foto: privat Råbäcks hamn


Det har dragit igång igen. Jag är lite semesterseg och i-början-av-terminen-förvirrad fortfarande, men visst har det dragit igång!

I år är det inte små barn för mig. Det insåg jag när de kom springande mot mig för att kramas och berätta om sommaren.

-Jag har varit i Paris, där finns det orodissi. (eurodisney)
-Ja men jag har varit och hälsat på Pippi och jag har sett Emils pappa, han är dum!
-Jag har kört traktor.
- En riktig?
-Ja
- Jag ska säga till min mamma att jag inte vill åka till Paris mer, jag vill också köra traktor.

Jag minns det där, hur det var någon gång när jag och ena systern skulle roa andra systerns 2åring en helg. Vi åkte till djurpark och gjorde oss till massor. Barnet i fråga var nöjd och glad och tittade på djuren som passerades men när vi på hemvägen passerade ett ställe som sålde traktorer och jordbruksmaskiner blev ungen helt extatisk! Han skrek och gastade och skrattade mer än han gjort någon gång på djurparken.
Systern blängde lite på honom och sa att nästa gång blir det ingen djurpark utan varmkorv och rundtur på lantmännens!

Förmodligen hade han varit väldigt nöjd med det. Förmodligen skulle de flesta barn vara riktigt nöjda och det är ganska skönt att ärligt kunna söga till föräldrar som tycker att det är jobbigt att de inte kan åka på dyra resor med barnen, att: "Vet du, jag tror verkligen att han/hon har varit jättenöjd med att ha varit ledig från förskolan och att ni har badat och gjort mysiga utflykter. Jag tror att det är fullt tillräckligt för ett litet barn."

Själv hade jag hellre åkt till "orodissy" än kört traktor, men har inte gjort något av det denna sommar. Jag har mest ägnat mig åt familjeliv och hälsat på vänner i deras sommarhem. Ett par bröllop har det blivit och än är det inte slut, snart far vi norröver för ännu ett.


Vad har du gjort i sommar?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dagisfröken, reflektion, förskola, förskollärare, föräldrar, privat,

Om Mats som är fredagsgästen, och så lite annat.

Jag har varit bedrövlig vad gäller uppdateringar och inlägg de sista veckorna. Jag har haft mycket runt omkring mig och inte riktigt haft tid att prioritera datorn för bloggande om kvällarna. Just nu jobbar jag heltid och pluggar lite grand och med lite tur kan det bli ännu mer, men jag känner att det tar lite på privatlivet och orken så jag får se hur jag gör.

I morgon är det dags för fredagsgästen igen och Mats är veckans fredagsgäst. Mats skriver om förskolan ur sitt perspektiv som lärarutbildare. Läs gärna vad han har att skriva, han skriver det är mycket som är tänkvärt. Särskilt intressant är det att bläddra tillbaka lite och läsa inlägg om genus och inlägg om lärarutbildningen, men faktiskt, det mesta är riktigt tänkvärt så det är värt några timmar!

Tack Mats!

Läs även andra bloggares åsikter om fredagsgästen, dagis, förskola, förskollärare, jobbet, privat, studier,

Om att vara sjuk

Dyngförkyld! Ögonen rinner, jag nyser och har rethosta. Där fick jag för att jag sa att jag brukar klara mig från förkylningar! Nåja det är inte influensan i alla fall det har jag vaccinerat mig mot.

Jag är inte så bra på att vara sjuk. Jag har svårt för att ligga i sängen eller soffan och bara kurera mig utan blir otroligt rastlös och gnällig. Dessutom har jag hela tiden dåligt samvete för saker som inte blir gjorda och besviken för utbildning som jag missar. Jag VET, det lönar sig inte och jag borde inte ha det men jag har det ändå.

Förresten, jag ser minsann att det är många som läser fredagsgästernas inlägg och det är ROLIGT! Både för dem och för mig. Ska jag tolka det som att det är något bra, det här med fredagsgästen, ska jag fortsätta ragga fredagsgäster?

Läs även andra bloggares åsikter om förskollärare, förskola, fredagsgästen, sjuk, gäst, reflektion, privat,

Om vägval och tankar som far

foto: privat

Jag har svårt att tänka på jobbet när jag är hemma just nu. Vanligtvis är det plättlätt, nästan svårt att låta bli, men just nu känns det lite som att jobbet får stanna på jobbet. Det gör ju inget att det är så egentligen, det är så för många. Jag har en kollega som absolut inte kan tänka sig att arbeta övertid för att få ordning på avdelningen när det behövs, och det kan man väl inte säga något om, vi är olika och tänker olika.

För mig är det så att jobbet är något av en hobby, inte helt och hållet naturligtvis men till viss del, i alla fall periodvis.

