Om att inte skriva längre och tystnadsplikt och anmälingsplikt

Den här bloggen är så gott som död. Det beror på att livet har förändrats, jobbet, uppdraget och jag. Bloggen som den var, var en reflektionsblogg över det jag upplevde, såg och funderade kring, och funderar gör jag ju fortfarande men jag har som sagt var inte den tid jag hade förut så här hamnar inget.

Vad som är lite lustigt är att jag för flera samtal med er som läste här nu än då när ni kommenterade som mest, i Reggio Emilia-inspirerade förskolor i västsverige.

Jag tänker att blogen får ligga kvar. Det är van sinnigt mycket trafik till vissa inlägg, fortfarande till tystnadsplikt och anmälningsplikt i förskolan. och det gör mig lite beklämd. Det betyder ju att det finns anledning att ta reda på något.

Men jag säger så här vad gäller det:

 Förskolans personal har anmälningsplikt vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Du som undrar och googlar har alltså inte undersökningsplikt. Det innebär att om du tycker att ett barn plötsligt verkar må dåligt, eller om ett barn säger att mamma alltid "sover när hon druckit" eller "pappa slog mamma" eller vad det nu kan vara, så ska du inte vänta och se om det verkar hända igen. Utan du ska anmäla detta till sociala myndigheter redan första gången. För du har anmälningsplikt oavsett vad du tror. Du anmäler inte föräldrarna. Du anmäler att ett barn kan fara illa, och det är straffbart att låta bli. Om din chef brukar göra anmälningar och säger nej vi ska inte göra det den här gången, jag känner dem och vet att det inte är så, men du ändå tror det, så ska du göra anmälningen för det är inte  bara din chef som råkar illa ut om det uppdagas att ni känt till något, utan det är du.

Jag säger också vad gäller tystnadsolikt:

Du får inte säga till skolan, vid ett överföringssamtal, något som föräldrarna inte har godkänt. .Du får inte berätta om ni tror att barnet far illa, och du får inte berätta att barnet inte klarar av toalettbesök själv om föräldrarna inte vill det. Inte heller att ni tycker att det är ett barn som har svårigheter - om nu inte föräldrarna vill det. Du får heller inte berätta för någon annan förälder att ja idag har ditt barn bitit Lo. Det du får säga är: Idag har ditt barn bitit ett annat barn. Det samma gäller tvärtom, du får inte säga till den andra föräldern vem som bet Lo. Krångligt  men så krasst är det. vi har tystnadsplikt.

Jag vågar inte snurra in mig i fler exempel för jag är inte expert men Staffan Olsson är och här kan du komma i kontakt med honom.

Kanske skriver jag mer här igen, kanske inte. Det vet jag inte just idag, men nu är det helt klart dags för mig att gå ut och gräva lite mer i sandlådan med den egna småttingen, innan det blir för sent och innan solen försvinner.

Ha det fint!

foto: privat Råbäcks hamn


Det har dragit igång igen. Jag är lite semesterseg och i-början-av-terminen-förvirrad fortfarande, men visst har det dragit igång!

I år är det inte små barn för mig. Det insåg jag när de kom springande mot mig för att kramas och berätta om sommaren.

-Jag har varit i Paris, där finns det orodissi. (eurodisney)
-Ja men jag har varit och hälsat på Pippi och jag har sett Emils pappa, han är dum!
-Jag har kört traktor.
- En riktig?
-Ja
- Jag ska säga till min mamma att jag inte vill åka till Paris mer, jag vill också köra traktor.

Jag minns det där, hur det var någon gång när jag och ena systern skulle roa andra systerns 2åring en helg. Vi åkte till djurpark och gjorde oss till massor. Barnet i fråga var nöjd och glad och tittade på djuren som passerades men när vi på hemvägen passerade ett ställe som sålde traktorer och jordbruksmaskiner blev ungen helt extatisk! Han skrek och gastade och skrattade mer än han gjort någon gång på djurparken.
Systern blängde lite på honom och sa att nästa gång blir det ingen djurpark utan varmkorv och rundtur på lantmännens!

Förmodligen hade han varit väldigt nöjd med det. Förmodligen skulle de flesta barn vara riktigt nöjda och det är ganska skönt att ärligt kunna söga till föräldrar som tycker att det är jobbigt att de inte kan åka på dyra resor med barnen, att: "Vet du, jag tror verkligen att han/hon har varit jättenöjd med att ha varit ledig från förskolan och att ni har badat och gjort mysiga utflykter. Jag tror att det är fullt tillräckligt för ett litet barn."

Själv hade jag hellre åkt till "orodissy" än kört traktor, men har inte gjort något av det denna sommar. Jag har mest ägnat mig åt familjeliv och hälsat på vänner i deras sommarhem. Ett par bröllop har det blivit och än är det inte slut, snart far vi norröver för ännu ett.


Vad har du gjort i sommar?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dagisfröken, reflektion, förskola, förskollärare, föräldrar, privat,

Om demokrati

bild : lusi

Just nu diskuterar vi uppdraget. Det som vi alla har som arbetar inom förskolan. Vi talar om det som är det främsta, det som är att fostra demokratiskt och förbereda barnen inför samhället.

