torsdag 22 oktober 2009

Om tiden - den dyrbara




Barn har rätt till engagerade vuxna under sin dag i förskolan. Vuxna som skapar meningsfulla sammanhang för dem att vistas i, som ser till att det får möjlighet att arbeta med sina intressen och i demokratisk anda. Vi vuxna har ansvar för barnens relationer, ansvar för att barnen har relationer till andra barn och att det ges möjligheter till nya relationer.

Vi vuxna som arbetar i förskolan vill oftast ge barn dessa möjligheter men vet inte alltid hur. Iblandf tror vi att vi gör det men gör det inte om man tänker efter och för att tänka efter krävs det både tid, olikheter och dokumentation att reflektera kring.

Oftast har vi inte tid i förskolan. Tid tid tid och tid. Vi får ångest av tid och vi vill ha mer av den allt som oftast. Ibland kan det dock kännas som att tiden inte kan gå snabbt nog. Vi utnyttjar nog inte tiden på bästa sätt alla gånger och vi behöver nog många gånger någon form av kontrakt för att hålla fokus för tiden är viktig och behöver tas vara på.

Jag står inför detta just nu, att fundera över hur tiden tas till vara på. Hur ska vi vårda den som finns och hur ska vi se till att den inte går förlorad? Har vi samma syn? Vad påverkar mig och vad påverkar de andra? Har vi samma ingång?

Kan man slösa bort sin viktigaq tid på skitsamtal? Förstår ni hur jag tänker här?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 20 oktober 2009

Om att värdera om

Ni ska veta det att det kan hända att jag kommer att omvärdera ungefär hälften av allt jag någonsin har sagt, eller i alla fall ge det nytt liv och lägga nya tankar bakom.
Det är det som kan hända snart och det kan hända att jag kommer att göra det eftersom jag går en utbildning som gör att jag får tänka så vansinnigt mycket hela tiden. Spännande. Hela tiden!

torsdag 24 september 2009

Om potträning

Det handlar mycket om potträning just nu. Det springs på pottan och toaletten och det applåderas och analyseras vilken sorts bajs eller kiss det har kommit och om det kanske kan komma mera eller om man vill sitta ensam eller ha sällskap eller om man vill spola själv eller ha hjälp, vi byter kläder och tvättar kissiga ben och sköljer ur gummistövlar och påminner och tvättar händer och spritar och.. och.. Gläds med varje barn som lyckas och som blir så stolta att de nästan vill spara bajset eller kisset för att visa upp när föräldern kommer för att hämta.

Ibland blir jag full i skratt och tänker att jag är bra sjuk som står och glor ner i pottan och applåderar som en galning och sjunger "grattis till kisset-sången".

Ibland slår det mig hur mycket tid det går åt till sådant som handtvätt, påklädning, toalettbesök eller nästorkning, och jag tänker samtidigt att lärandet i situationerna handlar om hur man gör det där.

Varje projekt har sin metodik säger man i Reggio Emilia. Jag kan säga att varje barn kräver sin metodik och det är ibland en konst att hitta rätt. Det är viktigt att man reflekterar och att man får adekvat handledning så att man inte lunkar på i samma spår jämt även om erfarenhet naturligtvis är en viktig ingrediens i förskolan verksamhet.

Det är i alla fall spännande nästan jämt. Man vet aldrig när man ska få avsluta dagen med att torka upp kiss från golvet för att ett barn "kan själv nu" och då helt själv tömt pottan nästan i toaletten. Det är så när de kan själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag 7 september 2009

Om sekretess, anmälningsplikt, tystnadsplikt och Staffan Olsson




Jag har hostat mig igenom natten till min mans förtvivlan, och nu när jag sitter upp, hostar jag visserligen inte längre, men jag är så snuvig att jag har svårt att andas utan att ha vidöppen mun. Förkylningstider, oh joy!

Jag har en liten finurlig inställning som gör att jag ser vad ni som har googlat er hit har sökt efter efter från början, och det är ju ganska spännande. Det skulle ju kunna vara en hjälp för mig att hitta saker att skriva om och det gör ju även att jag ser lite grand vad förstagångsbesökare i allmänhet är intresserade av. Dock gör det mig lite beklämd av att se att det är minst åtta personer om dagen som söker efter länkar som handlar om anmälningsplikt + förskola. Det innebär ju att det förmodligen är mer än åtta personer som funderar kring om de borde göra en anmälan till socialförvaltningen eller inte.

Jag hoppas att det finns något matnyttigt här kring det men jag vill ändå passa på att tipsa om Staffan Olsson som är något av en expert just kring anmälningsplikt och sekretess (eller tystnadsplikt) i förskolan. En del av er har säkert träffat Staffan i utbildningssammanhang eller på föreläsningar och vet hur bra han är på att göra dessa komplexa, svåra och många gånger krångliga ämnen begripliga och tillgängliga. Han gör det även i bokform och det är kanske ett alternativ om man inte kan gå på föreläsningar, och det borde väl i ärlighetens namn finnas en bok om anmälningsplikt och sekretess att tillgå vid behov, på varje förskola eller skola.

Det är viktigt att vi gör rätt. Det är min erfarenhet att kunskapen är ganska låg i förskolorna och att man kör med någon slags godtycklighet. "äsch den mamman som är så trevlig, så kan det ju inte vara som ungen säger." Eller " Jo M slog K men det är inte alla barn som har det så lätt hemma" Det är inte okej och jag tror att generellt behöver vi nog veta mer om vad vi får säga till föräldrar och barn i förskolan.

Nu måste jag krypa ner under min filt och återgå till att hosta och dricka the med honung. Jag hoppas att ni får en fin vecka,, åtminstone i Stockholmstrakten ser dagens väder lovande ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 1 september 2009

Om demokrati



bild : lusi

Just nu diskuterar vi uppdraget. Det som vi alla har som arbetar inom förskolan. Vi talar om det som är det främsta, det som är att fostra demokratiskt och förbereda barnen inför samhället.

Man kan tänka ganska olika kring det här. Man kan tänka att när barnen på samlingen får ställa sig upp och berätta vad de vill välja för aktivitet så är det demokratiska val. Man kan tänka att när barnen får välja om de ska gå ut eller inte så är det demokratiskt. Jo, man kan tänka så.

Man kan också bryta ner begreppen och tankarna kring demokrati och ha fantastiskt spännande diskussioner kring vad demokrati är och hur man omsätter yttrandefriheten för en ettåring eller hur man ser till att allt det vi gör i förskolan verkligen vilar på demokratins grunder. Vad är nu demokrati igen då?

