Om skrivkrampen

Det här med att skriva... Åh det är det bästa jag vet ibland men också så vidrigt jobbigt då och då. Jag har bloggat i många år på andra ställen. Några av er har läst mina bloggar tidigare utan att ni vet att jag är den som skriver nu. Konstigt va, men så är det. (Några av er som läser hänger på samma uteställen som jag, och några av er sitter på samma tunnelbana och buss fast ni vet inte om det heller vad det beträffar.)

Vad jag försöker få fram här är att jag har drabbats av skrivkramp. Det är som att pressa gröt genom ett kaffefilter, det går inget vidare. Jag har ingen inspiration och det har delvis att göra med att jag tycker att våren är jobbig och att det har varit smårörigt på jobbet ett tag och att det sin tur genererar mycket funderingar som jag liksominte bara kan skjuta undan. Det är bloggen som blir lidande hel enkelt och jag får låta det var så. Jagvill inte att det här ska vara en gnällblogg, och jag vill inte att det ska bli urdåligt så jag avstår hellre.

Svamlar jag? Förstår ni?

Nåja, hur som helst, jag återkommer. Förmodligen fortare än jag själv anar eftersom den här sortens inlägg ofta är första steget på att komma igång.

På återseende!

Andra bloggar om: blogg, stress, förskollärare,

Om tid - del 2

P skrev om tid i sitt gästbloggsinlägg och jag har också skrivit om den tidigare. Nu känner jag att det är ont om den igen och har funderat på varför. Varför upplever jag att det är ont om tid när dagarna knappast blivit kortare eller färre?

Jag tror själv att det handlar om att uppbåda entusiasm och att disciplinera mig tillräckligt för att verkligen använda den tid som finns till vettiga och konstruktiva saker i stället för att planlöst rota igenom mina högar och flytta dem fram och tillbaka.

Just nu har jag börjat beta av utvecklingssamtalshögen. Den där jag går igenom vad vi ska fokusera på vid nästa utvecklingssamtal, den där jag ser över hur dokumentationen kring barnen ser ut och vad som behöver kompletteras för att ge en tydlig bild hur vi arbetar för att ge varje barn förutsättningar till utveckling eller vad just det barnet har för strategier. Det är roligt. men det är rätt krävande. Jag upplever ibland att det största problemet är att jag inte har alla resurser på samma ställe. Att jag inte kan ha alla barnens pärmar och mina grejer på en rullvagn som jag skjutsar till dator med skrivare och kopieringsmaskin.

Men det kanske jag kan inser jag just! Jag kanske faktiskt kan överta en av de "trasiga" rullvagnarna och köra omkring grejerna på den i stället för att springa omkring som en yr höna och avbryta varje uns till tankekedja varje gång jag saknar något.

Det är bra med reflektion, nu har jag en ny sak att ta tag i visserligen, men även en ny sak som kanske kan underlätta i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, stress, utvecklingssamtal, reflektion, dokumentation, förskola,

Om vikarier

Det är en historia för sig det här med vikarier. Det finns fantastiska människor som bemöter barnen så fint och bra att man nästan känner sorg över att de inte är kollegor. Sedan finns det monstervikarier som skriker åt barnen, som bara står som om de var upphängda och nedsläppta, som inte reagerar när barnen slåss eller är ledsna.

Jag har själv varit vikarie och jag vet hur det kan vara att komma ny till en förskola där ingen presenterar sig och där man bara får göra "skittråkiga saker" men jag förstår faktiskt inte attityden som förekommer hos vikarier.

Till exempel förstår jag inte vikarier som:

• har med sig mobiltelefonen och svarar och pratar i fem-tio minuter med en kompis om vad som helst
• inte frågar om det är saker de undrar över
• som skäller på barn de inte känner
• som inte tycker att de är därför att torka bord eller plocka undan
• som när de är i barngruppen, plötsligt bara har försvunnit och gått på toaletten utan att säga till någon att de går.
• som säger till föräldrar att deras barn varit stygga mot den och den

Det där är bara axplock av vad man ser ibland hos vikarier. Numera är jag ganska noggrann med att säga att JAG tar föräldrakontakt, att de bör presentera sig och så men JAG eller någon annan som känner barnen, berättar om barnens dag. Det är också en sekretessfråga.

