Om att inte skriva längre och tystnadsplikt och anmälingsplikt

Den här bloggen är så gott som död. Det beror på att livet har förändrats, jobbet, uppdraget och jag. Bloggen som den var, var en reflektionsblogg över det jag upplevde, såg och funderade kring, och funderar gör jag ju fortfarande men jag har som sagt var inte den tid jag hade förut så här hamnar inget.

Vad som är lite lustigt är att jag för flera samtal med er som läste här nu än då när ni kommenterade som mest, i Reggio Emilia-inspirerade förskolor i västsverige.

Jag tänker att blogen får ligga kvar. Det är van sinnigt mycket trafik till vissa inlägg, fortfarande till tystnadsplikt och anmälningsplikt i förskolan. och det gör mig lite beklämd. Det betyder ju att det finns anledning att ta reda på något.

Men jag säger så här vad gäller det:

 Förskolans personal har anmälningsplikt vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Du som undrar och googlar har alltså inte undersökningsplikt. Det innebär att om du tycker att ett barn plötsligt verkar må dåligt, eller om ett barn säger att mamma alltid "sover när hon druckit" eller "pappa slog mamma" eller vad det nu kan vara, så ska du inte vänta och se om det verkar hända igen. Utan du ska anmäla detta till sociala myndigheter redan första gången. För du har anmälningsplikt oavsett vad du tror. Du anmäler inte föräldrarna. Du anmäler att ett barn kan fara illa, och det är straffbart att låta bli. Om din chef brukar göra anmälningar och säger nej vi ska inte göra det den här gången, jag känner dem och vet att det inte är så, men du ändå tror det, så ska du göra anmälningen för det är inte  bara din chef som råkar illa ut om det uppdagas att ni känt till något, utan det är du.

Jag säger också vad gäller tystnadsolikt:

Du får inte säga till skolan, vid ett överföringssamtal, något som föräldrarna inte har godkänt. .Du får inte berätta om ni tror att barnet far illa, och du får inte berätta att barnet inte klarar av toalettbesök själv om föräldrarna inte vill det. Inte heller att ni tycker att det är ett barn som har svårigheter - om nu inte föräldrarna vill det. Du får heller inte berätta för någon annan förälder att ja idag har ditt barn bitit Lo. Det du får säga är: Idag har ditt barn bitit ett annat barn. Det samma gäller tvärtom, du får inte säga till den andra föräldern vem som bet Lo. Krångligt  men så krasst är det. vi har tystnadsplikt.

Jag vågar inte snurra in mig i fler exempel för jag är inte expert men Staffan Olsson är och här kan du komma i kontakt med honom.

Kanske skriver jag mer här igen, kanske inte. Det vet jag inte just idag, men nu är det helt klart dags för mig att gå ut och gräva lite mer i sandlådan med den egna småttingen, innan det blir för sent och innan solen försvinner.

Ha det fint!

Om att få vara ledsen

Ibland när det egna livet hinner i kapp en, och det som är viktigast för en i livet och världen plötsligt riskerar att ryckas bort, blir jobbet bara trivialt och försumbart. Det spelar inte längre någon roll att det är människor man jobbar med och, det spelar ingen roll att man tycker om barnen när deras föräldrar står och gnäller om oviktiga saker som borttappade vantar eller brist på skoskydd.

Ibland kan jobbet vara en livlina också, när man inte kan klara av att känna det man gör när man är hemma, när man vill bort från sig själv nästan... Och vara med de som kräver närvaro och uppmärksamhet ytterst påtagligt och handgripligt gör att man inte kan vara annat många gånger, men fortfarande i samma situationer kan en förälders sura blick få en att gå in i en garderob och börja grina, om det vill sig illa.

När det är så där, på det ena eller det andra sättet, då måste man pausa. Då ska man känna att kollegorna på jobbet täcker upp och att ingen saknar en mer än för det goda sällskapets skull.

Du ska veta att du är saknad! Just för det goda sällskapets skull, resten kan du skita i just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om fredagsgästen, yrkesrollen, yrkesidentitet, oro, barnskötare, förskola,

Om framtiden - en barnskötares tankar

Fredagsgästen skriver:

Enligt regeringens proposition kommer förslag på att förskolan ska bli en egen skolform som har gemensamma övergripande mål med övriga skolformer. Kvalitén i förskolan är den mest prioriterade frågan. Lärare med lärarexamen (förskollärare) får det övergripande ansvaret för barnets utveckling och lärande. Förskollärarnas kunskaper och pedagogiska kompetens utgör själva grunden för förskolans utveckling. Barnskötarna framhålls som en viktig del av förskolans personal och deras arbetsinsats är av stort värde.

I mina öron låter detta som ett utmärkt förslag, men tror att det är av yttersta vikt att vi är medvetna om att detta kommer att ta tid innan detta är reglerat i verkligheten. Det kommer att krävas god kommunikation mellan förskollärarna och barnskötarna. Och vi kommer att befinna oss i en övergångsperiod.