Ibland känns det som att vi aldrig hinner diskutera klart, jag menar inte klart som i klart, men jag menar som i fördjupat. Vi hinner aldrig diskutera länge kring ifall man kan tänka i individperspektiv när det handlar om demokrati. Behövs det inte fler än en individ i en demokrati? Har man bara rättigheter eller kan man prata om skyldigheter också? Och hur involverar vi föräldrarna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 28 augusti 2009

Om fyrkantighet och andra vinklar


bild: sxc.hu fangol

Nu är det igångkört sedan ett tag tillbaka. De små nya på avdelningen acklimatiserar sig och tittar storögt på det som sker runtomkring. Och jag upptäcker hur stora de andra har blivit plötsligt, att de kan så otroligt många saker och att det finns ett driv och en vilja hela tiden.

Mina funderingar nu är hur vi ska kunna förvalta den där viljan och det där drivet på bästa sätt. Hur vi ska kunna utmana och uppmuntra utan att styra in dem i våra invanda hjulspår . Det tål att tänkas på och jag hoppas att vi kommer ihåg det allt eftersom!

Den ena av två utbildningar har kört igång och jag är peppad på samma gång som jag känner mig väldigt ödmjuk inför uppgiften. Jag brottas med att själv förstå och med att jag kanske så småningom ska försöka få andra att förstå. Mitt i alltihop dyker frågor som jag inte tänkt på på ett tag upp igen, på ett nytt sätt och från en annan vinkel än tidigare.

Jag har bestämt mig för minnas det, att det alltid finns andra vinklar än de man ser även om det till en början kan kännas fyrkantigt.

Vad händer hos er?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 16 augusti 2009

Om att dra igång


foto privat

Sommaren har varit god och jag har försummat eller vilat mig från bloggen länge! Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet. Ett tag var det svårt att skriva eftersom det kändes som att jag redan hade skrivit allt, och det jag ville skriva om var för nära, återigen, svårt att vara anonym i vissa lägen. Men nu ska jag försöka dra igång det här på riktigt och åtminstone skriva ett par gånger i veckan för nu blir det inga fler semesterdagar på ett tag. Jag har inga inplanerade och jag har inget planerat som jag har tänkt att jag vill göra framöver - förutom de sedvanliga drömmarna då.

Imorgon börjar allvaret och jag börjar med att åka iväg och utbilda mig ett par dagar. Jag ser fram emot det. Jag har sett fram mot det här ett tag och det är med mycket stor ödmjukhet som jag kliver in i den här utbildningsomgången. Det känns som att jag inte kan något, som att jag knappt kommer att begripa vad jag ska hålla på med och som att det kanske inte kan bli något av mig. Men spännande ska det bli,

Jag längtar efter barnen också! Flera av dem har jag inte träffat sedan före midsommar och flera av dem har blivit storebröder och storasystrar under sommaren. Konstigt är det allt att "mina" små pluttar har mindre pluttar hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 11 augusti 2009

Om att bestämma sig

Jag har bestämt mig. Jag gör allt! Jag får slita hund ibland och ta tjänstledigt lite då och då, men det är det värt. Jag tror det kan bli bra i slutändan och jag vill!

Och nu har jag semester igen, och ska packa, för jag ska åka bort ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 6 augusti 2009

Om hötappar och att vara åsnan mitt imellan

Oj oj oj oj! Hur gör jag nu! jag har kommit in på en utbildning som jag verkligen verkligen vill gå, menjag ska också gå en annan utbildning via jobbet. Hur gör jag nu?!?! Jag känner mig liksom lite matt och knäsvag och tankarna far i huvudet på mig och jag funderar. Jag vill ha alla kakor och äta dem allihop. Detta känns som.. ja jag vet faktiskt inte. Jag skulle behöva betänketid men den finns tyvärr inte.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 26 maj 2009

om att sammanfatta intrycken


foto: privat

Jo det där med att samla intrycken. Vad svårt det är! Jag tänker på hur vi ibland gör utflykter med barnen, eller upplever något som teater tillsammans och så ber vi dem rita vad de tyckte bäst om eller så kanske vi intervjuar dem om deras upplevelse...

Jag tänker att det är mycket begärt att de som är 3 eller kanske 4 år ska klara av att bara välja något av allt det upplevda. Och så kan det hända att vi blir besvikna när det som de valde inte alls var det som vi hade trott eller tänkt oss. (Som när en L sa att "det bästa med utflykten var när fullegubben rapade på tunnelbanan!")

Resan till Reggio var inget som jag tänkt mig egentligen. Jag vet nog inte ens vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Kanske mer faktiska sanningar, kanske lite att få skämmas när jag såg profsiga pedagoger.

Inget av detta upplevde jag! Det fanns inga faktiska sanningar, det var inte så himmelens styrt som jag hade fått för mig, det är inte ouppnåeligt, det är inte milslångt ifrån vårt tänk alla gånger även om förutsättningarna är helt annorlunda.

Något av det jag gärna tänker på från veckan som var, är det dels hur man tar till vara på det som finns och på det sätt man ser på barns lärande och det de gör.
"Alla barn är intelligenta om..." sa Loris Malaguzzi. OM:et, det är vi pedagoger eller det som finns omkring oss eller det som erbjuds barnen. Alla barn är intelligenta om vi bara tar vara på deras drivkraft eller deras sätt att ta sig an sin verklighet, och jag gillar den tanken. jag ska tänka mer kring att vara OM:et i barnens lärandet. Jag ska tänka på hur jag kan påverka och se till att de får visa hur intelligenta de är!

to be continued...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

onsdag 13 maj 2009

Om att samla kraft och återhämtning

Jag försöker komma tillbaka, men det går trögt. Det är som att påfrestningarna under året som gått, börjat ta ut sin rätt och jag känner mig så vansinnigt trött. Trött som i trött, inte sömnig, det är en viss skillnad.

Det är slitsamt att driva en avdelning på två pedagoger i väntan på att hitta en tredje som blir kvar. Barnen tyr sig till två och det blir fler samtal, fler konflikter att hantera samtidigt som man inte hinner det man vill och bör. Vi har i alla fall en tredje kollega sedan några veckor och det är skönt, även om vi inte hunnit jobba ihop oss eller egentligen prata om vad vi vill tillsammans. Det är jämt skägg med att hålla nästippen över ytan mest hela tiden.

Om ett par dagar far jag till Reggio. Det är en hett eftertraktad resa och jag ska lägga vardagen åt sidan och förhoppningsvis möta inspirationen i Italien. Kanske möter jag någon av er där?

Jag tänker att jag ska avlägga en reserapport sedan när jag är tillbaka.

I morgon stiger jag upp tidigt för att fira förskolans dag, och jag hoppas att er dag blir fin även om ni inte firar!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 24 april 2009

Alexander - Om förskolan, en hyllning


foto: privat


Om jag får ta mig friheten att hylla, så är det precis det jag tänker göra.

