foto: privat Råbäcks hamn


Det har dragit igång igen. Jag är lite semesterseg och i-början-av-terminen-förvirrad fortfarande, men visst har det dragit igång!

I år är det inte små barn för mig. Det insåg jag när de kom springande mot mig för att kramas och berätta om sommaren.

-Jag har varit i Paris, där finns det orodissi. (eurodisney)
-Ja men jag har varit och hälsat på Pippi och jag har sett Emils pappa, han är dum!
-Jag har kört traktor.
- En riktig?
-Ja
- Jag ska säga till min mamma att jag inte vill åka till Paris mer, jag vill också köra traktor.

Jag minns det där, hur det var någon gång när jag och ena systern skulle roa andra systerns 2åring en helg. Vi åkte till djurpark och gjorde oss till massor. Barnet i fråga var nöjd och glad och tittade på djuren som passerades men när vi på hemvägen passerade ett ställe som sålde traktorer och jordbruksmaskiner blev ungen helt extatisk! Han skrek och gastade och skrattade mer än han gjort någon gång på djurparken.
Systern blängde lite på honom och sa att nästa gång blir det ingen djurpark utan varmkorv och rundtur på lantmännens!

Förmodligen hade han varit väldigt nöjd med det. Förmodligen skulle de flesta barn vara riktigt nöjda och det är ganska skönt att ärligt kunna söga till föräldrar som tycker att det är jobbigt att de inte kan åka på dyra resor med barnen, att: "Vet du, jag tror verkligen att han/hon har varit jättenöjd med att ha varit ledig från förskolan och att ni har badat och gjort mysiga utflykter. Jag tror att det är fullt tillräckligt för ett litet barn."

Själv hade jag hellre åkt till "orodissy" än kört traktor, men har inte gjort något av det denna sommar. Jag har mest ägnat mig åt familjeliv och hälsat på vänner i deras sommarhem. Ett par bröllop har det blivit och än är det inte slut, snart far vi norröver för ännu ett.


Vad har du gjort i sommar?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dagisfröken, reflektion, förskola, förskollärare, föräldrar, privat,

om hemvrån igen och funderingar kring.

Jo jag hade ju en tanke med det där att få igång en diskussion kring det där med hemvrån. Jag har funderat mycket kring vår efter diskussioner med andra arbetslag och efter att ha läst In på bara benet. Det har liksom fått mig och flera kollegor att fundera kring det här med hur vi arbetar med genus och vems genusglasögon vi ska ta på oss när vi arbetar med genus. Är det männens, är det kvinnornas, är det första vågens feminister eller är det kanske våra egna.

För vad är genus? Vem bestämmer att det ena är rätt eller fel? Och vem i hela fridens namn har bestämt att vi motverkar stereotypa könsroller när vi tar bort dockor eller hemvråar eller bilar osv? Kan det inte vara så att vi behöver fundera över vad som sker och titta på de olika lekarna och aktiviteterna utifrån olika perspektiv snarare än att rätta in dem i ett perspektiv?

Det kan väl vara lite olika med hemvråar, vad de uppmanar till för lek kan jag tänka mig. En del med mojänger och pryttlar och mätprylar och ljusgrejer och spännande manicker kanske kan vara världen mest spännande och mest inspirerande ställe. Man kanske inte måste se på den leken som försigår där som att barnen 2boar" eller att det är tjejlek utan man kanske kan undersöka vilka barnen blir i sina lekar där och vad vi ger dem för möjligheter att bli någon med det som erbjuds där i hemvrån.

Vad är det som säger att bygglek är fint och bra men att hemvår är hämmande?