Idag har jag haft vikarie, det var okej. Den andra vikarien jag skulle haft dök aldrig upp, ett missförstånd som löste sig framåt eftermiddagen men jag är i kväll gristrött och lite sur. Barnen har haft kvalitet på barnpassningen en dag som denna men inte mycket mer.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, kollegor, stress, vikarier, yrkesrollen

om förväntan

Det är bara fem veckor kvar till jul! Jag repeterar, BARA FEM VECKOR KVAR TILL JUL!!!

Hur kunde jag missa alla veckorna som fanns i september och oktober? Vad gjorde jag då?

På jobbet sjunger vi "midnatt råder, tyst det är i husen [...] tipp, tipp, taaapp!" Inget av barnen pratar om tomten eller om julklappar men på avdelningar med lite äldre barn ser jag hur aktiviteten stannar av när man nämner julen eller tomten. Förväntan ligger helt klart i luften.

Vi firar lucia om ett tag, nedtonat med de små, men ändå lite grand med gemensam frukost och sånger tillsammans vid en samling.

Besviket undrade någon varför vi inte hade luciatåg alla avdelningar tillsammans? Vore det inte mycket bättre? Och jag förklarar hur små barn kan reagera när det inte är som vanligt och hur det kan påverka tryggheten och skapa oro hos någon som inte förstår sammanhanget riktigt.

Det är aldrig enkelt att tillfredsställa alla, vi försöker så gott det går. Det blir lite enklare om man vet vilka högtider olika kulturer har, och när de inträffar.

Här är länken till sensus multireligiösa almanacka 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, förskola, dagis, förskola, lucia, stress, föräldrar,

Om att behöva gnälla

Idag gnäller jag igen. Jag gnäller för att jag känner mig som ett "utskitet lingon" rent ut sagt och det har egentligen inget med dagens arbetsbelastning att göra, utan snarare med den jag inte hann med trots att jag satt i över två och en halv timma och försökte. 45 minuter nästan ägnades åt datorsupport med hjälp av IT-avdelningen och jag är liksom ledsen på riktigt den här gången för att det inte blir som jag tänkt mig och för att orken börjar tryta.

Det handlar inte om att ha för höga krav och det handlar inte om att INTE kunna tänka om, för det gör vi hela tiden. Men det ligger på hög det där andra som inte syns. Det är portfolios, utvecklingsplaner, likabehandlingsplaner, uppföljningssamtal, utvecklingssamtal, redovisningar hit och anställningsintervjuer dit, och nu redan pratas det om lucia och om vilka som ska jobba i mellandagarna och om man kan få ta ledigt ett par dagar i februari eller inte. Februari liksom!

Jag vet inte riktigt om jag orkar upprätthålla bloggen och jag tror kanske att jag pausar ett tag, jag ska fundera så får jag se.

Februari...

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, reflektion, stress, förskollärare,

Om att hinna med

Åh det känns som att jag har slut på alla tankarna just nu. Jag känner mig trött och lite låg. Jag hinner inte med och jag försöker allt vad jag orkar vilket resulterar i att jag inte hinner med något egentligen.

Jag borde försöka komma ihåg att jag bara kan göra en sak i taget, skriva en lista och bocka av kanske.

Idag försökte jag hinna med möte, anställningsintervju, bajsblöjor, påklädning, föräldrasamtal och lek ungefär samtidigt. Det gick inte så bra. Jag höll på att börja klä på fel barn och en mamma tittade lite misstänkt på mig, inte elakt eller så bara lite frågande. Jag hann inte ha rast heller, jag svepte en kopp kaffe på språng, och kissa det hann jag först i slutet av dagen när barnen började gå hem.

Mmm sjukdomstider är härliga tider...

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, förskollärare, reflektion, stress, yrkesrollen