Varje gång jag kommer till förskolan, för att lämna eller hämta, slås jag av arbetet bakom, under. Administrationen. Alla föräldrar som ska få information. Vem åt vad till lunch och vem som sovit hur länge. Idag är det gårdsdag och vilka ska vara ute och vilka ska vara inne.

Varje vecka kommer ett brev, via mail om veckan som gått. Om de aktiviteter barnen varit på och bilder. Teckningar, lekar, övningar, upptäckter, äventyr. Brevet är skrivet av hon som är ansvarig för avdelningen. Hennes kärlek och passion för sitt yrke smittar varje gång jag läser och jag erkänner, varje gång letar jag efter min dotter på bilderna för att se vad just hon varit med om. Det är spännande att se med andras ögon. Med Carinas ögon. Frökens ögon.

Som avstämningsmötet nyligen. Det inför flytten. Lillan ska till åldersgrupp och det är en annan grupp, nya vänner och en stor gård. Där finns det gungor. Vi pratar om lillans utveckling. Jag, mamman och bitvis lillan, som kastas mellan att sitta i soffan med oss eller att springa ut på gården. Det är som att sitta med lillans representant, för dagarna hon inte är med oss och det är merparten av tiden. Carina är mer med henne, än jag. Jag lyssnar på Carinas ord och jag ser balansen, som hon tvingas upprätthålla. Balansen mellan pedagogen, det aningen korrekta och en person som liksom passionerat älskar sitt yrke, ser de som kommer efter. Deras utmaningar och vad vi gör för att välkomna dem, vårda och ta hand om helheten, individen, det unika, det starka, stötta det svaga.

Efter två veckor har hon vant sig, lillan av att vara i den störe gruppen. På den stora gården, hon är tre och gungar själv. Hon vill ha en rosa och en lila vante. Olika färger på sina händer och när jag pratar med pedagogen på gården idag, hon som vikarierar så vet hon det. Att min dotter gillar kläder, det är en speciell ålder och vi pratar en stund om det.

Jag ser ibland tröttheten. I Carinas ögon. Framåt fredag. Som idag.

När jag får chansen att skriva här, så kan jag inte göra något annat än börja med en hyllning. Till er som passionerat tar hand om våra barn. Som lär min dotter, ser henne och är närvarande. Som på ett sätt hjälper mig att bli en bättre pappa. Varje vardag. Sakta lär jag mig.

Jag skulle kunna använda andra ord för att beskriva vad jag menar. Jag möter på förskolan en hög servicegrad, passion och känsla för sin verksamhet, affärsfokus och tydliga leveranslöften. Jag möter verksamhetsstruktur och flexibilitet med tydliga kontrollpunkter och väl förankrade milstolpar. Jag noterar modeller som är anpassade underleverantörer och huvudprodukt. Jag upplever ett varumärkeslöfte som väl motsvarar mina förväntningar. Om jag får prata manska.

Men varför tar ni så uselt betalt? Det får ju till effekt att tjänsten och värdet på er leverans inte uppskattas därefter.

torsdag 23 april 2009

Om fredagsgästen - Alexander Holmberg


foto: lånat med tillstånd från nvp.se

Imorgon är det fredagsgästsdags igen. I morgon är det en pappa och barnboksförfattare som gör mig den äran.

Alexander Holmberg heter den här pappan. Vi är liksom varandras bloggläsare. Jag läste hans första (?) från början när han skrev om att börja om och att välja nya vägar som nybliven pappa och hur det var att återupptäcka sig själv efter många års äktenskap. Han skrev om sin dotter med kärlek, till sin dotter om kärlek. Nu kan man läsa om hans dotter i böcker, det är stort tycker jag.

I morgon är han min fredagsgäst, tack Alexander.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 20 april 2009

Om empati genom lek och språk av Margareta Öhman




På förskolan där jag jobbar har några stycken läst en bok som jag hade glömt bort. Empati genom lek och språk av Margareta Öhman. Jösses hur kunde jag glömma!? Det är inte något som är revolutionerande för oss som arbetat ett tag men det är riktigt nyttigt att läsa och påminna sigsjälv om hur det funkar egentligen när barn ges möjlighet att utveckla sitt käsnloliv och sin empatiska förmåga.

Boken har många diskussionsfrågor och jag tänker att dessa kan vara riktigt bra att ha som utgångspunkt i arbetslag när man diskuterar. min erfarenhet är att reflektioner ibland tenderar att flyta i väg och övergå till andrra sorters diskussioner om man inte har struktur. Frågorna i boken tror jag kan hjälpa till.

Och till sist tror jag att boken är utmärkt för alla er som är nyutexaminerade eller som ska börja arbeta i förskolan och faktiskt inte riktigt vet hur den vuxne ska göra i olika situationer. För er som inte har en aning om hur små barns förmåga till empati utvecklas och vad den vuxne har för roll och hur denne kan påverka situationerna, för er är den här boken mycket viktig!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

torsdag 16 april 2009

Om skrivkrampen

Det här med att skriva... Åh det är det bästa jag vet ibland men också så vidrigt jobbigt då och då. Jag har bloggat i många år på andra ställen. Några av er har läst mina bloggar tidigare utan att ni vet att jag är den som skriver nu. Konstigt va, men så är det. (Några av er som läser hänger på samma uteställen som jag, och några av er sitter på samma tunnelbana och buss fast ni vet inte om det heller vad det beträffar.)

Vad jag försöker få fram här är att jag har drabbats av skrivkramp. Det är som att pressa gröt genom ett kaffefilter, det går inget vidare. Jag har ingen inspiration och det har delvis att göra med att jag tycker att våren är jobbig och att det har varit smårörigt på jobbet ett tag och att det sin tur genererar mycket funderingar som jag liksominte bara kan skjuta undan. Det är bloggen som blir lidande hel enkelt och jag får låta det var så. Jagvill inte att det här ska vara en gnällblogg, och jag vill inte att det ska bli urdåligt så jag avstår hellre.

Svamlar jag? Förstår ni?

Nåja, hur som helst, jag återkommer. Förmodligen fortare än jag själv anar eftersom den här sortens inlägg ofta är första steget på att komma igång.

På återseende!

Andra bloggar om: , , ,

måndag 30 mars 2009



Nja, njäe, inte riktigt kanske, men jag åker på studiebesök och återkommer senare i veckan.
Ha en fin vecka!

lördag 28 mars 2009

Om böcker och arbetssätt

Jag har vaknat tidigt i dag, riktigt tidigt och jag har hunnit med att äta frukost länge och bläddra igenom gamla nummer av tidningen förskolan.

Jag söker efter tankar kring hur man jobbar med rollekar och böcker på förskolor som är Reggio-inspirerade. Var hittar jag det? Jag letar och googlar men jag hittar liksom inget. Jag tror dock inte att det behöver betyda att det inte finns eller sker, bara att jag inte hittar det.

