Om pyssel

Jag är inte så förtjust i pyssel. Jag menar själva ordet, och jag menar det som ofta förknippas med pyssel. Söta flickor som fingerfärdigt och flinkt klipper ut tomtar och granar, som viker julgranskarameller, som pillar ut de allra vackraste av paljetter eller bokmärken. Jag blir snudd på matt när jag tänker på det för det innebär någonstans ofta att vuxna gjort mallar som barnen förväntas följa, att de inte klarar av det, att den vuxne gör det åt barnet i stället.

Det innebär ofta listor på vilka som gjort granar och vilka som gjort änglar, att det har köpts in material särskillt för julpyssel eller påskpyssel, "EN plastnäbb till varje barn eller EN ljushållare till varje barn!" Några vill göra fler, några vill inte alls, några blir besvikna för det ser inte ut som frökens, och några blir ledsna för att det påpekas att deras tomte ser ut som en gris med skägg i stället.

Jag hårddrar det hela, men jag är inte så förtjust i pyssel, däremot gillar jag att jobba med olika material.

Jag gillar när vi sitter tillsammans och provar med limmet, att blanda i sand eller färg, när vi doppar garn i lim och provar hur det blir när det torkar och man målar på alltihop.

Jag gillar när vi plockar in material som kottar, pinnar eller stenar som vi målar på och som bara är vackra som de är. Jag gillar när S får syn på stora burken med glitter och ropar "den" och får hälla själv, och det blir härligt och glittrigt över hela bordet.

Jag gillar när vi återanvänder bilder från förmiddagen på eftermiddagen och använder dem till något nytt.

Jag gillar när barnen kan säga att de gjort tomtar, och de faktiskt är barnen som gjort tomtar och inte jag, fast jag varit med och visat och varit medskapande och kanske en inspiration.

Och någonstans inbillar jag mig att det egentligen är det som barnen gillar mest också.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, yrkesrollen, reflektion, material, jobbet, förskollärare, förskola, dagis, pyssel

Om gruppfrämjande material

foto: hortongrou

Jag diskuterade med min student en dag vad vi menar med gruppfrämjande material och aktiviteter. Tydligen hade någon nämnt detta vid en föreläsning utan att närmare gå in på vad som menades.

Hos oss när vi arbetar med små barn har vi inte så värst mycket material som man arbetar med en och en eller ens två och två. Vi försöker att ha material som man kan leka eller jobba med där det inte gör något om någon försvinner eller tillkommer lite då och då.

Sedan har vi material som man kan samlas kring och där många kan delta,

• tex byggmaterial, olika sorters. Vi har inte allt framme samtidigt (oftast) utan byter ut det lite då och då i stället.
• skapande material, lera (inte play dough) modellera, färger och stafflier. Dock inte sorten som finns på IKEA där det finns en fram och baksida. Vi har väggstafflier där barnen kan stå bredvid varandra och slipper springa runt till andra sidan för att se vad kompisen gör.
• utklädningsgrejer och saker som vi kan ha många av.
• öppna material som sand (vaxad sand just nu) (tilläggsmaterial - inte ett basmaterial) vatten, pinnar, återvinningsmaterial, kottar etc. Oslagbart, särskillt vatten eftersom det drar till sig i princip alla barn.
• såpbubblor i olika storlekar och i olika miljöer
  

Detta material är bra att arbeta med tillsammans för att vi kan göra det på vilken nivå som helst, vi kan inspireras av varandra, vi kan samtala, vi kan hjälpas åt, barnen misslyckas inte när de tröttnar och vill gå i väg, och det kan tillkomma barn utan att man måste förhandla om alla regler eller det som man påbörjat.

Det finns gruppfrämjande material som tillämpar sig extra bra vid invänjningar, oavsett vilken sorts invänjning man väljer. Och det är bland annat vatten, såpbubblor och rutchkanor. Vi har haft barn som ylat 14 dagar i sträck som tystnat när de fått stoppa ner händerna i vatten, eller som börjat skratta första gången sedan pappa lämnat när vi börjat blåsa såpbubblor. Numera ser jag det som ett basmaterial vid invänjningar.

Det är spännande att få förklara för, och att ha en student att reflektera med måste jag säga. Dock får jag bita mig i tungan ibland och minnas att så där naiv och bestämd var jag också när jag gick min utbildning. Det är ganska skönt att få tro att saker är på ett visst sätt ibland.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, yrkesrollen, förskola, förskollärare, dagis, inskolning, material, grupp