Ja nu fick ni utdrag ur tankar som jag och mina kollegor tänkt den senaste tiden. Det är inte klart och inte färdigtänkt. Men läs boken!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, blogg, förskola, förskollärare, genus, hemvrå, kvalitet, kön, lek, läroplanen, läst, böcker, värdegrund, yrkesidentitet, dagisfröken, dagis, reflektion,

Om att dra igång

foto privat

Sommaren har varit god och jag har försummat eller vilat mig från bloggen länge! Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet. Ett tag var det svårt att skriva eftersom det kändes som att jag redan hade skrivit allt, och det jag ville skriva om var för nära, återigen, svårt att vara anonym i vissa lägen. Men nu ska jag försöka dra igång det här på riktigt och åtminstone skriva ett par gånger i veckan för nu blir det inga fler semesterdagar på ett tag. Jag har inga inplanerade och jag har inget planerat som jag har tänkt att jag vill göra framöver - förutom de sedvanliga drömmarna då.

Imorgon börjar allvaret och jag börjar med att åka iväg och utbilda mig ett par dagar. Jag ser fram emot det. Jag har sett fram mot det här ett tag och det är med mycket stor ödmjukhet som jag kliver in i den här utbildningsomgången. Det känns som att jag inte kan något, som att jag knappt kommer att begripa vad jag ska hålla på med och som att det kanske inte kan bli något av mig. Men spännande ska det bli,

Jag längtar efter barnen också! Flera av dem har jag inte träffat sedan före midsommar och flera av dem har blivit storebröder och storasystrar under sommaren. Konstigt är det allt att "mina" små pluttar har mindre pluttar hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dagisfröken, förskola, förskollärare, studier,

Om empati genom lek och språk av Margareta Öhman

På förskolan där jag jobbar har några stycken läst en bok som jag hade glömt bort. Empati genom lek och språk av Margareta Öhman. Jösses hur kunde jag glömma!? Det är inte något som är revolutionerande för oss som arbetat ett tag men det är riktigt nyttigt att läsa och påminna sigsjälv om hur det funkar egentligen när barn ges möjlighet att utveckla sitt käsnloliv och sin empatiska förmåga.

Boken har många diskussionsfrågor och jag tänker att dessa kan vara riktigt bra att ha som utgångspunkt i arbetslag när man diskuterar. min erfarenhet är att reflektioner ibland tenderar att flyta i väg och övergå till andrra sorters diskussioner om man inte har struktur. Frågorna i boken tror jag kan hjälpa till.

Och till sist tror jag att boken är utmärkt för alla er som är nyutexaminerade eller som ska börja arbeta i förskolan och faktiskt inte riktigt vet hur den vuxne ska göra i olika situationer. För er som inte har en aning om hur små barns förmåga till empati utvecklas och vad den vuxne har för roll och hur denne kan påverka situationerna, för er är den här boken mycket viktig!

Andra bloggar om: böcker, läst, läroplanen, yrkesidentitet, värdegrund, yrkesrollen, barn, dagisfröken, dagis, förskola, förskollärare,

Om den bästa

foto: Paul Preacher

Jag har hittat mina egna gamla förskolebilder från "spädis". Jag var bara 8 månader när jag började och jag äälskade min ena fröken. En av dem var jag visst inte så förtjust i. Jag blängde argt på henne när hon skulle ta emot och mamma säger att jag började darra med underläppen när jag kom i hennes famn. Annat var det med "Bidigitta!" Jag bara mös in mig och älskade att vara med henne, det kändes fint säger mamma att lämna mig då när jag knappt hade tid att vinka för jag skulle mysa.

Jag ser det där hos oss nu. K som släpper allt när jag kommer på morgonen och slår armarna om benen på mig och riktigt borrar in ansiktet mot mina ben. Efter en stund tittar han upp mot mig och säger
- Komma, sitta. Och jag sätter mig ner och han kramar mig och pussar mig medans han kör in handen i mitt hår.

K accepterar mina kollegor, han tycker till och med mycket om dem och är nöjd och belåten över att få vara med dem, men om det är jag som ligger bredvid honom på sovstunden, då är det liksom lite extra bra.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, barn, dagisfröken, reflektion, relationer, förskollärare, förskola, jobbet, fantastiskt,

Om pedagogisk dokumentation

Vi har lyxen att ha en pedagogista i min enhet. En härlig person som jag tycker mycket om, inte bara som kollega utan även som vän. I kväll har jag dock utnyttjat hennes kunskaper som pedagogista och jag tycker att jag har fått grepp om ett och annat. Kanske kan man säga att jag har fått fatt i några av mina egna tankar med hjälp av hennes frågor, och att jag har fått hjälp att ställa rätt frågor för att se det som händer i dokumentationen jag arbetar med.