Jag har läst en del kring ämnet tidigare och jag har också besökt förskolor med litteraturprofil under utbildningen, men jag känner att vi skulle behöva inspireras ytterligare hos oss för att komma vidare.

Jag inser att vi kanske ibland inte kommer vidare när vi bygger upp våra tankar kring vad vi skulle behöva köpa , materialmässigt och att vi inte alltid har tiden (eller pengarna) att köpa prylar hur som helst. Vi är ju en ny förskola och vi har verkligen inte mycket saker i gömmorna som man kan tillgå eller använda till annat det var tänkt, men det känns som att vi borde kunna göra mer än det vi gör.

Bokpuffar är en stor hjälp, men jag vill verkligen veta hur man jobbar med sådant här där man har Reggio Emilias filosofi som "ledstjärna"!

Vet någon som läser här något?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 27 mars 2009

Mats - om att vara lärarutbildare, bland annat.


foto: Mats Olsson - publicerad med tillstånd


Jag heter Mats och har blivit inbjuden som fredagsgäst och kan naturligtvis inte tacka nej till en så vacker gest! Min yrkeskarriär är kort (25 år i förskolan och 7 år som lärarutbildare) och jag passar på att fundera över vad som hänt sedan jag gick min utbildning på 70-talet.

Förskollärarutbildningen befann sig i skarven mellan seminarietradition och högskola. Metodiklärarna representerade hantverkstraditionen och vi hade storföreläsningar om pyssel som jag minns med skräck. Det fanns en stark normativ tradition och en tilltro till lärarna och handledarnas förmåga att överföra denna till oss ”kandidater”. Vi var alltså kandidater till att ”bli” något.

Samtidigt befann vi oss i en politisk laddad tid och starka röster höjdes om studentinflytande. Vi kunde ägna en vecka åt att diskutera vad kursens innehåll och arbetsformer (kursplaner minns jag inga) och det var ofta ganska frustrerade tillställningar:
- Kan inte ni som är lärare tala om vad vi behöver?

Ibland kunde lärarna håna oss genom att dela ut stenciler på vad vi diskuterat oss fram till i samma ögonblick som vi tog beslutet.

- Äh, jag vet hur dessa diskussioner brukar sluta!

Ändå var det en tid av stapplande begynnande professionalisering. Barnstugeutredningen kom 1973 och många metodiklektorer höll krampaktigt om den orangegula boken som försökte förena Piaget, Homburger-Erikson och Freire i en lättsinnig kompott. Den här teoretiska amatörismen avslöjades skoningslöst av Daniel Kallos som vid en minnesvärd storföreläsning tog heder och ära av hela det pedagogiska etablissemanget. Själv är jag sedan dess en aning misstänksam mot eklektiker – sådana som plockar obekymrat från olika kunskaps- och människosyner.

Jag förlorar mig i minnen och ska försöka återvända till nuet. Tanken med en lärarutbildning är att vi ska försöka ge studenterna någon form av beredskap att klara sig i yrkeslivet. Den enklaste vägen är kanske att göra glada och anpassliga pedagoger som följer tidens trender och politikernas nycker.

En utvikning – när jag började arbeta var föreståndarskapet på min arbetsplats en högst formell konstruktion. Egentligen tog alla lika mycket ansvar och alla viktiga beslut diskuterades gemensamt. Att det fanns chefer högre upp och politiker som skulle kontrollera/sätta upp mål var en absurd tanke. Vi var kungar i vår lillla låda och så länge föräldrarna var nöjda fick vi sköta oss helt själva. Idag möter jag förskolor där toppstyrningen drivits väldigt långt och det tycks inte finnas någon detalj som inte är föremål för handlingsplan och kvalitetskontroll.

Jag märker att texten vinglar och att det borde finnas en retorisk höjdpunkt eller i alla fall en poäng. Jo – att vara förskollärare är ett fantastiskt yrke och den viktigaste dimensionen är att det finns en stor sannolikhet att du möter produkten (barnet) 20 år senare på gatan med egen familj.

Att vara lärarutbildare är nästan lika roligt och ibland händer det att yrket är mer än ett berg av examinationer. Det är i personliga möten som lärargärningen blir meningsfull och jag försöker lyfta den etiska dimensionen under utbildningen.

Jag vill gärna citera ett brev från en nyexaminerad förskollärare


”Ett stort Tack och eloge till er alla på vår enhet för en fantastiskt bra utbildning. Jag har lärt mig otroligt mycket och utvecklats både personligen och även i mitt yrke som pedagog. Jag har nu börjat arbeta på en förskola. Med den utbildning jag nu har i ryggen kan jag stå upp för mina ideal, tankar och ideér. Jag kan vara stark och argumentera för det jag står för, Tack för det! För mig är det barnen som är det viktiga, de är alla olika individer och det kommer jag alltid att bära med mig i mitt yrke!

Ha det så jättegott! Vi springer säkert på varandra på skolan i framtiden.”


P.S. Nu har jag inte skrivit någonting om genus, men vill gärna bjuda er som inte hört pojkaktiga sångböcker på en möjlighet att ladda ner ettan, som är slut på förlaget

http://www.itslearning.com/mah/lumaol/pojkaktig/


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


läs mer om Mats yrkeskarriär här

torsdag 26 mars 2009

Om Mats som är fredagsgästen, och så lite annat.

Jag har varit bedrövlig vad gäller uppdateringar och inlägg de sista veckorna. Jag har haft mycket runt omkring mig och inte riktigt haft tid att prioritera datorn för bloggande om kvällarna. Just nu jobbar jag heltid och pluggar lite grand och med lite tur kan det bli ännu mer, men jag känner att det tar lite på privatlivet och orken så jag får se hur jag gör.

I morgon är det dags för fredagsgästen igen och Mats är veckans fredagsgäst. Mats skriver om förskolan ur sitt perspektiv som lärarutbildare. Läs gärna vad han har att skriva, han skriver det är mycket som är tänkvärt. Särskilt intressant är det att bläddra tillbaka lite och läsa inlägg om genus och inlägg om lärarutbildningen, men faktiskt, det mesta är riktigt tänkvärt så det är värt några timmar!

Tack Mats!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 24 mars 2009

Om att få vara ledsen

Ibland när det egna livet hinner i kapp en, och det som är viktigast för en i livet och världen plötsligt riskerar att ryckas bort, blir jobbet bara trivialt och försumbart. Det spelar inte längre någon roll att det är människor man jobbar med och, det spelar ingen roll att man tycker om barnen när deras föräldrar står och gnäller om oviktiga saker som borttappade vantar eller brist på skoskydd.

