en idé om att den enskilda planeringstiden inte skulle synas på schemat, utan att det bara var den tiden man vistades i barngrupp som skulle synas och vi frågade chefen om vi kunde få prova att lägga ett sådant schema för att se om det var möjligt ens.
Nu får alla ut den enskilda planeringstiden. Vi har inte lika mycket, vi har räknat ut det så att en heltids förskollärare har 2,5 h per vecka, en heltids barnskötare har 1,5 h per vecka, och då är detta den tid som är fråndragen barngruppstiden. Ibland kan vi få ut mer tid.
Vi redovisar tiden i en pärm, vi skriver upp när, var och hur. "Var" är egentligen enkelt för det sker på arbetsplatsen. "När" bestämmer vi själva, jag brukar till exempel lägga min tid olika dagar beroende på hur jag har organiserat mitt privatliv, men jag vet att det finns de som alltid lägger sin tid måndagar 7.30-8.30 och resten onsdagar 13.30-15.
Är man sjuk en dag drar man bort en halvtimma är man sjuk två drar man bort en timma osv. Man får inte skriva upp övertid om man inte gjort sin planeringstid, man får inte arbeta i barngrupp på sin planeringstid OM det inte är KRIS, och vi har upptäckt att det väldigt sällan är KRIS.
Tidigare kände vi oss usla som gick från barngruppen och lämnade våra kollegor, numera känner vi oss duktiga som ser till att utnyttja tiden på ett bra sätt.
Det är fint med samspel. Det ser så olika ut och det sker på så olika sätt. Just nu händer det mycket i gruppen och vi observerar en del. Med små barn går det fort, de lär sig fort och det gäller att upptäcka vad man faktiskt ser. Det är lätt att stoppa barn som börjar flytta alla möbler, det är lätt att säga stopp och inte se att det finns ett syfte. Vi vuxna är väldigt snabba ibland, inte alltid, men ibland.
Den lilla som var så arg i början, har funnit sig till rätta och skriker inte alls så mycket som hon gjorde i början av sin tid på avdelningen. Vi vuxna har jobbat för att se och erbjuda det hon tycker om och det tycks ha gett resultat. Hon leker nu.
Ena stunden sitter hon vid bokhyllan med alla böckerna omkring sig och bläddrar i böckerna, -Där! säger hon,titta Max! Ett par minuter senare reser hon sig upp tittar efter nappen, hittar den, stoppar snabbt in den i munnen men lika snabbt åker den ut igen. Hon synar nappen noga och pillar bort något skräp och provar igen, jo nu dög nappen, hon går vidare mot kollegan M som står och letar efter något i ett skåp. Bredvid M står det flera låga stolar, vi har bytt plats på ett bord och en hylla därav röran.
Den lilla klättrar upp på en stol och ser sig omkring, efter en stund sträcker hon ut armen och drar till sig en annan stol och kryper över på den. Återigen ser hon sig omkring och drar till sig en ny stol, denna gången hamnar den en bit bort och hon ställer sig upp och håller försiktigt i ryggstödet samtidigt som hon tar ett vingligt kliv över till den senaste stolen.
Den lilla sätter sig på knä och kasar baklänges ner från stolen går fram till den första och klättrar upp. Sedan går hon som på en hinderbana över alla tre stolar och klättar ner, drar fram en till stol och klättrar upp, bara för att klättra ner och springa till den första stolen igen.
Vår stora har tillsammans med mig tittat på händelsen och släpper nu mig och klättrar efter den lilla, hon vänder sig om och tittar på honom, han ler och säger "åsså ja" hon vänder sig om och fortsätter. Vår stora också.
Efter ett tag blev fler och fler barn involverade i leken. De klättrade och stånkade, ibland hjälpte någon den andra, ibland försökte någon knuffas, men M var där och stoppade så att alla fick lyckas. Det var en fin stund på kanske 5 minuter.
Precis halvvägs till mitt jobb gräver de upp gatan. Jag tror att de ska gräva ner fjärrvärmerör i marken men jag vet inte helt säkert. Varje dag när jag fastnat i rödljuset tänker jag att jag borde haft kameran med mig och fotat grävmaskinerna och arbetet som pågår där, flera av barnen på min avdelning älskar grävmaskiner. Varje dag har jag naturligtvis glömt kameran och jag blir lika irriterad varje gång.
Det är samma sak när barnen gör något spännande, kameran är någon helt annanstans än där det händer något. Ibland får man försöka efterkonstruera stunden för att kunna visa andra, men oftast går det ju naturligtvis inte. Jag håller på att lära mig att dokumentationen inte nödvändigtvis måste ske via kameran eller datorn, men jag är väl skadad antar jag och har svårt för att bara krafsa ner ett par streckgubbar, skriva vad jag ser och tycka att det är okej.
Just nu pratar vi på min förskola en hel del om hur och vad vi dokumenterar och hos oss har vi inte kommit så värst långt. Vi är ungefär där att alla kanske förstår att det är skillnad på dokumentation och "pedagogisk dokumentation". Några av oss har absolut inte förstått skillnaden. Fortfarande är det mycket "hej här är jag och jag är gullig när jag har mat i hela ansiktet"-bilder, men jag tror att vi när det här året är slut kanske kan ha börjat närma oss det vi strävar efter att nå så småningom, nämligen reflektion kring dokumentationen.
Jag tycker själv att det är svårt. Jag kikar på bilderna och tycker inte riktigt att jag kan se saker i allt. Ibland ser jag naturligtvis att miljön är helt galet utformad med tanke på vad vi vill, eller att barnen naturligtvis tappar intresse för aktiviteten när de sitter som de gör men jag har nog inte riktigt kommit dit att jag verkligen ser processen och lärandet i bilderna. Dock tror jag kanske att det beror på att jag sällan får tillfälle att dokumentera just processen över tid, eftersom kameran alltid är borta.
Inlägg