Jag tycker att det är svårt att se saker i dokumentationen och ibland kör jag fast och vill bara avbryta hela projektet för att jag inte vet hur jag ska hitta det i dokumentationen som leder projektet vidare. Nu, efter att ha fått reflektera med vår pedagogista, känns det lite som att vi lyfte locket av och att jag plötsligt kanske kan se en fortsättning i dokumentationen.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här riktigt men det är som att när jag tagit bilder, skrivit vad jag ser och vad som sker på bilderna så är det tvärstopp. Jag sitter där och tänker ja vad kan jag dra för slutsatser? Vad ska jag komma på för frågor, och så får jag ångest och skjuter upp det.

Ibland reflekterar jag med barnen och då är det enklare för då sköter de ju reflektionen och jag kan skriva ner vad de ser och vad de tänker på i bilderna, men jag vill verkligen kunna använda dokumentationen som ett redskap och inte bara som ett sätt att visa vad som händer eller vad de lär sig på förskolan.

I kväll satt vi med dokumentation som visar hur två olika barn gör när de läser böcker och de hade mycket olika strategier. Rätt var det var när vi satt och tittade på bilderna och diskuterade kring rubriken jag skrivit och lite om vad som hänt i situationerna kom vi på att vi faktiskt skulle vilja vet hur många olika "lässtrategier" det finns på avdelningen bland våra barn, och det är vad vi ska ta reda på nu framöver.

Det känns riktigt spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogisk, dokumentation, yrkesrollen, tema, projekt, förskola, böcker, dagisfröken, reflektion, pedagogista

Om att börja om på nytt

foto: pontuse

Vi har fått nya kollegor på "min" förskola. Stämningen i huset förändras direkt, även på avdelningarna. Både barn och vuxna känner varandra på pulsen lite grand och det finns många frågor och kanske en del frustration. Frustration över att det kanske inte var så enkelt att kliva in i ett nytt arbetslag som man tänkt sig och kanske frustration över att det inte är så enkelt att bara "förändra" som man önskade.

I dag satt jag med en av de nya kollegorna och vi diskuterade bland annat samling och tidigare har vi hunnit diskutera miljön, den fysiska som är en spegel av den psykiska och som formas av förhållningssättet.

Snart har vi studiedag hos oss, och det ska bli så vansinnigt skönt att få sätta sig ner med de nya kollegorna och diskutera i detalj hur vi arbetar med förhållningssätt och hur vi hanterar olika situationer. Ofta så här i början är det annars lätt hänt att vi inte hinner göra något för det hänger så mycket frågor och svar i luften, rutiner som ska gås igenom på någon minut och särskilda situationer eller vad vi INTE säger till barn osv. Det hinns liksom inte med utan samtal och reflektion.

Och sedan när man sitter ner och diskuterar, när man äntligen kommit så långt att man hittat tiden och alla kan vara med, då måste man utgå från något när man diskuterar. Jag tror på att ha så kallade strukturerade värdegrundssamtal, där man utgår från dokument man har tagit fram och som man utgår i från flera gånger än en. Man diskuterar utifrån sitt dokument och skriver tillsammans ner vad man kommer överens om, tex: vad man som vuxen FÅR säga till ett barn när det slår ett annat, man skriver kanske också ner för säkerhets skull exakt tillvägagångssätt så att det blir tydligt för alla och att man tillsammans blir tydliga vuxna.

Utgår man från samma dokument varje gång man diskuterar, kan man enkelt utvärdera vad man gjort och vad man inte gjort. Det blir oerhört tydligt och synligt hur man arbetar på avdelningen.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, jobbet, kollegor, kvalitet, reflektion, samtal, yrkesrollen

Om samling igen

foto : spekulator

Jag har fått några förfrågningar om vad man kan göra på samlingar, och eftersom absolut flest människor hamnar här efter att ha googlat på "förskola + samling" så skriver jag om det igen.