Man kan tänka ganska olika kring det här. Man kan tänka att när barnen på samlingen får ställa sig upp och berätta vad de vill välja för aktivitet så är det demokratiska val. Man kan tänka att när barnen får välja om de ska gå ut eller inte så är det demokratiskt. Jo, man kan tänka så.

Man kan också bryta ner begreppen och tankarna kring demokrati och ha fantastiskt spännande diskussioner kring vad demokrati är och hur man omsätter yttrandefriheten för en ettåring eller hur man ser till att allt det vi gör i förskolan verkligen vilar på demokratins grunder. Vad är nu demokrati igen då?

Ibland känns det som att vi aldrig hinner diskutera klart, jag menar inte klart som i klart, men jag menar som i fördjupat. Vi hinner aldrig diskutera länge kring ifall man kan tänka i individperspektiv när det handlar om demokrati. Behövs det inte fler än en individ i en demokrati? Har man bara rättigheter eller kan man prata om skyldigheter också? Och hur involverar vi föräldrarna?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, förskola, förskollärare, föräldrar, demokrati, reflektion, läroplanen, yrkesrollen,

Alexander - Om förskolan, en hyllning

foto: privat

Om jag får ta mig friheten att hylla, så är det precis det jag tänker göra.

Varje gång jag kommer till förskolan, för att lämna eller hämta, slås jag av arbetet bakom, under. Administrationen. Alla föräldrar som ska få information. Vem åt vad till lunch och vem som sovit hur länge. Idag är det gårdsdag och vilka ska vara ute och vilka ska vara inne.

Varje vecka kommer ett brev, via mail om veckan som gått. Om de aktiviteter barnen varit på och bilder. Teckningar, lekar, övningar, upptäckter, äventyr. Brevet är skrivet av hon som är ansvarig för avdelningen. Hennes kärlek och passion för sitt yrke smittar varje gång jag läser och jag erkänner, varje gång letar jag efter min dotter på bilderna för att se vad just hon varit med om. Det är spännande att se med andras ögon. Med Carinas ögon. Frökens ögon.

Som avstämningsmötet nyligen. Det inför flytten. Lillan ska till åldersgrupp och det är en annan grupp, nya vänner och en stor gård. Där finns det gungor. Vi pratar om lillans utveckling. Jag, mamman och bitvis lillan, som kastas mellan att sitta i soffan med oss eller att springa ut på gården. Det är som att sitta med lillans representant, för dagarna hon inte är med oss och det är merparten av tiden. Carina är mer med henne, än jag. Jag lyssnar på Carinas ord och jag ser balansen, som hon tvingas upprätthålla. Balansen mellan pedagogen, det aningen korrekta och en person som liksom passionerat älskar sitt yrke, ser de som kommer efter. Deras utmaningar och vad vi gör för att välkomna dem, vårda och ta hand om helheten, individen, det unika, det starka, stötta det svaga.

Efter två veckor har hon vant sig, lillan av att vara i den störe gruppen. På den stora gården, hon är tre och gungar själv. Hon vill ha en rosa och en lila vante. Olika färger på sina händer och när jag pratar med pedagogen på gården idag, hon som vikarierar så vet hon det. Att min dotter gillar kläder, det är en speciell ålder och vi pratar en stund om det.

Jag ser ibland tröttheten. I Carinas ögon. Framåt fredag. Som idag.

När jag får chansen att skriva här, så kan jag inte göra något annat än börja med en hyllning. Till er som passionerat tar hand om våra barn. Som lär min dotter, ser henne och är närvarande. Som på ett sätt hjälper mig att bli en bättre pappa. Varje vardag. Sakta lär jag mig.

Jag skulle kunna använda andra ord för att beskriva vad jag menar. Jag möter på förskolan en hög servicegrad, passion och känsla för sin verksamhet, affärsfokus och tydliga leveranslöften. Jag möter verksamhetsstruktur och flexibilitet med tydliga kontrollpunkter och väl förankrade milstolpar. Jag noterar modeller som är anpassade underleverantörer och huvudprodukt. Jag upplever ett varumärkeslöfte som väl motsvarar mina förväntningar. Om jag får prata manska.

Men varför tar ni så uselt betalt? Det får ju till effekt att tjänsten och värdet på er leverans inte uppskattas därefter.

Om fredagsgästen - Alexander Holmberg

foto: lånat med tillstånd från nvp.se

Imorgon är det fredagsgästsdags igen. I morgon är det en pappa och barnboksförfattare som gör mig den äran.

Alexander Holmberg heter den här pappan. Vi är liksom varandras bloggläsare. Jag läste hans första (?) från början när han skrev om att börja om och att välja nya vägar som nybliven pappa och hur det var att återupptäcka sig själv efter många års äktenskap. Han skrev om sin dotter med kärlek, till sin dotter om kärlek. Nu kan man läsa om hans dotter i böcker, det är stort tycker jag.

