Om att börja om på nytt

foto: pontuse

Vi har fått nya kollegor på "min" förskola. Stämningen i huset förändras direkt, även på avdelningarna. Både barn och vuxna känner varandra på pulsen lite grand och det finns många frågor och kanske en del frustration. Frustration över att det kanske inte var så enkelt att kliva in i ett nytt arbetslag som man tänkt sig och kanske frustration över att det inte är så enkelt att bara "förändra" som man önskade.

I dag satt jag med en av de nya kollegorna och vi diskuterade bland annat samling och tidigare har vi hunnit diskutera miljön, den fysiska som är en spegel av den psykiska och som formas av förhållningssättet.

Snart har vi studiedag hos oss, och det ska bli så vansinnigt skönt att få sätta sig ner med de nya kollegorna och diskutera i detalj hur vi arbetar med förhållningssätt och hur vi hanterar olika situationer. Ofta så här i början är det annars lätt hänt att vi inte hinner göra något för det hänger så mycket frågor och svar i luften, rutiner som ska gås igenom på någon minut och särskilda situationer eller vad vi INTE säger till barn osv. Det hinns liksom inte med utan samtal och reflektion.

Och sedan när man sitter ner och diskuterar, när man äntligen kommit så långt att man hittat tiden och alla kan vara med, då måste man utgå från något när man diskuterar. Jag tror på att ha så kallade strukturerade värdegrundssamtal, där man utgår från dokument man har tagit fram och som man utgår i från flera gånger än en. Man diskuterar utifrån sitt dokument och skriver tillsammans ner vad man kommer överens om, tex: vad man som vuxen FÅR säga till ett barn när det slår ett annat, man skriver kanske också ner för säkerhets skull exakt tillvägagångssätt så att det blir tydligt för alla och att man tillsammans blir tydliga vuxna.

Utgår man från samma dokument varje gång man diskuterar, kan man enkelt utvärdera vad man gjort och vad man inte gjort. Det blir oerhört tydligt och synligt hur man arbetar på avdelningen.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, jobbet, kollegor, kvalitet, reflektion, samtal, yrkesrollen

Om utvecklingssamtalen igen

De är snart avklarade nu, utvecklingssamtalen, och vårt fokus den här omgången har varit föräldrarna även om det låter knasigt. Jo jag ser det så i alla fall, att föräldrarna har varit i fokus eftersom vi har stämt av med dem hur de uppfattar att vi arbetar med deras barn i förskolan och hur deras barn trivs i förskolan.

Nästa punkt har varit att berätta för föräldrarna hur vi upplever att deras barn trivs i förskolan och vad vi ser att deras barn tycker om att göra när det vistas i förskolan men även hur barnet hanterar olika situationer.

Vi har också berättat - utifrån läroplanen - hur just deras barn har inflytande över sin dag eller hur just deras barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den. Vi har småpratat lite och skrattat, nickat instämmande åt varandras ord och tankar och det har lämnats tid till frågor och funderingar. Det känns riktigt bra den här omgången.

Jag tror att A och O är tydlighet i de flesta sammanhang, men kanske särskillt när det finns en förälder som känner oro. Vi har börjat med att fråga just om oron, och de har fått berätta, och vi har jobbat med att stärka upp den delen som föräldern berättar om. Vi berättar noga hur vi arbetar med just den delen som föräldern oroar sig kring och sedan återkopplar i igen till det vid nästa samtal och frågar om oron igen.

Detta har visat sig vara ett mycket bra koncept. Föräldern har ofta gett oss feedback på just det momentet när vi utvärderat och sagt saker som "att det kändes bra som förälder att bli lyssnad på".

Ibland är vi övertydliga, och vi förklarar varför. Vi förklarar att "det är för att du som förälder inte ska sitta på jobbet och vara orolig, vi vill att du ska känna att din skatt har det bra hos oss och att vi ser ditt barn."

Jag fick en sådan fin kommentar av en förälder som uttryckte sin glädje över att deras barn hade hamnat i just vår grupp, att det kändes så fantastiskt att vi tagit oss tid med föräldrarna som till en början var mycket oroliga och nu inte är det. Så jag antar att vi har hittat ett korn här när vi ägnar mycket tid åt föräldrarna den första tiden.

Och jag som känt mig rätt nere och stressad ett tag, boostar förskollärarjaget genom att bli bättre och bättre på samtalen och genom att suga i mig de fina kommentarerna jag får av föräldrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om samtal, utvecklingssamtal, dagis, föräldrar, förskola, förskollärare, yrkesrollen, oro, reflektion,