Ibland kan jobbet vara en livlina också, när man inte kan klara av att känna det man gör när man är hemma, när man vill bort från sig själv nästan... Och vara med de som kräver närvaro och uppmärksamhet ytterst påtagligt och handgripligt gör att man inte kan vara annat många gånger, men fortfarande i samma situationer kan en förälders sura blick få en att gå in i en garderob och börja grina, om det vill sig illa.

När det är så där, på det ena eller det andra sättet, då måste man pausa. Då ska man känna att kollegorna på jobbet täcker upp och att ingen saknar en mer än för det goda sällskapets skull.

Du ska veta att du är saknad! Just för det goda sällskapets skull, resten kan du skita i just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 16 mars 2009

Om att vara sjuk

Dyngförkyld! Ögonen rinner, jag nyser och har rethosta. Där fick jag för att jag sa att jag brukar klara mig från förkylningar! Nåja det är inte influensan i alla fall det har jag vaccinerat mig mot.

Jag är inte så bra på att vara sjuk. Jag har svårt för att ligga i sängen eller soffan och bara kurera mig utan blir otroligt rastlös och gnällig. Dessutom har jag hela tiden dåligt samvete för saker som inte blir gjorda och besviken för utbildning som jag missar. Jag VET, det lönar sig inte och jag borde inte ha det men jag har det ändå.

Förresten, jag ser minsann att det är många som läser fredagsgästernas inlägg och det är ROLIGT! Både för dem och för mig. Ska jag tolka det som att det är något bra, det här med fredagsgästen, ska jag fortsätta ragga fredagsgäster?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 13 mars 2009

Om framtiden - en barnskötares tankar

Fredagsgästen skriver:

Enligt regeringens proposition kommer förslag på att förskolan ska bli en egen skolform som har gemensamma övergripande mål med övriga skolformer. Kvalitén i förskolan är den mest prioriterade frågan. Lärare med lärarexamen (förskollärare) får det övergripande ansvaret för barnets utveckling och lärande. Förskollärarnas kunskaper och pedagogiska kompetens utgör själva grunden för förskolans utveckling. Barnskötarna framhålls som en viktig del av förskolans personal och deras arbetsinsats är av stort värde.

I mina öron låter detta som ett utmärkt förslag, men tror att det är av yttersta vikt att vi är medvetna om att detta kommer att ta tid innan detta är reglerat i verkligheten. Det kommer att krävas god kommunikation mellan förskollärarna och barnskötarna. Och vi kommer att befinna oss i en övergångsperiod.

Vi är många barnskötare som har jobbat i många år och har skaffat oss stor pedagogisk kompetens. Vi har inte lika stora teoretiska kunskaper men många barnskötare har stora kunskaper inom andra viktiga områden. Trygghet, omsorg, lärande, föräldrakontakt, samtalsteknik, pedagogisk dokumentation, mm, mm.

Det finns en oro bland barnskötarna över hur framtiden kommer att se ut. Kommer vi att jobba med en kompetent lagledare ? Det tar tid att lära sig att vägleda ett lag. Man måste vara lyhörd och ha en hög förmåga till samarbete och kommunikation. Finns de förmågorna så kan laget tryggt jobba på. Det kommer då att bli en bra arbetsfördelning och alla kan vara nöjda. Är man som barnskötare inte nöjd med arbetsfördelningen eller vill man själv vara den som vägleder så får man välja att utbilda sig.

Oron kommer över funderingar om hur det blir om lagledaren inte har förmågan att leda ett lag. Hur blir det då? Vissa kunskaper och erfarenheter kan man inte lära sig i skolan de kommer med livserfarenhet och yrkeserfarenhet.

Hur blir det om laget har större kompetenser än lagledaren?

Det finns många både stora och små frågor att fundera över gällande Den nya förskolan med kvalité i fokus. Jag tror att vi har mycket att vinna på att diskutera på våra arbetsplatser hur just vi ska tänka och göra med olika ansvarsområden . Vad behöver utvecklas på just vår förskola ? Vilka mål är det som just våran arbetsplats behöver uppmärksamma mer? Och hur använder vi oss av våra olika kompetenser på bästa sätt. Det kommer att se olika ut på våra olika förskolor beroende på en hel rad faktorer.

Vi vet inte ännu riktigt vad vi har framför oss,men jag hoppas att vi inte glömmer bort att vi måste arbeta tillsammans i våra arbetslag för att få en helhetssyn på barnen.

Sist men inte minst, var rädda om varandra och glöm inte bort att ge varandra lite beröm. Vi får och ska känna oss bra och duktiga på det vi gör, nämligen rustar våra barn för framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Tack fina Norrgårds för att du skriver det här hos mig!

torsdag 12 mars 2009

Om fredagsgästen


foto privat

Morgondagens fredagsgäst har lång erfarenhet inom förskolan och hon har varit med om det mesta tror jag. En av de saker som jag tycker är så fantastiskt med henne, är att hon kan uppbåda entusiasm för nästan allt man kan tänka sig fortfarande, och på så viss är hon lite av en idol. Förutom det är hon mycket klok och förståndig och har många bra saker att dela med sig av. Jag ser fram mot morgondagens gästbloggsinlägg av Norrgårds.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

fredag 6 mars 2009

Om humor

Små barn har humor, det märker man när man umgås med dem mycket. Man märker också att de har olika sorters humor. En del gillar slap-stick, och en del gillar ordvitsar, det är lite olika redan i tidig ålder.

Ibland är det barn säger mycket humoristiskt utan att det är meningen, som en dag på sovstunden.

Jag säger lite halvhögt till kollegan eftersom jag tror att alla barn just har somnat.

- Nu har någon pruttat så där igen!
- JAaA! hör jag bredvid mig av lille K utan att han öppnar ögonen
- Oj vem är det då tror du som pruttat?
- Jag, puttat!
- Jaha ja vad luktar det då? undrar jag fånigt nog
- Bajs! säger han och ler bakom nappen innan han tvärsomnar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 5 mars 2009

Om invänjning - en uppdatering

Det är lustigt hur saker händer på en och samma gång ibland I dag har det skrivits mail angående inlägg här som handlar om invänjning och så här skriver Maria S som kommentar till det här inlägget

Hejsan!

Nu har det gått en tid sedan era kommentarer och jag skulle gärna höra hur ni ser på föräldraaktiv inskolning idag. Har ni märkt några "bakslag" hos barnen t ex?

Där jag bor genomförs inskolningen under en treveckorsperiod, men nu kom det ett förslag från en förälder att testa denna metod istället. Det är intressant att höra från er som har erfarenhet (både föräldrar och pedagoger).

Hälsningar Maria

Så vad säger ni andra? Ni som skrev kommentarer till det inlägget?