I morgon är han min fredagsgäst, tack Alexander.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, föräldrar, fredagsgästen, fredag,

Om invänjning - en uppdatering

Det är lustigt hur saker händer på en och samma gång ibland I dag har det skrivits mail angående inlägg här som handlar om invänjning och så här skriver Maria S som kommentar till det här inlägget

Hejsan!

Nu har det gått en tid sedan era kommentarer och jag skulle gärna höra hur ni ser på föräldraaktiv inskolning idag. Har ni märkt några "bakslag" hos barnen t ex?

Där jag bor genomförs inskolningen under en treveckorsperiod, men nu kom det ett förslag från en förälder att testa denna metod istället. Det är intressant att höra från er som har erfarenhet (både föräldrar och pedagoger).

Hälsningar Maria

Så vad säger ni andra? Ni som skrev kommentarer till det inlägget?

Jag förhåller mig nog fortfarande ungefär likadant faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om inskolning, förskola, barn, föräldrar, förskollärare,

Om Bokslukaren

foto: logo från bokslukaren lånad med tillstånd


Idag är det lördag och många tänker bänka sig framför delfinal nr.. 3 (?) i melodifestivalscirkusen.

Nu är det ju ett ganska sent nöje och om man inte har något bättre för sig dagtid kanske man ska ta med sina barn eller kompisars barn eller bara gå själv till Bokslukaren där de i dag får besök av Martin Widmark, bandet Jet Set Sweden och sångerska Caroline af Ugglas. Martin läser ur boken Ellas café och sedan blir det musik och sång från skivan som bygger på boken.

Bokslukaren är för övrigt ett mysigt ställe för både barn och vuxna. De har ett riktigt bra barnkulturutbud med gäster och artister/författare som Stina Wirsén Ulf Stark och tidigare har bland andra teater tre och Finn Zetterholm varit där.

Jag har varit där ett par gånger och bläddrat i böcker och tittat på barnbokstillbehör för egen räkning och passat på att unna mig något av deras minibakverk som alla härstammar från barnböcker. Jag minns att när jag var liten älskade jag att göra Tottes sockerkaka och vi provade alltid recept om det fanns i böckerna vi läste. Så jag tycker att idéen är superrolig att ge barn och vuxna tillfälle att fika barnboksbakverk Det känns lite mysigt och barnsligt att äta Bagar Bengtssons smör- & vaniljbulle och sedan vuxet dra i mig lite kaffe i stället för saft och jag gillar kombinationen vuxet och barnsligt, mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, fantastiskt, föräldrar, böcker, melodifestivalen, stina wirsén, bokhandel

Elina - Om en blivande förskollärares tankar

foto: lånat med tillstånd från tungviktarbloggen

Jag är just nu mitt uppe i min lärarutbildning. När jag tar examen våren 2010 kommer jag ha behörighet att arbeta med barn i förskola och grundskolans tidiga år.

Det är en spännande utbildning jag går, men tyvärr med varierande kvalité. Vissa kurser är helt fantastiska medan andra är raka motsatsen.

Jag har dock en fördel i och med att jag har arbetat i förskolan som vikarierande barnskötare i lite mer än två år innan jag hoppade på min utbildning. Tack vare de åren har jag fått en inblick i hur förskolan arbetar samt vad som kan uppstå när man har ett så nära arbete med barn och deras föräldrar.

Många som går på lärarutbildningen har inte arbetat med barn tidigare. En del har också en underlig icke-social förmåga, vilket borde vara a och o när man ska arbeta med människor.

Dessvärre så tycker inte jag att lärarutbildningen lyckas visa hela sanningen när det kommer till hur verkligheten ser ut i förskolorna, vilket gör att många studenter nog har en lite förskönad bild av hur det kommer att bli. I kurslitteratur och på föreläsningar möts man nästan av utopier; Allt ska vara pedagogiskt, utmanande, roligt och kreativt med pedagoger som är glada och energifyllda och barnen är alltid intresserade av det man ska arbeta med och sätter sig aldrig på tvären (haha, jomen så är det väl?) Givetvis är det något att sträva efter, men hur blir det för de studenter som inte har arbetat ute på fältet och så kommer dit nyexaminerade och möter en verklighet med knappa resurser, utarbetade pedagoger och stora barngrupper?

MEN. Det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag drömmer om att som färdig förskollärare få arbeta på en inspirerande och härlig förskola och arbeta med lika inspirerande och härliga förskollärare. Allt det som jag har lärt mig under min lärarutbildning kommer jag ha chans att prova på, i verkligheten (nej, praktik räknas inte. Det är inte verkligheten). Jag ser redan nu fram emot att bli den där viktiga personen för barnen och deras föräldrar, att få skapa kontakter och relationer och se barn utvecklas. Jag ser fram emot att tackla problem (för de kommer att dyka upp, säkert flera varje dag!) och hitta bra lösningar. Jag ser fram emot att visa vad jag går för, att visa mina blivande kollegor och framtida chef hur jäkla bra jag är på det jag gör och hur roligt jag tycker att det är att arbeta med barn!