Jag är inte av den åsikten att samlingen är förskolans viktigaste moment. Jag tycker att det är roligt och bra med roliga och bra samlingar, men att värdelösa samlingar lika gärna kan kvitta.

Jag tror verkligen inte att det är på samlingen man jobbar med gruppen och gruppklimatet eller att man för att barn får välja saker och rösta på en samling, kan säga att man jobbar med barns inflytande eller demokrati.

Jag tror att en samling måste vara riktigt meningsfull, riktigt tilltalande och riktigt bra för att alla barn i gruppen ska få något utbyte av att sitta ner och/eller delta i samlingen.

Här är några saker vi gör med mina små illbattingar under samlingen.

• Vi sjunger sånger och ramsar. Vi har sånger + text (för oss vuxna) uppsatta på väggen så att alla kan delta även om man är vikarie.
• Vi spelar med instrument till sången, då tar vi ner instrumentlådan och barnen får välja något ur lådan och så sjunger vi utav bara helskotta och rasslar och plingar och låter. Det är riktigt roligt.
• Vi leker rörelselekar, många olika sorters
  
• Vi berättar sagor med hjälp av konkret material. Just nu har det varit mycket "bockarna Bruse" och "lilla huset", men vi satsar på att införa "Petter och hans fyra getter" eller "God natt Alfons Åberg" snart.
• Vi leker lekar som björnen sover eller gumman i lådan. Då lägger vi oss under en filt eller sitter i en låda med filt över. OM barnet vill, filt är inte så viktigt.
  
• Vi släcker ner och lyser med ficklampor, spännande spännande!
  
• Vi tar fram alla mössorna vi har till utklädning och klär på oss och tittar i spegeln, ibland blir det en lek av det hela.
• Vi tar fram overheadaparaten och använder den för att se på bilder av oss eller tex en buss, då kan man låssas att man går på bussen och så blir det en lek osv..
  
• Vi målar oss till katter och leker kattlekar.
  

Vi har olika sorters material till samlingen på avdelningen. Djur i burkar eller påsar som ibland symboliserar sånger, men oftast har vi material till sagor i större påsar eller askar. Jag har tillverkat själv och letat på loppisar, ibland får vi saker av föräldrar.

Vi har inte prickar som barnen ska sitta på. Min erfarenhet är att det kan vara bra när man måste jobba med tydlighet för barn som behöver veta exakt var de sak sitta och ha sin egen plats, men dessa små hoppar mest runt och dansar hela tiden så det är inte fokus just nu, att sitta på samlingen menar jag.

Detta är något lite av vad en samlingsstund kan innehålla hos oss. Det finns tusen fler saker man kan göra, men det beror ju lite på vilken ålder barnen har. Vi har små och fokuserar på att alla ska orka och tycka att det är meningsfullt. Hade vi inte haft barn i gruppen som blev så rädda när jag klär ut mig hade jag nog gjort det, nu provar jag lite grand ibland vid andra stunder men det går inte för det finns ett barn som blir så rädd bara jag målar kattnos på mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om samling, dagisfröken, dagis, yrkesrollen, barn, förskola, förskollärare, jobbet,

Om att hinna med

Åh det känns som att jag har slut på alla tankarna just nu. Jag känner mig trött och lite låg. Jag hinner inte med och jag försöker allt vad jag orkar vilket resulterar i att jag inte hinner med något egentligen.

Jag borde försöka komma ihåg att jag bara kan göra en sak i taget, skriva en lista och bocka av kanske.

Idag försökte jag hinna med möte, anställningsintervju, bajsblöjor, påklädning, föräldrasamtal och lek ungefär samtidigt. Det gick inte så bra. Jag höll på att börja klä på fel barn och en mamma tittade lite misstänkt på mig, inte elakt eller så bara lite frågande. Jag hann inte ha rast heller, jag svepte en kopp kaffe på språng, och kissa det hann jag först i slutet av dagen när barnen började gå hem.