Jag förhåller mig nog fortfarande ungefär likadant faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om framtiden och yrkesroller



Det är spännande att tänka på framtiden. jag ägnar mig nästan lite svärmiskt åt det då och då. Jag planerar min egen karriär och jag funderar över förbättringar eller kurser jag skulle vilja läsa för att hålla mig á jour, ständigt.

Nu jobbar vi lite grand med våra yrkesroller i mitt hus. Dels funderar vi över det som nog komma skall där pedagogerna skall ha det övergripande ansvaret över pedagogiken och vad det innebär.

Jag ser att barnskötare ibland kan känna sig hotade och det finns undran om de skall fråntas arbetsområden eller arbetsuppgifter. Jag ser det inte så. Jag ser det som att vi ju faktiskt har olika utbildningar och att det egentligen är ganska självklart att vi har olika arbetsuppgifter.

En undersköterska har inte samma sorts uppgifter som en sjuksköterska till exempel så varför skulle det vara så i förskolan?

Däremot ser jag det inte som att förskollärare skall ha alla utvecklingssamtal, all planeringstid, allt ansvar för portfolios och inte vara i barngrupp eller byta blöjor eller liknande. Det handlar mer om att vara lagledare. Att peppa sina lagkamrater att samordna det som ska göras och se till att alla vet vad de skall göra och kanske se till att koppla teori och praktik om det behövs.

En kollega och jag diskuterar ganska ofta kring det här med kompetenser och hur man utnyttjar dem och vad man kan kräva dels av de olika yrkesrollerna men även av sina kollegor. Jag tycker oftast att man borde kunna kräva att det finns ett intresse för utveckling och förbättrande, kollegan är lite mer tveksam ibland.

En annan kollega och jag hade härom dagen diskussionen kring vilken inställning man har till sitt jobb. Kollegan berättade att hon fungerar så att hon går till jobbet och gör sitt bästa vad det ärn gäller, det gör hon inte för någon annans skull utan för sin egen, och jag håller med. Jag vet inget annat sätt att ta mig an det som kommer till mig. Jag skulle inte kunna gå till jobbet och tänka att den här månaden gör jag det lite halvdant utan jag kan bara göra mitt bästa, sen är det inte säkert att jag är bäst för det men jag har i alla fall gjort vad jag kan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag 2 mars 2009

Om tid - del 2


P skrev om tid i sitt gästbloggsinlägg och jag har också skrivit om den tidigare. Nu känner jag att det är ont om den igen och har funderat på varför. Varför upplever jag att det är ont om tid när dagarna knappast blivit kortare eller färre?

Jag tror själv att det handlar om att uppbåda entusiasm och att disciplinera mig tillräckligt för att verkligen använda den tid som finns till vettiga och konstruktiva saker i stället för att planlöst rota igenom mina högar och flytta dem fram och tillbaka.

Just nu har jag börjat beta av utvecklingssamtalshögen. Den där jag går igenom vad vi ska fokusera på vid nästa utvecklingssamtal, den där jag ser över hur dokumentationen kring barnen ser ut och vad som behöver kompletteras för att ge en tydlig bild hur vi arbetar för att ge varje barn förutsättningar till utveckling eller vad just det barnet har för strategier. Det är roligt. men det är rätt krävande. Jag upplever ibland att det största problemet är att jag inte har alla resurser på samma ställe. Att jag inte kan ha alla barnens pärmar och mina grejer på en rullvagn som jag skjutsar till dator med skrivare och kopieringsmaskin.

Men det kanske jag kan inser jag just! Jag kanske faktiskt kan överta en av de "trasiga" rullvagnarna och köra omkring grejerna på den i stället för att springa omkring som en yr höna och avbryta varje uns till tankekedja varje gång jag saknar något.

Det är bra med reflektion, nu har jag en ny sak att ta tag i visserligen, men även en ny sak som kanske kan underlätta i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 27 februari 2009

Pedagogistan – Om att få syn på sin verksamhet


foto: Nick Benjaminsz

Jag har förmånen att arbeta som pedagogista i en stor förskoleenhet. Ett uppdrag fullt med utmaningar och givande möten med engagerade och kompetenta pedagoger. Som pedagogista arbetar jag med kvalitetsutvecklingen och ansvarar för att driva framåt de pedagogiska frågorna i vår verksamhet. Jag arbetar mycket nära förskolechefen men det är ändå samarbetet med pedagogerna som är en förutsättning för utvecklandet av verksamheten. Pedagogistarollen är ganska nytt hos oss och vi jobbar tillsammans för att hitta lösningar och organisera för rollen på bästa möjliga sätt.

Jag har arbetat inom förskolevärlden i 13 år och upplever att den utvecklingen som råder inom förskolan idag är helt enorm. Vi blir alltmer medvetna om hur stor och viktig roll förskolan har idag för barnen och även för föräldrarna. Vi blir mer och mer medvetna om varför vi gör det vi gör och hur det vi gör faktiskt påverkar barnen. Vi får vara med och utforma morgondagens vuxna och den tanken är egentligen ganska svindlande och jag känner stor respekt och ödmjukhet inför det.

Det är många frågor som är aktuella hos oss just nu. Vi strävar efter ett gemensamt tänk i hela enheten och det i sig är en stor utmaning när vi är ett sextiotal pedagoger i enheten. Vi diskuterar ständigt och utformar vår gemensamma värdegrund. Vi har ju våra styrdokument som tydligt talar om vilken värdegrund vi ska ha. Man skulle kunna tro att det då borde vara ganska enkelt att få till ett gemensamt tänk men när man väl börjar diskutera de olika begreppen i till exempel läroplanen så inser man hur stor utmaning det är. Alla vi har olika erfarenheter och har olika saker med i ”våra ryggsäckar” som påverkar hur just jag och just du tänker om exempelvis respekt.

Den utvecklingen som sker inom förskolan medför ju också att nya riktlinjer och rekommendationer tas fram, nya områden hamnar i fokus och vi får nya spännande uppdrag att arbeta med. Som pedagogista ser och hör jag att den frågan som alla pedagoger och arbetslag brottas med just nu är hur man får tiden att räcka till alla dessa nya uppdrag som vi får. Oftast känns allt det nya som kommer roligt och utmanande men jag får ofta frågan ”Men hur ska vi hinna med alla dessa olika delar och målen och prioriterade områden? Vi ska arbeta med naturvetenskap, matematik, ha språklekar, prata om kompiskap, gå till skogen… Vår tid räcker inte till!”