När man utbildar sig till lärare tror jag att det mest grundläggande som krävs av dig som student är att du har ett genuint intresse av barn som människor. Jag blir alltid lika fascinerad av barns raka sätt med andra, deras uppriktiga frågor och generösa kärlek.

Barn är roliga och har humor, de är spontana och har spännande fantasi. De är temperamentsfulla och har härliga skratt och de vågar göra saker som vuxna kanske inte vågar; som att brista ut i spontan sång, prata med busschauffören eller lägga sig på golvet i mataffären och vråla halsen av sig i ilska.. ;D

Givetvis har jag rädslor också.
Det är ett stort ansvar att jobba med någon annans barn. Det här barnet som är det dyrbaraste föräldern har, som hon eller han lämnar till mig varje dag i förtroende.

Vissa föräldrar kommer säkert att vara jobbiga och kanske otrevliga, men jag har lärt mig att man ska försöka se att varje förälder har sitt barns bästa i åtanke, och att ingen kan vara en bättre förälder till barnet än just det barnets mamma och pappa.

Och om så inte är fallet, om man ser att något barn far illa, då måste jag våga anmäla. Då måste jag sätta mina egna rädslor åt sidan och inte blunda för det jag ser eller misstänker även om det känns läskigt och jobbigt. För det är det mitt framtida yrke handlar om: att vara där för barnen, att se till deras bästa och att leda dem i deras sökande efter kunskap.

I alla lägen.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, reflektion, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, fredagsgästen, fredag,

Tack Elina för att du ville skriva detta hos mig!

Om att svälja skit

Jag funderar ganska ofta över vilka rättigheter jag har i mitt arbete och på mina arbetsplats. Och jag känner mig aldrig kränkt eller åsidosatt av mina kollegor eller chef egentligen, men rätt vad det är så kommer någon förälder och bara PANG, kräver att vi ska göra något på ett visst sätt som faktiskt kanske strider helt och hållet mot vårt förhållningssätt, som innebär att vi snudd på kränker barnet enligt vårt sätt att se.

Det kan också handla om att någon aktivitet inte passar någon förälders syn på vad som är viktigt och bra, och helst inte ser att vi har den aktiviteten med, eller att vi inte bör läsa en bok på ett visst sätt eftersom boken handlar om hur barn blir till eller döden.

Ibland handlar det om att föräldrar vill att vi ska medicinera barnen, att vi inte ska gå till skogen just den dagen när det är det här vädret eller den här säsongen pga allergier eller sjukdomar. Det varierar ganska kraftigt vad det kan vara för synpunkter och krav och alla kan verka rimliga när man samtidigt dänger fram läroplanen och påpekar att vi ska anpassa verksamheten efter varje barns inidviduella behov, och eftersom det ÄR allergier det kan handla om.

Men sättet, det sker på många gånger, gör att man har lust att strypa föräldern och stänga dörren nästa gång den kommer. I stället för att fråga eller säga att det finns ett behov, kommer föräldern inrusande genom dörren och talar om att blablabla och blablabla och MINSANN redan har skrivit ett mail till chefen!

Hur ska jag bemöta det? För det första känner man sig ifråntagen alla rättigheter, som att det inte spelar någon roll vad jag kan och att vi gör något bra, det är inte rätt sätt i alla fall för herr ingengören kan ju detta bättre i alla fall för han har arbetat med personalfrågor så han veeet hur det är.

Eller hur! Right!

- Jag hör vad du säger, detta måste vi boka in ett möte och tala om så att du kan berätta hur ska vi göra för att du ska tycka att det är bra? svarade vi sist och det brukar funka. men jag är trött på att inte få dänga näven i bordet och vråla att nu håller du klaffen för du klampar in på min arbetsplats och påstår att du kan mitt jobb bättre än jag och det kränker mig!

Så, nu har jag gnällt. Och för tydlighetens skull - eftersom det finns kollegor som läser detta - så har inget hänt nu.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, yrkesrollen, förskola, förskollärare, föräldrar, uselt, reflektion,

Om att ta efter

foto: prima vera

Ett av de barn jag hade förut lekte ofta att hon var mamma, hon gick snabbt omkring och klädde på sina barn, hyschade åt dem och skrev saker på lappar, sa "men gumman, nu får du vara tyst lite"och varje gång gick hon omkring med ena axeln uppdragen mot örat och huvudet lutat i en konstig vinkel, pratandes för sig själv, mellan hyschandet.

Ett annat barn gick omkring likadant, samtidigt som han förde armen fram och tillbaka runt omkring sig, snabbt, snabbt. Ibland gick han runt en möblel och förde armen fram och tillbaka i lite kortare drag. Han dammsög och pratade i telefonen samtidigt.

Barn plockar snabbt upp gester och ord från oss vuxna, från TV eller reklam, och svär vi så lär barn sig just de orden snabbt som tusan. Barn får också sina värderingar från vuxna. Har de åsikter om att det är konstigt med två pappor så är det från vuxna det kommer.

