onsdag 28 januari 2009

Om själva skrivandet



Jag känner mig lite låst just nu. Jag vet inte längre hur mycket jag vågar skriva här. Jag vill inte att någon ska känna sig sårad. Brev jag får om saker jag skrivit gör mig ibland fundersam. Jag skriver inte för att trycka till någon, jag skriver för att reflektera kring det jag funderar på, jag skriver av mig och jag skriver kanske också för " det goda samtalets skull" men så värst mycket respons är det inte så att jag kan kalla det samtal riktigt.

Men ändå, inget jag skriver är för att trycka ner någon. Inte heller ser jag ner på någon, inte vikarier, inte föräldrar, inte chefer, kollegor eller andra. Vissa företeelser gör mig förbannad, men har jag bara fått det ur mig går det över och jag kan oftast återgå till normalläge.

Det var bara det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 22 januari 2009

Om projekt och bokstäver


foto: Jonathan Ruchti

Det är svårt att hitta rätt ibland. Det är svårt att starta projekt som blir fantastiska och som inte dör ut eller som inte blir allt för styrda av oss vuxna, balansen just där emellan, tycker jag är riktigt svår.

Det traditionella synsättet på tema är väl att:

"Om vi nu har bondgården som tema så kan vi ta ett djur varje vecka, och så sjunger vi alla sånger om det djuret den veckan, tex fåret v.7, då sjunger vi bä,bä vita lamm och så kan barnen få göra får i bomull och så kan vi läsa om fåret och leka får. Nästa vecka, v. 8 tar vi kon, då sjunger vi lille ko och läser mamma mu och så kan barnen få se på teater om mamma mu och så..."

Det är inget FEL i detta förutom att barnens inflytande är tveksamt och att barnens nyfikenhet och lusta att leka och lära kanske inte hamnar i fokus etc. Men att utgå från barnen är SVÅRT! Det är inget man lär sig på en kafferast och jag kämpar varje dag med mig själv för att "få till det" och tänka utifrån olika sätt när jag planerar aktiviteter för barnen. (Ska jag vara ärlig har jag nu hamnat i döläge och tänker knappt alls känns det som.)

I vårt hus har vi arbetat utifrån en frågeställning som vi vuxna har velat ta reda på, det kan tex vara "hur använder barn sig av bokstäver i leken?" och när man tagit reda på det, gjort observationer så fortsätter man med en ny fråga "Hur kan vi föra in bokstäver på ett lekfullt sätt i barnens lekar?" Och så tittar man på det, och gör det.

Hos oss blev det ett riktigt roligt projekt, ett av de roligare även om jag idag kan tänka att vi kunde gjort så mycket mer, att vi inte var modiga nog i vårat utmanande.

Syftet var aldrig att lära barnen läsa, eller att de skulle lära sig bokstäver, men de var alla intresserade av bokstäver och det märkte vi eftersom alla barnen reflekterade kring vilken bokstav de såg och vilka de hade i sitt namn och vilka kompisarna hade, och det var det som utgångspunkten.

Det bästa minnet tror jag är när några barn hade sett hur jag bokat vårt samtalsrum, genom att skriva tid och mitt namn på en lapp, och när de sedan någon vecka senare lekte att de hade möte och skrev viktiga saker sa att de skull skriva på lappen.
- Mmm, det kan ni få, vilken lapp vill ni ha? frågade jag fånigt
- Den man skriver möte på, där borta!
Och det hade varit så enkelt att säga nej, men vi gjorde inte det, vi lät dem boka ett möte och vi lät dem sitta i stolarna, och se att det fanns kaffe och te där och doppa en tepåse i lite vatten och dricka te, och skriva och bestämma viktiga saker, så som man gör på möten.

Detta var förresten också en del i datorprojektet, vi hittade möjligheter för datorn i leken genom bokstäverna, och det blev ju också riktigt bra.

Och det är ofta så det är, tycker jag, att man börjar projektet med en fråga, och slutar med tio andra. De frågorna leder till andra projekt och ibland ännu flera, men de utgår från samma tema, nämligen frågan man faktiskt ville veta från början.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag 19 januari 2009

Om att svälja skit



Jag funderar ganska ofta över vilka rättigheter jag har i mitt arbete och på mina arbetsplats. Och jag känner mig aldrig kränkt eller åsidosatt av mina kollegor eller chef egentligen, men rätt vad det är så kommer någon förälder och bara PANG, kräver att vi ska göra något på ett visst sätt som faktiskt kanske strider helt och hållet mot vårt förhållningssätt, som innebär att vi snudd på kränker barnet enligt vårt sätt att se.