Mmm sjukdomstider är härliga tider...

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, förskollärare, reflektion, stress, yrkesrollen

Om att mötas

Jag sprang på ett av barnen jag släppte i från mig i våras, han kikade upp på mig från en sandlåda och utbrast
-Lenox!?!
- Simon!!*
Sedan gick han mot mig och in i en kram som varade flera minuter.
- Var har du varit? frågade han
-Du vet, det har varit sommar och jag har varit sommarledig.
-Ser du hur jag växer och växer? frågade han
-Ja jag ser! Tänk att du har vuxit så mycket!

Det är något vemodigt med möten man har med barn som man lämnat ifrån sig. Man blir glad för återseendet och samtalet, men lite vemodig blir man allt när man tänker på att det aldrig kommer tillbaka, det där fina man haft tillsammans.

Simon och jag pratade en stund där på sandlådekanten, och han förhörde sig noga hur det är där jag är nu, frågade om han hade varit där eller om han kände barnen som gick där. Jag förklarade och berättade att det är en ny förskola och att han kanske känner något barn men att jag vet inte riktigt.

Han tänkte tyst en stund och log
-Jag känner dig ialla fall!
-Ja du känner ju mig i alla fall
-Om jag ska hälsa på där på den förskolan, då vet jag det, jag känner ju dig i alla fall!

Och så är det väl, att någonstans känner jag Simon hela hans liv, för jag hade honom hos mig de första åren och vi har delat både glädje och sorg Simon och jag. Vi har bråkat och varit arga på varandra, vi har försonats, delat hemligheter och sneglat på varandra i smyg när vi kommit att tänka på det där gemensamma vi har. Kanske minns han det ett tag till, kanske minns han det länge, att jag en gång var någon som han tyckte om, kanske göra han det inte.

Men jag kommer att minnas, hur skulle jag kunna glömma?

* Simon är inte barnets riktiga namn

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, dagis solkräm, förskollärare, förskola, barn, dagisfröken, yrkesrollen, .

Om dagis

foto: sxc.hu
Swedbank bytte namn för ett par år sedan. Tidigare hette det, som de flesta vet, Föreningssparbanken. Bytet kostade ca 300 miljoner kronor skrev man i di.se.
Jag kan inte tänka mig hur mycket pengar 300 miljoner är, det mesta jag kan tänka är 10 miljoner, eller en.
Hur som helst så tror jag ingen säger föreningssparbanken längre, jag hör ingen som gör det och jag själv säger alltid Swedbank.

1998 fick förskolan en ny läroplan och då bytte man namn, från dagis till förskola. Hur många säger förskola? Inte så många inte ens alla mina kollegor säger förskola. Och det är ytterst sällan man skriver något annat än dagis i media, möjligtvis i branschtidningar då men knappast annars.

Om någon frågar, och jag berättar att jag arbetar på en förskola, tror de så gott som alltid att jag jobbar i förskoleklass eller i skolan. Få har koll.

Och jo, det är viktigt. Dagis är förkortning av daghem och jag arbetar inte på ett sådant. Jag arbetar i förskolan där vi har mål och arbetar med demokrati, jämlikhet och lärande. Vi arbetar med människors utveckling genom att skapa trygghet och en sund miljö att växa i, både bokstavligt och bildligt.

Jag som arbetar i förskolan är förskollärare - inte dagisfröken. Jag har mer än 170 högskolepoäng (enligt gamla systemet) och jag arbetar inte i förskolan bara för att jag tycker om barn. Jag arbetar i förskolan för att jag tror på att människor behöver en bra grund och för att jag tror att engagemang och kunskap kring människans utveckling och lärande spelar roll i världen.

Va? att mitt jobb är skapat för att föräldrar behöver omsorg för sina barn? Ja jag vet, jag får höra det då och då, men det var väl för fan inte det som gjorde att jag valde det här jobbet. Det är fortfarande för att jag tror på att människor är viktiga i den här världen.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, reflektion, dagis, förskola, förskollärare, dagisfröken