Vi vuxna tror att vi är så lågmälda och pratar så tyst, Att barnen inte hör vad vi säger, men det gör de. De ser nästan vad man säger om du gör en min, byter språk, gör en gest eller himlar med ögonen, barn är fantastiska på att läsa av oss vuxna och ta till sig våra manér och värderingar. De citerar ibland ordagrant vad de hört hemma vid middagsbordet. Ibland häpnar man, ibland ler man inombords och försöker glömma snabbt. Ibland blir det något man måste fråga föräldrarna om, som chockade stammar fram att de inte förstår hur barnet kan ha hört eller förstått vad de pratat om. Det kan bli svåra situationer, ibland.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, föräldrar, förskollärare, reflektion, jobbet,

Om julglädje

foto: stadsmissionen

Jag blir lite vemodig så här års. Jag har inget emot julen och jag har inget emot firandet men det känns dubbelt. Det är som att det ligger en hinna över firandet och att glädjen ibland fastnar i halsen när jag tänker och funderar på hur barnen har det under långledigheten. Jag kan inte låta bli att önska att julen ska ta slut fort och att vardagen med många vuxna som orkar och klarar av att bry sig drar i gång som vanligt för de här barnen.

För hur det än är med julen, glädjens och ljusets högtid och blablabla, så är julen faktiskt skit för många barn, och det känns inte alltid roligt att skicka hem dem för 14 dagars ledigt dagen före doppareda'n.

ge en kram eller
köp julklappar som gör skillnad.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, oro, föräldrar, jul, förskola, dagis,

Om förskoletider

foto: Lars Sundström

Många gånger när jag talar med kollegor runt om i landet upplever jag det som att de tycks vilja att barnen skall vara på förskolan så lite som möjligt. De är "pinnaräta" vad gäller föräldrarnas arbetstider och barnens förskoletider. Börjar föräldern arbeta kl 13 på dagen så skall barnet också börja förskolan kl 12, tidigast. Eller om föräldern arbetar nätter och har en arbetsfri vecka på grund av helgarbete, då ska barnet också vara ledigt! För att inte tala om sjukskrivna föräldrar eller de som studerar! De borde minsann hålla sina barn hemma!

Detta gör mig fundersam av flera anledningar. Dels funderar jag över signalerna man sänder till föräldrarna, men också det man signalerar till barnen. Min erfarenhet är nämligen att många barn har svårt att komma igång med dagen på förskolan om de kommer mycket senare än de andra. Barnen har redan hunnit gruppera sig och hitta sina kompisar "för dagen" lekarna och dagens strukturer har börjat och halva dagen har redan gått med tanke på att många förskolor öppnar redan 6.30.

Det är oftast på förmiddagarna man arbetar med grupper och redan kl 13 börjar en del barn gå hem, på en del ställen redan 11.30 (eftersom de är sk. 15 timmarsbarn med fem-dagarsvecka!?) och då hinner en del barn som går i samma grupp aldrig träffas, och vad händer med gruppdynamiken då?

Hos oss har vi också föräldrar som börjar senare på dagen, och som har arbeten där de börjar ojämna tider eller där de har uppehåll på en vecka, men vi ber föräldrarna att ha barnen hos oss ändå, åtminstonne mellan 9-14, 3-4 dagar i veckan, det är viktigt för barnen att få någon form av kontinuitet och rutin, och de får inte dessa barn så lätt om de ska följa föräldrars ibland konstiga schema.

Nu säger jag inte att det aldrig fungerar för barn att ha olika tider, för det gör det, men någon form av kontinuitet är ofta viktig för många barn. Och jag ser det som snudd på självklart att barn som skall vistas i förskolan behöver få vara där för att kunna tycka att det är roligt och för att få trygghet med oss som arbetar där och med kompisar, det kan man inte arbeta på hemma med pappa eller mamma.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, reflektion, tider

om förväntan

Det är bara fem veckor kvar till jul! Jag repeterar, BARA FEM VECKOR KVAR TILL JUL!!!

Hur kunde jag missa alla veckorna som fanns i september och oktober? Vad gjorde jag då?

På jobbet sjunger vi "midnatt råder, tyst det är i husen [...] tipp, tipp, taaapp!" Inget av barnen pratar om tomten eller om julklappar men på avdelningar med lite äldre barn ser jag hur aktiviteten stannar av när man nämner julen eller tomten. Förväntan ligger helt klart i luften.

Vi firar lucia om ett tag, nedtonat med de små, men ändå lite grand med gemensam frukost och sånger tillsammans vid en samling.

Besviket undrade någon varför vi inte hade luciatåg alla avdelningar tillsammans? Vore det inte mycket bättre? Och jag förklarar hur små barn kan reagera när det inte är som vanligt och hur det kan påverka tryggheten och skapa oro hos någon som inte förstår sammanhanget riktigt.

Det är aldrig enkelt att tillfredsställa alla, vi försöker så gott det går. Det blir lite enklare om man vet vilka högtider olika kulturer har, och när de inträffar.