Det kan också handla om att någon aktivitet inte passar någon förälders syn på vad som är viktigt och bra, och helst inte ser att vi har den aktiviteten med, eller att vi inte bör läsa en bok på ett visst sätt eftersom boken handlar om hur barn blir till eller döden.

Ibland handlar det om att föräldrar vill att vi ska medicinera barnen, att vi inte ska gå till skogen just den dagen när det är det här vädret eller den här säsongen pga allergier eller sjukdomar. Det varierar ganska kraftigt vad det kan vara för synpunkter och krav och alla kan verka rimliga när man samtidigt dänger fram läroplanen och påpekar att vi ska anpassa verksamheten efter varje barns inidviduella behov, och eftersom det ÄR allergier det kan handla om.

Men sättet, det sker på många gånger, gör att man har lust att strypa föräldern och stänga dörren nästa gång den kommer. I stället för att fråga eller säga att det finns ett behov, kommer föräldern inrusande genom dörren och talar om att blablabla och blablabla och MINSANN redan har skrivit ett mail till chefen!

Hur ska jag bemöta det? För det första känner man sig ifråntagen alla rättigheter, som att det inte spelar någon roll vad jag kan och att vi gör något bra, det är inte rätt sätt i alla fall för herr ingengören kan ju detta bättre i alla fall för han har arbetat med personalfrågor så han veeet hur det är.

Eller hur! Right!

- Jag hör vad du säger, detta måste vi boka in ett möte och tala om så att du kan berätta hur ska vi göra för att du ska tycka att det är bra? svarade vi sist och det brukar funka. men jag är trött på att inte få dänga näven i bordet och vråla att nu håller du klaffen för du klampar in på min arbetsplats och påstår att du kan mitt jobb bättre än jag och det kränker mig!

Så, nu har jag gnällt. Och för tydlighetens skull - eftersom det finns kollegor som läser detta - så har inget hänt nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 15 januari 2009

Om glasfåglar i molnen



Ibland tror man i sin enfald att alla har läst ungefär samma böcker som man själv har. Att de har ungefär samma erfarenheter från studietiden eller referenser när de talar om saker. Men ju fler människor man möter desto fler gånger inser man ju att man aldrig kan ta saker för givet så jag gör inte det nu utan tänker att om man inte läst Glasfåglar i Molnen av Birgitta Kennedy, så kan det vara läge för det.

Boken handlar om verksamheten ur en aktiv förskollärares perspektiv. Om hur man går från att känna sig lite vilsen i HUR man ska gå till väga till att få upp ögonen och liksom hitta ett sätt som egentligen inte är ETT sätt utan ett förhållningssätt till barns lek, lärande och även lite grand tema och projektarbete, och hur man kan använda sig av pedagogisk dokumentation för att synliggöra och gå vidare, hitta nya vägar.

Så här står det i förlagets presentation av boken:
När pedagogen i stället lyckas se det vakna, nyfikna och kompetenta barnet får det konsekvenser för pedagogiken. Pedagogens roll ändras från att vara den som förmedlar kunskaper till barnen till att bli den som ställer frågor och stimulerar barnens eget tänkande. Boken ger, både i text och ett rikt bildmaterial, en fascinerande beskrivning av det praktiska dokumentationsarbetets svårigheter och glädjeämnen.

Jag läste den här boken alldeles i början av förskollärarutbildningen men jag går ständigt tillbaka till boken, läser, bläddrar och hämtar exempel. Jag tänker att det kan vara en bok att läsa för den som är intresserad av lärandet! Inte bara det som sker i förskolan utan även det som sker i hemmet eller kanske på gymnasiet. Jag tror att man kan hämta inspiration ur boken och applicera det där man är och där man behöver det.

Jag tror också att vi är ganska många inom "utbildningsbranchen" som kan känna igen oss i att man plötsligt står där, och tänker: Jaha nu då!? Hur kan jag gå vidare?? Då är det inte så dumt att ha en bok som man kan gå tillbaka till och leta och få inspiration. Om inte annat är det en bok att diskutera utifrån i arbetslaget, så HÄR kan din chef köpa den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 14 januari 2009

Om anmälningsplikten IGEN


foto: jfg

Jag blir häpen över hur det här med anmälningsplikten i förskolan hanteras på många ställen, och förbannad på riktigt!

Det är barns liv det handlar om. Barns trygghet, tillit och såväl psykiska som fysiska hälsa. Misstänker vi i förskolan är vi skyldiga enligt lag att anmäla vid minsta misstanke om att ett barn kan fara illa. Vi behöver INTE ha fler än en misstanke för att göra en anmälan, vi får inte vänta och tänka att händer det igen så.. Vi har inte utredningsplikt utan anmälningsplikt!