Just nu är det kanske inte så, det händer saker i mitt privatliv och eventuellt kommer jag att få flytta och då måste jag även byta jobb. Jag vill egentligen inte, jag trivs med mitt liv där jag är men eftersom jag nog har lätt att få jobb i stort sett överallt och min man inte riktigt kan rå över sin situation på samma sätt som jag, kan det hända att vi får röra på oss. Om ett par veckor vet vi. Till dess går jag lite som på nålar och bara väntar.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, privat, reflektion,

Om själva skrivandet

Jag känner mig lite låst just nu. Jag vet inte längre hur mycket jag vågar skriva här. Jag vill inte att någon ska känna sig sårad. Brev jag får om saker jag skrivit gör mig ibland fundersam. Jag skriver inte för att trycka till någon, jag skriver för att reflektera kring det jag funderar på, jag skriver av mig och jag skriver kanske också för " det goda samtalets skull" men så värst mycket respons är det inte så att jag kan kalla det samtal riktigt.

Men ändå, inget jag skriver är för att trycka ner någon. Inte heller ser jag ner på någon, inte vikarier, inte föräldrar, inte chefer, kollegor eller andra. Vissa företeelser gör mig förbannad, men har jag bara fått det ur mig går det över och jag kan oftast återgå till normalläge.

Det var bara det.

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, förskollärare, privat, relationer,

Om hjärnsläpp

"Tabula rasa" för all del men det här är ju löjligt! Jag kan inte komma på en enda grej att skriva om. Ledigheten tycks alldeles ha spolat bort alla tankar och alla presumtiva inlägg jag hade, så..

hjälp!

Vad kan jag skriva om?

Läs även andra bloggares åsikter om förskollärare, trams, yrkesrollen, privat, barn, förskola, reflektion,

Om att sätta igång

Julen är över sedan länge för min del och det är med sorg jag kliver upp tidigt om morgnarna för att utjämna sista tidens dygnsvändande. Jag är hopplös, så fort jag är ledig och disponerar tiden som jag vill vänder jag nästan helt på dygnet och njuter av att få göra allt jag inte brukar kunna göra. Det händer att jag släcker läslampan ungefär vid samma tid som jag går upp i vanliga fall.

Det har hunnit bli nytt år, och med det nya året kommer nya kollegor, nya barn och förhoppningsvid nya idéer och tankar. Jag hoppas det i alla fall eftersom huvudet just nu är tomt som kylskåpet här hemma. Det enda jag vet och tänker på är att jag ska fundera ut ett nytt och bra projekt att sätta klorna i. Ett som kräver lite, ett som inte tar slut för fort.

På onsdag börjar allvaret igen, en ledig dag kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, förskollärare, jobbet, privat, reflektion

God Jul

Nu tar jag bloggledigt ett tag, jag har fått stränga order av min man att skifta fokus och ägna mig mindre åt jobbet när jag är ledig så det innebär också att bloggen får jullov.

Jag vill också be er lyssna på den absolut bästa jullåt som finns i den lite modernare genren i alla fall.

God Jul

önskar

Lenox

Läs även andra bloggares åsikter om jul, privat, the pogues

om att läsa här?

jo.. plötsligt har det RASAT in läsare här och jag kräver inte att någon ska kommentera, men jag skulle gärna vilja veta något lite för jag är dödligt nyfiken.

så.. till höger kan man svara på en fånig liten enkät

och så får man gärna svara här i kommentarerna också, om man vill

Om grått - tisdagstemat

foto: privat

Jag hittade till tisdagstema via den här bloggen. Varför inte!? tänkte jag, och deltar trots att jag har en blogg som handlar om förskolan. Just nu längtar jag efter semester och även om vädret varit kasst och grått har jag haft härliga semestrar på ön dit längtar till året om.

Läs även andra bloggares åsikter om privat, reflektion

Om anonymitet

På eftermiddagen idag samtalade jag med en kollega, en som jag tycker mycket om och som jag har stort förtroende för. Rätt som det var frågade hon mig om det var jag som hade bloggen "på förskolan"?

Jag blev riktigt paff! Jag har ju inte precis sagt till någon att jag skriver här och jag hade nog inga planer på det heller riktigt. Min kollega frågade mig om jag skulle känna mig hämmad i mitt skrivande nu när hon visste?

Nej jag tror inte det, jag skulle väl kanske inte skriva något om kollegor kanske men det vet jag inte riktigt om jag skulle ändå. Jag gillar ju mina kollegor och jag respekterar dem allihop. Jag har inget behov av att skriva om dem på ett negativt sätt och om det är positivt så är det väl helt okej.

Så mina tankar nu kring det här kära M är att jag nog ändå tycker att det är ganska roligt att du hittat hit. Välkommen!

Läs även andra bloggares åsikter om kollegor, jobbet, reflektion, privat,

Om festligheter

Det är midsommarafton. Snart har morgonen övergått i förmiddag och jag har letat efter gummistövlar halva morgonen bara för att inse att de redan ligger i bilen. Båda paren. Jag ska fira midsommar med mina vänner och deras familjer. Min egen familj är långt borta och min man jobbar, som han gör de flesta storhelger. Jag är inte särskilt förtjust i storhelger just därför. Ibland blir de bättre än väntat trots det men ändå, de är lite överskattade. Jag tycker om vardag och vanliga helger då det enda som förväntas av en är att man ska vara ledig och tycka att det är skönt, och det gör man ju.