Här är länken till sensus multireligiösa almanacka 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, förskola, dagis, förskola, lucia, stress, föräldrar,

Om inskolning igen

Det är ganska populärt nu med så kallad "föräldraaktiv inskolning", även kallad tredagarsmetoden. Vi tillämpar inte den hos oss, inte direkt i alla fall. Någon provade en variant av den och hade föräldraaktiv invänjning i en vecka med gott resultat. Vi har provat lika olika varianter men har ofta släppt ifrån oss en hel grupp och börjat startat helt nya och då har det varit viktigt att låta barnen bli en grupp succesivt.

Jag tror också att det är ganska vanligt att föräldrar tycker det är riktigt bra med de här invänjningssvarianterna eftersom det tar mindre tid än med en invänjning som varar 2-3 veckor, det förstår ju jag med att det inte är så himla hett att hänga på barnets förskola om man ska vara tråkig och inte har något med sig att läsa eller liknande.

Jag tror att det kan fungera. Jag tror att det krävs att det finns en grupp att skola in till och att inte alla barn börjar samtidigt. Jag tror också att det kräver en hel del av pedagogerna på avdelningen, och att man känner sig trygg i sin yrkesroll och klarar av att ha föräldrarna med hela dagar utan att känna sig besvärad.

Dock tror jag att det finns saker med det de här korta invänjningarna som kan vara mindre bra kanske. Till exempel så tänker jag att för barn som har svårt för nya vuxna kan det vara känsligt att nya vuxna tillbringar så mycket tid på avdelningen. Jag undrar också om barn verkligen har vant sig vid sin nya miljö på bara tre dagar även om föräldrarna varit med hela tiden, och jag undrar hur det är utifrån ett anknytningsperspektiv. Hinner barnet verkligen knyta an till någon i personalen på bara tre dagar?

Sedan undrar jag lite om hur långa dagar barnen har direkt efter de här tre invänjningsdagarna, någon som vet?

Läs även andra bloggares åsikter om inskolning, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, yrkesrollen, reflektion, läst,

Om utvecklingssamtalen igen

De är snart avklarade nu, utvecklingssamtalen, och vårt fokus den här omgången har varit föräldrarna även om det låter knasigt. Jo jag ser det så i alla fall, att föräldrarna har varit i fokus eftersom vi har stämt av med dem hur de uppfattar att vi arbetar med deras barn i förskolan och hur deras barn trivs i förskolan.

Nästa punkt har varit att berätta för föräldrarna hur vi upplever att deras barn trivs i förskolan och vad vi ser att deras barn tycker om att göra när det vistas i förskolan men även hur barnet hanterar olika situationer.

Vi har också berättat - utifrån läroplanen - hur just deras barn har inflytande över sin dag eller hur just deras barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den. Vi har småpratat lite och skrattat, nickat instämmande åt varandras ord och tankar och det har lämnats tid till frågor och funderingar. Det känns riktigt bra den här omgången.

Jag tror att A och O är tydlighet i de flesta sammanhang, men kanske särskillt när det finns en förälder som känner oro. Vi har börjat med att fråga just om oron, och de har fått berätta, och vi har jobbat med att stärka upp den delen som föräldern berättar om. Vi berättar noga hur vi arbetar med just den delen som föräldern oroar sig kring och sedan återkopplar i igen till det vid nästa samtal och frågar om oron igen.

Detta har visat sig vara ett mycket bra koncept. Föräldern har ofta gett oss feedback på just det momentet när vi utvärderat och sagt saker som "att det kändes bra som förälder att bli lyssnad på".

Ibland är vi övertydliga, och vi förklarar varför. Vi förklarar att "det är för att du som förälder inte ska sitta på jobbet och vara orolig, vi vill att du ska känna att din skatt har det bra hos oss och att vi ser ditt barn."

Jag fick en sådan fin kommentar av en förälder som uttryckte sin glädje över att deras barn hade hamnat i just vår grupp, att det kändes så fantastiskt att vi tagit oss tid med föräldrarna som till en början var mycket oroliga och nu inte är det. Så jag antar att vi har hittat ett korn här när vi ägnar mycket tid åt föräldrarna den första tiden.

Och jag som känt mig rätt nere och stressad ett tag, boostar förskollärarjaget genom att bli bättre och bättre på samtalen och genom att suga i mig de fina kommentarerna jag får av föräldrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om samtal, utvecklingssamtal, dagis, föräldrar, förskola, förskollärare, yrkesrollen, oro, reflektion,

Om att ta med sig hem

Ibland vill man låna med sig dem hem! De är så goa och så underbara!

Efter en dag med gemensam reflektionstid, lunch (hmm) sovstund, galet springande och rutchkaneåkande ville jag låna med mig barnen hem en stund. Det är fantastiskt hur de gör som man gör hur de dansar hur man gör och hur de bara tycker att allt galet och knäppt man gör är fantastiskt spännande och roligt.