Jag hamnade i dag i samtal med kollegor från helt andra förskolor än min egen och vi halkade in på samtalsämnet som av en händelse och fraser som " ja vi kände inte att det verkligen kunde stämma för de föräldrarna är verkligen trevliga" eller " vi tyckte inte att vi hade något att gå på mer än det barnet sagt så..."

Om ett barn vänder sig till oss i förskolan betyder väl det att barnet känner sig tryggt med oss, och att det vågar berätta. Om vi då INTE tar barnet på allvar, då lär vi ju barnet att alla vuxna står för otrygghet och att vi inte tar barnet på allvar.

Och hur kan vi som har valt att fostra och lära barn om de etiska värdena om att alla duger och har lika rättigheter, låta bli att se tecken på att barn kan fara illa.

Det är vad jag funderar på, igen, så här medan jag egentligen ser på dokumentärer om Svalbard och Lars Winnerbäck.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 13 januari 2009

Om att leta.

Jo jag går till jobbet. Jo jag är där och har det bra, det går ingen nöd på mig. Jag är utvilad och jag har energi fast ändå inte... Det är något som saknas.

måndag 12 januari 2009

Om att bli läst

Tack alla som har gett mig tips, både via epost och i kommentarerna. Det betyder verkligen mycket att få er feedback, även om det inte är därför jag skriver den här bloggen egentligen. Men det verkar lite som bränsle på elden, jag kommer på nya idéer tack vare er,

tack!

Om att börja om på nytt


foto: pontuse

Vi har fått nya kollegor på "min" förskola. Stämningen i huset förändras direkt, även på avdelningarna. Både barn och vuxna känner varandra på pulsen lite grand och det finns många frågor och kanske en del frustration. Frustration över att det kanske inte var så enkelt att kliva in i ett nytt arbetslag som man tänkt sig och kanske frustration över att det inte är så enkelt att bara "förändra" som man önskade.

I dag satt jag med en av de nya kollegorna och vi diskuterade bland annat samling och tidigare har vi hunnit diskutera miljön, den fysiska som är en spegel av den psykiska och som formas av förhållningssättet.

Snart har vi studiedag hos oss, och det ska bli så vansinnigt skönt att få sätta sig ner med de nya kollegorna och diskutera i detalj hur vi arbetar med förhållningssätt och hur vi hanterar olika situationer. Ofta så här i början är det annars lätt hänt att vi inte hinner göra något för det hänger så mycket frågor och svar i luften, rutiner som ska gås igenom på någon minut och särskilda situationer eller vad vi INTE säger till barn osv. Det hinns liksom inte med utan samtal och reflektion.

Och sedan när man sitter ner och diskuterar, när man äntligen kommit så långt att man hittat tiden och alla kan vara med, då måste man utgå från något när man diskuterar. Jag tror på att ha så kallade strukturerade värdegrundssamtal, där man utgår från dokument man har tagit fram och som man utgår i från flera gånger än en. Man diskuterar utifrån sitt dokument och skriver tillsammans ner vad man kommer överens om, tex: vad man som vuxen FÅR säga till ett barn när det slår ett annat, man skriver kanske också ner för säkerhets skull exakt tillvägagångssätt så att det blir tydligt för alla och att man tillsammans blir tydliga vuxna.

Utgår man från samma dokument varje gång man diskuterar, kan man enkelt utvärdera vad man gjort och vad man inte gjort. Det blir oerhört tydligt och synligt hur man arbetar på avdelningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 9 januari 2009

Om hjärnsläpp

"Tabula rasa" för all del men det här är ju löjligt! Jag kan inte komma på en enda grej att skriva om. Ledigheten tycks alldeles ha spolat bort alla tankar och alla presumtiva inlägg jag hade, så..

hjälp!

Vad kan jag skriva om?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 5 januari 2009

Om att sätta igång



Julen är över sedan länge för min del och det är med sorg jag kliver upp tidigt om morgnarna för att utjämna sista tidens dygnsvändande. Jag är hopplös, så fort jag är ledig och disponerar tiden som jag vill vänder jag nästan helt på dygnet och njuter av att få göra allt jag inte brukar kunna göra. Det händer att jag släcker läslampan ungefär vid samma tid som jag går upp i vanliga fall.

Det har hunnit bli nytt år, och med det nya året kommer nya kollegor, nya barn och förhoppningsvid nya idéer och tankar. Jag hoppas det i alla fall eftersom huvudet just nu är tomt som kylskåpet här hemma. Det enda jag vet och tänker på är att jag ska fundera ut ett nytt och bra projekt att sätta klorna i. Ett som kräver lite, ett som inte tar slut för fort.

På onsdag börjar allvaret igen, en ledig dag kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,