Om framtiden och yrkesroller

Det är spännande att tänka på framtiden. jag ägnar mig nästan lite svärmiskt åt det då och då. Jag planerar min egen karriär och jag funderar över förbättringar eller kurser jag skulle vilja läsa för att hålla mig á jour, ständigt.

Nu jobbar vi lite grand med våra yrkesroller i mitt hus. Dels funderar vi över det som nog komma skall där pedagogerna skall ha det övergripande ansvaret över pedagogiken och vad det innebär.

Jag ser att barnskötare ibland kan känna sig hotade och det finns undran om de skall fråntas arbetsområden eller arbetsuppgifter. Jag ser det inte så. Jag ser det som att vi ju faktiskt har olika utbildningar och att det egentligen är ganska självklart att vi har olika arbetsuppgifter.

En undersköterska har inte samma sorts uppgifter som en sjuksköterska till exempel så varför skulle det vara så i förskolan?

Däremot ser jag det inte som att förskollärare skall ha alla utvecklingssamtal, all planeringstid, allt ansvar för portfolios och inte vara i barngrupp eller byta blöjor eller liknande. Det handlar mer om att vara lagledare. Att peppa sina lagkamrater att samordna det som ska göras och se till att alla vet vad de skall göra och kanske se till att koppla teori och praktik om det behövs.

En kollega och jag diskuterar ganska ofta kring det här med kompetenser och hur man utnyttjar dem och vad man kan kräva dels av de olika yrkesrollerna men även av sina kollegor. Jag tycker oftast att man borde kunna kräva att det finns ett intresse för utveckling och förbättrande, kollegan är lite mer tveksam ibland.

En annan kollega och jag hade härom dagen diskussionen kring vilken inställning man har till sitt jobb. Kollegan berättade att hon fungerar så att hon går till jobbet och gör sitt bästa vad det ärn gäller, det gör hon inte för någon annans skull utan för sin egen, och jag håller med. Jag vet inget annat sätt att ta mig an det som kommer till mig. Jag skulle inte kunna gå till jobbet och tänka att den här månaden gör jag det lite halvdant utan jag kan bara göra mitt bästa, sen är det inte säkert att jag är bäst för det men jag har i alla fall gjort vad jag kan.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, yrkesrollen, barnskötare, val, värdegrund, kollegor, jobbet, yrkesidentitet

Om att känna sig trött

Jag känner mig lite låg. Egentligen borde jag känna mig uppåt för vi fick ett roligt besked i går min man och jag, men tröttheten tar över och jag känner mig låg efter 14 intensiva timmar på jobbet.

Det kan även bero på att vi återigen måste rekrytera en ny kollega och att vi alltid, alltid måste börja om. Det kan bero på att jag känner att tiden rinner iväg och att min lista över saker att göra fördubblades bara på två dygn. Det kan bero på att jag inte hunnit med hemmet den sista tiden och att katternas hårtussar bildar gäng och försöker ta över här hemma.

Jag är trött, jag vill ha lite semester, eller i alla fall mindre ansvar.


Läs även andra bloggares åsikter om jobbet, förskola, förskollärare, kollegor, tid, yrkesrollen,

Om att inte bli tagen på allvar

Jag fick ett mail från S och jag känner att jag vill ta upp det hon skriver.

Hej, jag jobbar som förskollärare och är ganska färsk, vilket betyder, enligt mig att jag egentligen inte vet hur man har jobbat tidigare och vill se framåt istället för bakåt.

Har nu hamnat på ett ställe då allt blir nedröstat, de skrattar då jag talar om att öka barns inflytande. En förskollärare sa till mig att jag tycker att barn har så mycket inflytande i dag så att det räcker. Detta när jag föreslog att vi kunde ytterligare öka inflytandet hos barnen genom flera förslag.

Jag har chefen bakom mig och av en händelse kom hon in på vårt möte och när hon tog upp mina förslag lät det helt plötsligt jättebra. Jag undrar om du har erfarenheter av detta, jag känner att det känns jättejobbigt då jag försöker komma med bra idéer och att utgå ifrån barnen och inte att vuxna ska bestämma barnens dagar, det känns som att gå tillbaka i förskolans utveckling..

Jo, jag känner igen delar av det du skriver. Jag tror att många - för att inte säga de flesta - som arbetar inom förskolan känner igen det du skriver även om de arbetat 20 eller 30 år.

Jag har en kollega som ibland underhåller med historier om hur personalen förr satt i bikini och solade på gården bland barnen, hon menar inte att det blivit sämre nu utan bättre, att vi numera ser barnen och arbetar med lärandet och med att ge barnen möjlighet att utvecklas mer tydligt, men hennes historier är ganska underhållande. Dock kan jag tänka mig att de som upplevt tiden där man fick sola, fika och där barnen kanske inte alltid hamnade i fokus, upplever att det som sker nu i förskolan är JOBBIGT! Det gäller att tänka kring det man gör och att vara påläst, det gäller att dokumentera och att arbeta för att främja någon annans utveckling och inte i första hand sin egen. Att den egna utvecklingen sker parallellt är kanske inget man kan eller vill se.