Tänk att det kan vara så roligt att rulla på golvet till exempel, tänk att detta kan generera så många kramar att man vill ta med sig jobbet hem.

förskollärarna - föräldrarna 0-1

Läs även andra bloggares åsikter om förskola, jobbet, dagis, barn, föräldrar, fantastiskt

Om anmälningsplikt igen (långt)

Det är roligt att tänka på jobbet så här i en blogg, och det är roligt att få kommentarer och jag är positivt överraskad över att jag får så pass många som jag får. Tack alla. Och tack för de fina mejlen, ni som skrivit till mig.

Idag fick jag anledning att svara på en fråga och jag inser att det är ett så pass långt svar att det är ett inlägg. Så Elina, så här gör vi generellt.

1, När vi misstänker att det finns en möjlighet att ett barn far illa på något sätt, brukar vi diskutera det i arbetslaget och med vår chef. Vi berättar vad vi grundar vår misstanke på och hur vi känner. Är det barn som berättat något skriver vi ner vad som hänt, vad barnet har sagt och vad pedagogen har sagt, tid och datum. Samma sak om vi sett märken eller liknande.

2, Vår chef har sedan kontaktat de sociala myndigheterna och gjort anmälan. Är chefen osäker på om det är tillräckligt för en anmälan har chefen gjort en anonym konsultation med en socialsekreterare, eller så har jag eller någon annan pedagog gjort det. Är det tillräckligt avslutas samtalet och chefen ringer upp någon halvtimma senare och gör anmälan, samt skickar vår skriftliga redogörelse till berörda handläggare.

3, Efteråt har vår chef ringt upp föräldern i fråga eller bokat ett möte för att berätta att det har gjorts en anmälan, om det inte är så att chefen inte får ringa och underrätta föräldrarna. Det gör man inte om det tex. kan handla om kvinnovåld har jag för mig.

4, Sedan i ett senare skede kommer en socialsekreterare till oss för att lyssna på vad det är som gör att vi har upplevt oro kring barnet. Ibland kan det hända att föräldrarna är med redan här när socialsekreteraren kommer. Vi är aldrig ensamma på de här mötena, skulle föräldrarna vara med skulle vår chef eller biträdande chef delta i mötet, vilket de förmodligen skulle ändå även om föräldrarna inte skulle vara med.

5, Efter detta får vi inte (oftast) veta mer. Vi gör ibland tilläggsanmälningar om det dyker upp nya saker som oroar oss, ibland blir det nya anmälningar. Det beror lite på hur lång tid det går mellan anmälningarna. Men vi har gjort det vi ska och får oftast inte veta mer av socialtjänsten. Men det händer att föräldrarna berättar vad som händer.

6, Är det frågan om barnmisshandel kommer polisen och frågar ut oss som hört eller sett något eftersom barnmisshandel alltid polisanmäls. (Kvinnomisshandel ska också alltid anmälas eftersom det lyder under allmänt åtal) Efter ett par dagar brukar polisen komma till förskolan med filmkamera och socialsekreterare och fråga barnet om barnet kan prata. Då är någon pedagog som barnet är trygg med alltid med som trygghet för barnet, men får inte säga något.

Mitt i allt detta som sker, är det sällan själva anmälan som är det svåra utan föräldrarnas reaktioner. Många föräldrar reagerar mycket sammanbitet och nästan inte alls. En del hotar och säger att de aldrig mer tänker släppa sina barn till förskolan igen osv.

En del skriker och gapar och skäller på vår chef och kräver att få reda på exakt vem som sett eller hört vad, och föräldrarna har ju rätt att ta del av utredningen men jag tror inte att min chef måste tala om exakt vem som hört eller sagt vad men jag är osäker på det.

Det händer att föräldrarna kommer till oss och skäller, gråter eller vill prata men vi har tränat upp oss i att hänvisa nästan alla sådana frågor till vår chef, vi hänvisar till att vi arbetar med barnen att vi gör det som åligger oss och att om de har fler frågor kring detta får de vända sig till vår chef, men att vi gärna besvarar frågor om barnets dag osv.

Det är knepigt alltihop för det är ju trots allt så att vi är människor som också tänker och känner och blir ledsna, och just därför så är det så viktigt tror jag att använda sig av sin yrkesroll i sådana här situationer. Att säga "som förskollärare upplever jag att.." eller liknande. Det gör att man kommer ihåg själv att det är inte personen Lenox som blir angripen, det är inte jag Lenox som ska ta åt mig, utan jag som förskollärare hanterar det här, jag som förskollärare gör på rätt sätt och det jag ska!

Men det ÄR inte lätt. Situationer kan bli riktigt jobbiga och svåra och man kan bli så tyngd av att barnet far illa på något sätt att man behöver pausa ett par dagar. Man behöver också stöd från kollegor och chef som förstår att det kan kännas svårt att möta den här föräldern ett par dagar och som tar över det ett par dagar eller veckor om det behövs.