Jag har funderat väldigt mycket på detta under de senaste månaderna. För mig framstår det som att man kämpar med att få ihop sin verksamhet och bygga en helhet av små detaljer. Vi har ju en läroplan med mål som vi ska sträva mot så självkart måste alla dessa delar finnas med i verksamheten. Barnen i den svenska förskolan har rätt till allt det som skrivet i läroplanen. Jag tror dock att man lite oftare skulle behöva göra en kullerbytta och fokusera på vissa delar av verksamheten som t.ex. uteaktiviteter (skogen), skapande, bygg- och konstruktion och leken och börja titta vilka mål vi uppfyller genom dessa aktiviteter. Exempelvis i skogen får barnen möjlighet att röra på sig, de får uppleva och undersöka olika naturvetenskapliga fenomen, lär sig nya begrepp, får möjlighet att samarbeta och mycket, mycket mer. Jag tror också att det möjliggör kontinuitet och skapar lugn både hos barn och vuxna när man får möjlighet att fokusera på och fördjupa sig i några aktiviteter i stället för att behöva växla mellan många olika aktiviteter.

Det är lätt hänt att man tänker på allt det man vill och borde göra men som man inte hinner med istället för att börja titta vad det är vi faktiskt gör. Genom att tillsammans reflektera kring det vi gör och hitta kopplingar till läroplanen tror jag vi kan få syn på att vi gör mer än vad vi tror att vi gör. Men det är lite som att göra en kullerbytta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Tack för att Du skriver detta hos mig snälla P

torsdag 26 februari 2009

Om fredagsgästen




Det är inte så lätt att få ihop fredagsgäster till varje fredag så jag har tänkt att det får bli en då-och då-företeelse, förhoppningsvis varannan vecka kanske.

Förra gången var det Elina som skrev så bra om förväntningarna på sin yrkesroll efter avslutade studier.

Den här gången är fredagsgästen en pedagogista som arbetar i en annan kommun än den där jag bor och jag säger igen, kommentera gärna fredagsgästens inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 23 februari 2009

Om den bästa


foto: Paul Preacher

Jag har hittat mina egna gamla förskolebilder från "spädis". Jag var bara 8 månader när jag började och jag äälskade min ena fröken. En av dem var jag visst inte så förtjust i. Jag blängde argt på henne när hon skulle ta emot och mamma säger att jag började darra med underläppen när jag kom i hennes famn. Annat var det med "Bidigitta!" Jag bara mös in mig och älskade att vara med henne, det kändes fint säger mamma att lämna mig då när jag knappt hade tid att vinka för jag skulle mysa.

Jag ser det där hos oss nu. K som släpper allt när jag kommer på morgonen och slår armarna om benen på mig och riktigt borrar in ansiktet mot mina ben. Efter en stund tittar han upp mot mig och säger
- Komma, sitta. Och jag sätter mig ner och han kramar mig och pussar mig medans han kör in handen i mitt hår.

K accepterar mina kollegor, han tycker till och med mycket om dem och är nöjd och belåten över att få vara med dem, men om det är jag som ligger bredvid honom på sovstunden, då är det liksom lite extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

lördag 21 februari 2009

Om Bokslukaren






foto: logo från bokslukaren lånad med tillstånd


Idag är det lördag och många tänker bänka sig framför delfinal nr.. 3 (?) i melodifestivalscirkusen.

Nu är det ju ett ganska sent nöje och om man inte har något bättre för sig dagtid kanske man ska ta med sina barn eller kompisars barn eller bara gå själv till Bokslukaren där de i dag får besök av Martin Widmark, bandet Jet Set Sweden och sångerska Caroline af Ugglas. Martin läser ur boken Ellas café och sedan blir det musik och sång från skivan som bygger på boken.

Bokslukaren är för övrigt ett mysigt ställe för både barn och vuxna. De har ett riktigt bra barnkulturutbud med gäster och artister/författare som Stina Wirsén Ulf Stark och tidigare har bland andra teater tre och Finn Zetterholm varit där.

Jag har varit där ett par gånger och bläddrat i böcker och tittat på barnbokstillbehör för egen räkning och passat på att unna mig något av deras minibakverk som alla härstammar från barnböcker. Jag minns att när jag var liten älskade jag att göra Tottes sockerkaka och vi provade alltid recept om det fanns i böckerna vi läste. Så jag tycker att idéen är superrolig att ge barn och vuxna tillfälle att fika barnboksbakverk Det känns lite mysigt och barnsligt att äta Bagar Bengtssons smör- & vaniljbulle och sedan vuxet dra i mig lite kaffe i stället för saft och jag gillar kombinationen vuxet och barnsligt, mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 17 februari 2009

Om att känna sig trött

Jag känner mig lite låg. Egentligen borde jag känna mig uppåt för vi fick ett roligt besked i går min man och jag, men tröttheten tar över och jag känner mig låg efter 14 intensiva timmar på jobbet.

Det kan även bero på att vi återigen måste rekrytera en ny kollega och att vi alltid, alltid måste börja om. Det kan bero på att jag känner att tiden rinner iväg och att min lista över saker att göra fördubblades bara på två dygn. Det kan bero på att jag inte hunnit med hemmet den sista tiden och att katternas hårtussar bildar gäng och försöker ta över här hemma.

Jag är trött, jag vill ha lite semester, eller i alla fall mindre ansvar.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 13 februari 2009

Elina - Om en blivande förskollärares tankar


foto: lånat med tillstånd från tungviktarbloggen


Jag är just nu mitt uppe i min lärarutbildning. När jag tar examen våren 2010 kommer jag ha behörighet att arbeta med barn i förskola och grundskolans tidiga år.


Det är en spännande utbildning jag går, men tyvärr med varierande kvalité. Vissa kurser är helt fantastiska medan andra är raka motsatsen.

Jag har dock en fördel i och med att jag har arbetat i förskolan som vikarierande barnskötare i lite mer än två år innan jag hoppade på min utbildning. Tack vare de åren har jag fått en inblick i hur förskolan arbetar samt vad som kan uppstå när man har ett så nära arbete med barn och deras föräldrar.


Många som går på lärarutbildningen har inte arbetat med barn tidigare. En del har också en underlig icke-social förmåga, vilket borde vara a och o när man ska arbeta med människor.

Dessvärre så tycker inte jag att lärarutbildningen lyckas visa hela sanningen när det kommer till hur verkligheten ser ut i förskolorna, vilket gör att många studenter nog har en lite förskönad bild av hur det kommer att bli. I kurslitteratur och på föreläsningar möts man nästan av utopier; Allt ska vara pedagogiskt, utmanande, roligt och kreativt med pedagoger som är glada och energifyllda och barnen är alltid intresserade av det man ska arbeta med och sätter sig aldrig på tvären (haha, jomen så är det väl?) Givetvis är det något att sträva efter, men hur blir det för de studenter som inte har arbetat ute på fältet och så kommer dit nyexaminerade och möter en verklighet med knappa resurser, utarbetade pedagoger och stora barngrupper?