Vi är många barnskötare som har jobbat i många år och har skaffat oss stor pedagogisk kompetens. Vi har inte lika stora teoretiska kunskaper men många barnskötare har stora kunskaper inom andra viktiga områden. Trygghet, omsorg, lärande, föräldrakontakt, samtalsteknik, pedagogisk dokumentation, mm, mm.

Det finns en oro bland barnskötarna över hur framtiden kommer att se ut. Kommer vi att jobba med en kompetent lagledare ? Det tar tid att lära sig att vägleda ett lag. Man måste vara lyhörd och ha en hög förmåga till samarbete och kommunikation. Finns de förmågorna så kan laget tryggt jobba på. Det kommer då att bli en bra arbetsfördelning och alla kan vara nöjda. Är man som barnskötare inte nöjd med arbetsfördelningen eller vill man själv vara den som vägleder så får man välja att utbilda sig.

Oron kommer över funderingar om hur det blir om lagledaren inte har förmågan att leda ett lag. Hur blir det då? Vissa kunskaper och erfarenheter kan man inte lära sig i skolan de kommer med livserfarenhet och yrkeserfarenhet.

Hur blir det om laget har större kompetenser än lagledaren?

Det finns många både stora och små frågor att fundera över gällande Den nya förskolan med kvalité i fokus. Jag tror att vi har mycket att vinna på att diskutera på våra arbetsplatser hur just vi ska tänka och göra med olika ansvarsområden . Vad behöver utvecklas på just vår förskola ? Vilka mål är det som just våran arbetsplats behöver uppmärksamma mer? Och hur använder vi oss av våra olika kompetenser på bästa sätt. Det kommer att se olika ut på våra olika förskolor beroende på en hel rad faktorer.

Vi vet inte ännu riktigt vad vi har framför oss,men jag hoppas att vi inte glömmer bort att vi måste arbeta tillsammans i våra arbetslag för att få en helhetssyn på barnen.

Sist men inte minst, var rädda om varandra och glöm inte bort att ge varandra lite beröm. Vi får och ska känna oss bra och duktiga på det vi gör, nämligen rustar våra barn för framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om barnskötare, barn, fredagsgästen, fredag, dagis, yrkesidentitet, yrkesrollen, oro, värdegrund, dokumentation, förskollärare, förskola,

Tack fina Norrgårds för att du skriver det här hos mig!

Om framtiden och yrkesroller

Det är spännande att tänka på framtiden. jag ägnar mig nästan lite svärmiskt åt det då och då. Jag planerar min egen karriär och jag funderar över förbättringar eller kurser jag skulle vilja läsa för att hålla mig á jour, ständigt.

Nu jobbar vi lite grand med våra yrkesroller i mitt hus. Dels funderar vi över det som nog komma skall där pedagogerna skall ha det övergripande ansvaret över pedagogiken och vad det innebär.

Jag ser att barnskötare ibland kan känna sig hotade och det finns undran om de skall fråntas arbetsområden eller arbetsuppgifter. Jag ser det inte så. Jag ser det som att vi ju faktiskt har olika utbildningar och att det egentligen är ganska självklart att vi har olika arbetsuppgifter.

En undersköterska har inte samma sorts uppgifter som en sjuksköterska till exempel så varför skulle det vara så i förskolan?

Däremot ser jag det inte som att förskollärare skall ha alla utvecklingssamtal, all planeringstid, allt ansvar för portfolios och inte vara i barngrupp eller byta blöjor eller liknande. Det handlar mer om att vara lagledare. Att peppa sina lagkamrater att samordna det som ska göras och se till att alla vet vad de skall göra och kanske se till att koppla teori och praktik om det behövs.

En kollega och jag diskuterar ganska ofta kring det här med kompetenser och hur man utnyttjar dem och vad man kan kräva dels av de olika yrkesrollerna men även av sina kollegor. Jag tycker oftast att man borde kunna kräva att det finns ett intresse för utveckling och förbättrande, kollegan är lite mer tveksam ibland.

En annan kollega och jag hade härom dagen diskussionen kring vilken inställning man har till sitt jobb. Kollegan berättade att hon fungerar så att hon går till jobbet och gör sitt bästa vad det ärn gäller, det gör hon inte för någon annans skull utan för sin egen, och jag håller med. Jag vet inget annat sätt att ta mig an det som kommer till mig. Jag skulle inte kunna gå till jobbet och tänka att den här månaden gör jag det lite halvdant utan jag kan bara göra mitt bästa, sen är det inte säkert att jag är bäst för det men jag har i alla fall gjort vad jag kan.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, yrkesrollen, barnskötare, val, värdegrund, kollegor, jobbet, yrkesidentitet