Det jag kan säga till dig Elina som känner att du aldrig vill vara med om den där situationen igen, är att det blir trots allt enklare att hantera de här situationerna när man varit med om dem ett par gånger, det låter inte klokt men så är det. Och jag tror att man lär sig fokusera på vad det är som gör att man anmält från början, nämligen oron kring att barnet kan fara illa, och det är ju det som är det väsentliga. Och man FÅR INTE låta bli att se... det hade varit så lätt i vissa lägen att inte höra vad barnet sa eller att bara inte förstå. Men det är ju barn och vi är vuxna och om barnets föräldrar eller andra i barnets närhet inte fungerar, måste vi fungera extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, anmälningsplikt, förskollärare, förskola, föräldrar, jobbet, oro, yrkesrollen,

Om att gå hem

Fredag betyder helg som betyder ledigt. Nästan i alla fall, tankarna slutar sällan och här sitter jag och funderar över hur svårt det kan vara att gå hem ibland, både för barn och vuxna.

Jag är en sådan som kan ha svårt att gå hem från jobbet. Jag dröjer mig kvar och fixar något eller ringer ett jobbsamtal i lugn och ro, ibland är det någon kollega som haffar mig och vill ha mina synpunkter på något, eller kanske hjälp med datorn. Jag gillar att avsluta i lugn takt på fredagar. Även fast det är tidiga fredagen händer det att jag blir kvar en timma eller mer..

För barn är det något annat. Många barn sneglar mot dörren varje gång den går upp och hoppas att det ska vara mamma eller pappa som står där. Många barn vill absolut inte gå hem när mamma eller pappa väl dyker upp. Ibland händer det att det är mamma eller pappa som inte vill gå hem och att barnen skriker ilsket vid dörren medan föräldrarna pratar med oss eller med varandra.

Jag förstår att det är svårt för föräldrar när barnen inte vill gå hem. En förälder berättade att den kände oro över att barnet hellre ville vara på förskolan än hemma, att föräldern blev ledsen varje dag över detta. Men så var det inte egentligen, det var en maktkamp, varje dag. Och varje dag vann barnet eftersom det blev lovat klubbor och glass om det följde med in i bilen.

Det blev bra till slut. Vi enades om, efter samtal med föräldern, att vi skulle hjälpa till att förbereda barnet och föräldern skulle förbereda på vad som skulle hända hemma. föräldern skulle även sluta med att fråga OM barnet ville följa med hem och i stället säga nu SKA vi gå hem. Och det hjälpte, det tog några veckor men det gick bra! Föräldern var mycket nöjd och belåten över att ha vänt detta som den drog sig för varje dag till en stund som gick smärtfritt snudd på varje gång.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, jobbet, reflektion, förskola, föräldrar, dagis, yrkesrollen,

Om olika åsikter

Här skrev jag om detta, på sätt och vis. Mjo, det finns olika sidor av ett mynt. Oftast är det inte för VÅR skull vi anordnar gårdenfixardagar eller gemensamhetsfester om jag säger så. Eller jag menar, väldigt sällan, men det brukar gagna oss i slutändan att arbeta övertid vid de här tillfällena eftersom MÅNGA föräldrar vill att VI ska anordna dessa sammankomster.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, förskola, dagis solkräm, föräldrar,

Om festligheter

Det är midsommarafton. Snart har morgonen övergått i förmiddag och jag har letat efter gummistövlar halva morgonen bara för att inse att de redan ligger i bilen. Båda paren. Jag ska fira midsommar med mina vänner och deras familjer. Min egen familj är långt borta och min man jobbar, som han gör de flesta storhelger. Jag är inte särskilt förtjust i storhelger just därför. Ibland blir de bättre än väntat trots det men ändå, de är lite överskattade. Jag tycker om vardag och vanliga helger då det enda som förväntas av en är att man ska vara ledig och tycka att det är skönt, och det gör man ju.

På jobbet har vi just avslutat en lång radda med festligheter, varav flera involverade föräldrar. Jag tänker på och undrar hur många av barnen som redan börjat tycka illa om den här formen av festligheter där föräldrar förväntas delta och engagera sig? Det kanske är för tidigt ännu men jag har kommit till någon slags insikt om hur svårt det måste vara för de barnen vars föräldrar inte kan eller vill delta. Jag satt länge och fixade och grejade med ett barn vars föräldrar lovat dyka upp, just för att barnet inte skulle märka att föräldern inte dykt upp. Till slut efter att någon ringt och frågat tre gånger kom föräldrarna en timma för sent, pratade i mobiltelefon hela tiden och åkte med barnet efter en halvtimme. Det var likadant sist, och gången innan dess uteblev alla helt.

Det är trevligt med dessa festligheter där "allas" familjer kommer deltar och bidrar, men frågan är om vi inte har trevligare egentligen när vi hittar på extra skoj utan föräldrarna. Just på grund av att föräldrarna kanske inte dyker upp när det förväntas. Samtidigt, är det viktigt för många föräldrar att få dessa möten med andra föräldrar och för en del barn är det nästan de enda gångerna de gör något annat än är hemma tillsammans med sina föräldrar.

Jag tycker att det är svårt. Det finns liksom så många baksidor och framsidor, och hur man än vänder sig så har man bara rumpan bak.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, privat, reflektion, yrkesrollen, förskollärare, föräldrar, förskola, dagis, barn,