MEN. Det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag drömmer om att som färdig förskollärare få arbeta på en inspirerande och härlig förskola och arbeta med lika inspirerande och härliga förskollärare. Allt det som jag har lärt mig under min lärarutbildning kommer jag ha chans att prova på, i verkligheten (nej, praktik räknas inte. Det är inte verkligheten). Jag ser redan nu fram emot att bli den där viktiga personen för barnen och deras föräldrar, att få skapa kontakter och relationer och se barn utvecklas. Jag ser fram emot att tackla problem (för de kommer att dyka upp, säkert flera varje dag!) och hitta bra lösningar. Jag ser fram emot att visa vad jag går för, att visa mina blivande kollegor och framtida chef hur jäkla bra jag är på det jag gör och hur roligt jag tycker att det är att arbeta med barn!


När man utbildar sig till lärare tror jag att det mest grundläggande som krävs av dig som student är att du har ett genuint intresse av barn som människor. Jag blir alltid lika fascinerad av barns raka sätt med andra, deras uppriktiga frågor och generösa kärlek.

Barn är roliga och har humor, de är spontana och har spännande fantasi. De är temperamentsfulla och har härliga skratt och de vågar göra saker som vuxna kanske inte vågar; som att brista ut i spontan sång, prata med busschauffören eller lägga sig på golvet i mataffären och vråla halsen av sig i ilska.. ;D


Givetvis har jag rädslor också.
Det är ett stort ansvar att jobba med någon annans barn. Det här barnet som är det dyrbaraste föräldern har, som hon eller han lämnar till mig varje dag i förtroende.

Vissa föräldrar kommer säkert att vara jobbiga och kanske otrevliga, men jag har lärt mig att man ska försöka se att varje förälder har sitt barns bästa i åtanke, och att ingen kan vara en bättre förälder till barnet än just det barnets mamma och pappa.

Och om så inte är fallet, om man ser att något barn far illa, då måste jag våga anmäla. Då måste jag sätta mina egna rädslor åt sidan och inte blunda för det jag ser eller misstänker även om det känns läskigt och jobbigt. För det är det mitt framtida yrke handlar om: att vara där för barnen, att se till deras bästa och att leda dem i deras sökande efter kunskap.

I alla lägen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tack Elina för att du ville skriva detta hos mig!

torsdag 12 februari 2009

Om Elina


foto: lånat från "tungviktaren" med tillstånd av Elina

I morgon börjar det och Elina som skriver bloggen "tungviktaren" är först ut som fredagsgäst och gästbloggare. Hon kommer att skriva lite om sina förhoppningar på förskolläraryrket och om hur det kan se ut när man är lärarstudent.

Läs om Elina här. Hon skriver fantastiskt bra och inspirerande!

(så glöm inte att ge Elina feedback!)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om fredagsgästen

Jag har nämnt någon gång att jag skriver det här för det goda samtalets skull men att jag egentligen inte skriver för att få kommentarer. Det är sant. Fast jag har insett hur mycket det betyder att få reflektera tillsammans med andra och därför har jag bjudit in andra att reflektera här "på förskolan" Jag kallar kategorin fredagsgästen.

I kväll presenterar jag min första. Jag är lite uppspelt. Jag hoppas ni sköter er och kommenterar mycket nu när det kommer gäster och allt (obs, skämt!)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 februari 2009

Om att inte bli tagen på allvar


Jag fick ett mail från S och jag känner att jag vill ta upp det hon skriver.

Hej, jag jobbar som förskollärare och är ganska färsk, vilket betyder, enligt mig att jag egentligen inte vet hur man har jobbat tidigare och vill se framåt istället för bakåt.

Har nu hamnat på ett ställe då allt blir nedröstat, de skrattar då jag talar om att öka barns inflytande. En förskollärare sa till mig att jag tycker att barn har så mycket inflytande i dag så att det räcker. Detta när jag föreslog att vi kunde ytterligare öka inflytandet hos barnen genom flera förslag.

Jag har chefen bakom mig och av en händelse kom hon in på vårt möte och när hon tog upp mina förslag lät det helt plötsligt jättebra. Jag undrar om du har erfarenheter av detta, jag känner att det känns jättejobbigt då jag försöker komma med bra idéer och att utgå ifrån barnen och inte att vuxna ska bestämma barnens dagar, det känns som att gå tillbaka i förskolans utveckling..


Jo, jag känner igen delar av det du skriver. Jag tror att många - för att inte säga de flesta - som arbetar inom förskolan känner igen det du skriver även om de arbetat 20 eller 30 år.

Jag har en kollega som ibland underhåller med historier om hur personalen förr satt i bikini och solade på gården bland barnen, hon menar inte att det blivit sämre nu utan bättre, att vi numera ser barnen och arbetar med lärandet och med att ge barnen möjlighet att utvecklas mer tydligt, men hennes historier är ganska underhållande. Dock kan jag tänka mig att de som upplevt tiden där man fick sola, fika och där barnen kanske inte alltid hamnade i fokus, upplever att det som sker nu i förskolan är JOBBIGT! Det gäller att tänka kring det man gör och att vara påläst, det gäller att dokumentera och att arbeta för att främja någon annans utveckling och inte i första hand sin egen. Att den egna utvecklingen sker parallellt är kanske inget man kan eller vill se.

Det du beskriver där dina förslag blir nedröstade för att sedan bli hyllade inför chefen tror jag inte heller är ovanligt. Jag tror att det handlar om avundsjuka, jantelag och att försöka hålla sig väl med chefen (you don't bite the hand that feeds you). Jag kan tänka mig att detta inte är unikt på din avdelning utan kan tänka mig att det sker en hel del skitsnack över lag i huset, och tror att detta är en chefsfråga i första hand. Chefen måste kliva in och jobba med arbetsmiljön och vad hon/han accepterar.

Det kan också hända att de du arbetar med är rädda för att du ska kliva in och "ta" deras ansvarsområden, få privilegier som de vill ha, eller har haft. Det är otäckt med nytt, det är läskigt när någon kommer in med energi när ens egen har tagit slut. Det är läskigt när någon får en att inse att man kan ganska lite om vissa saker och att då är det bättre att hålla kvar vid det man kan, och om man måste kanske man gör det med näbbar och klor.

Jag säger stå på dig. Du ska inte gifta dig med dina kollegor. Ni måste inte älska varandra, bara komma överens, Du får ta upp det med chefen, ge konkreta exempel på hur du upplever situationen. Kasta inte skit, var bara saklig och konkret.

Vad gäller det där med att dina ideer faller i god jord när de hör chefen säga dem.. ja så kan det vara ibland. Det har jag varit med om också.. eller att någon annan fått credit för mina ideer och det får man ta ibland, det kan gagna en i slutändan och om det är en bra idé så gagnar det i vilket fall som helst verkksamheten i slutändan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,