På jobbet har vi just avslutat en lång radda med festligheter, varav flera involverade föräldrar. Jag tänker på och undrar hur många av barnen som redan börjat tycka illa om den här formen av festligheter där föräldrar förväntas delta och engagera sig? Det kanske är för tidigt ännu men jag har kommit till någon slags insikt om hur svårt det måste vara för de barnen vars föräldrar inte kan eller vill delta. Jag satt länge och fixade och grejade med ett barn vars föräldrar lovat dyka upp, just för att barnet inte skulle märka att föräldern inte dykt upp. Till slut efter att någon ringt och frågat tre gånger kom föräldrarna en timma för sent, pratade i mobiltelefon hela tiden och åkte med barnet efter en halvtimme. Det var likadant sist, och gången innan dess uteblev alla helt.

Det är trevligt med dessa festligheter där "allas" familjer kommer deltar och bidrar, men frågan är om vi inte har trevligare egentligen när vi hittar på extra skoj utan föräldrarna. Just på grund av att föräldrarna kanske inte dyker upp när det förväntas. Samtidigt, är det viktigt för många föräldrar att få dessa möten med andra föräldrar och för en del barn är det nästan de enda gångerna de gör något annat än är hemma tillsammans med sina föräldrar.

Jag tycker att det är svårt. Det finns liksom så många baksidor och framsidor, och hur man än vänder sig så har man bara rumpan bak.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, privat, reflektion, yrkesrollen, förskollärare, föräldrar, förskola, dagis, barn,

Om brev med fel innehåll

I dag är det en skittrist dag! En snudd på usel dag till och med och alltihop kunde ha blivit på det hela taget en ganska bra dag om bara innehållet i brevet varit annorlunda.

I två veckor har jag sprungit upp för trapporna och stirrat på hallmattan eller köksbordet för att se om där fanns något kuvert. Nada! Varje dag!

Men idag fanns det ett. Jag pratade med chefen i telefonen samtidigt som jag manövrerade in matkassar och katter i hallen, sprättade upp kuvertet och..

Jag kom inte in på utbildningen. Så enkelt är det. Jävla skit! Vad ska jag nu se fram mot?

om argument

I kväll har jag tänkt över hur det går till när jag argumenterar om något som gäller barn. Jag argumenterar nästan alltid utifrån jobbet. Det är tryggast. Jag säger aldrig "jag tycker", utan jag brukar beskriva hur vi gör på jobbet och sedan liksom lämna öppet för den som vill att tycka kring det, och sedan kan jag argumentera lite utifrån både jobb och andras åsikter.

Ibland När någon ställer mig mot väggen brukar jag säga hur jag tänker och att det beror på. Folk älskar att ställa mig mot väggen, "passa barn kan ju alla liksom. Det är ju inget svårt, det är ju bara sunt förnuft och att leka och ge dem mat."

Med tiden har jag lärt mig när det inte ens är lönt att argumentera, det är då jag säger "jaha så kan man också göra" eller "Jaha så kan man också tänka" och så säger inte jag så mycket mer.
En gång på krogen för flera år sedan sa fulla förlovade polisen: "va faan, du verkar ju riktigt smart.. Varför ska du bli förskollärare?!?" jag i min tur frågade vilket som var bäst, att hans barn hade en korkad eller smart förskollärare på sin avdelning? "Fan, du är ju smartare än jag så har jag aldrig tänkt!" fick jag till svar så jag antar att det faktiskt lönar sig att argumentera ibland.

Sen tror jag kanske inte att det var svårt att vara smartare än fulla förlovade polisen men ändå...

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, förskollärare, privat

Om skrivandet

Jag var på middag härom kvällen och jag kände ingen som var där. Men det var högt i tak och diskussionerna tog hisnande turer fram och tillbaka mellan varven. Vid ett tillfälle diskuterade vi bloggar och bloggande varpå jag nämnde att jag påbörjat en jobblogg nyligen. En kvinna frågade hur jag skrev då och jag fick ju fundera, särskilt när en fråga var om jag skulle låta bli att konfrontera kollegor på riktigt och i stället skriva om dem på bloggen?

Nej så är det inte. Jag har ganska svårt att se att det skulle kunna hända. Det är inte därför jag skriver det här, för att kunna prata skit utan att själv råka illa ut. Jag skriver detta som en slags reflektion och jag vill inte ha det sammankopplat med mina andra tankar kring annat.

Jag gillar mitt jobb, det är en del av mitt liv och mina tankar upptas av jobb ganska ofta även på fritiden. Ibland vill jag kunna skriva om det som finns i huvudet, som är mitt och som inte är en reflektion tillsammans med andra. Och jag tänker på utbildningen där vi hade reflektionstid i slutet av varje dag och jag känner att jag saknar det där ibland och att jag på det här sättet kanske kan hitta ett annat sätt att få reflektionstid. Kanske.