Det du beskriver där dina förslag blir nedröstade för att sedan bli hyllade inför chefen tror jag inte heller är ovanligt. Jag tror att det handlar om avundsjuka, jantelag och att försöka hålla sig väl med chefen (you don't bite the hand that feeds you). Jag kan tänka mig att detta inte är unikt på din avdelning utan kan tänka mig att det sker en hel del skitsnack över lag i huset, och tror att detta är en chefsfråga i första hand. Chefen måste kliva in och jobba med arbetsmiljön och vad hon/han accepterar.

Det kan också hända att de du arbetar med är rädda för att du ska kliva in och "ta" deras ansvarsområden, få privilegier som de vill ha, eller har haft. Det är otäckt med nytt, det är läskigt när någon kommer in med energi när ens egen har tagit slut. Det är läskigt när någon får en att inse att man kan ganska lite om vissa saker och att då är det bättre att hålla kvar vid det man kan, och om man måste kanske man gör det med näbbar och klor.

Jag säger stå på dig. Du ska inte gifta dig med dina kollegor. Ni måste inte älska varandra, bara komma överens, Du får ta upp det med chefen, ge konkreta exempel på hur du upplever situationen. Kasta inte skit, var bara saklig och konkret.

Vad gäller det där med att dina ideer faller i god jord när de hör chefen säga dem.. ja så kan det vara ibland. Det har jag varit med om också.. eller att någon annan fått credit för mina ideer och det får man ta ibland, det kan gagna en i slutändan och om det är en bra idé så gagnar det i vilket fall som helst verkksamheten i slutändan.

Läs även andra bloggares åsikter om chef, dagis, förskola, förskollärare, relationer, yrkesrollen, kollegor,

Om tid - del 1

foto: clix

Och så var det det där med tiden. Den som ständigt saknas och den som ofta används fel eller ineffektivt, den som man gör extra och vill ta ut någon gång då och då. Hur som helst är tiden ett hett diskussionsämne på de flesta förskolor och jag tänker att det blir en följetong, inte gastkramande och spännande, kanske (i ärlighetens namn) mest en utdragen en.

I min enhet är vi inte rädda för att prova nya saker eller nya sätt och det har många gånger gagnat oss. Det innebär bland annat att vi har få system som sitter i väggarna, och att vi har blivit mycket lösningsbenägna.

För ett par år sedan var vi mycket stressade över att vi inte fick ut vår enskild planeringstid trots att den var schemalagd och allt. Vi tyckte att det var hopplöst att lämna barngruppen, vi kände oss taskiga mot kollegorna och vi var ständigt stressade över allt dokumentationsarbete som inte blev gjort och även för att vi kände oss dåligt förberedda på utvecklingssamtal eftersom vi kanske inte kunnat smita ifrån mer än en kvart av de 2,5 timmar vi egentligen skulle planerat.

Detta löstes faktiskt enkelt hos oss. Vi var några stycken som hade en idé om att den enskilda planeringstiden inte skulle synas på schemat, utan att det bara var den tiden man vistades i barngrupp som skulle synas och vi frågade chefen om vi kunde få prova att lägga ett sådant schema för att se om det var möjligt ens.

Nu får alla ut den enskilda planeringstiden. Vi har inte lika mycket, vi har räknat ut det så att en heltids förskollärare har 2,5 h per vecka, en heltids barnskötare har 1,5 h per vecka, och då är detta den tid som är fråndragen barngruppstiden. Ibland kan vi få ut mer tid.

Vi redovisar tiden i en pärm, vi skriver upp när, var och hur. "Var" är egentligen enkelt för det sker på arbetsplatsen. "När" bestämmer vi själva, jag brukar till exempel lägga min tid olika dagar beroende på hur jag har organiserat mitt privatliv, men jag vet att det finns de som alltid lägger sin tid måndagar 7.30-8.30 och resten onsdagar 13.30-15.

Är man sjuk en dag drar man bort en halvtimma är man sjuk två drar man bort en timma osv. Man får inte skriva upp övertid om man inte gjort sin planeringstid, man får inte arbeta i barngrupp på sin planeringstid OM det inte är KRIS, och vi har upptäckt att det väldigt sällan är KRIS.

Tidigare kände vi oss usla som gick från barngruppen och lämnade våra kollegor, numera känner vi oss duktiga som ser till att utnyttja tiden på ett bra sätt.


Läs även andra bloggares åsikter om tider, dagis, dokumentation, förskola, förskollärare, jobbet, kollegor,

Om att börja om på nytt

foto: pontuse

Vi har fått nya kollegor på "min" förskola. Stämningen i huset förändras direkt, även på avdelningarna. Både barn och vuxna känner varandra på pulsen lite grand och det finns många frågor och kanske en del frustration. Frustration över att det kanske inte var så enkelt att kliva in i ett nytt arbetslag som man tänkt sig och kanske frustration över att det inte är så enkelt att bara "förändra" som man önskade.

I dag satt jag med en av de nya kollegorna och vi diskuterade bland annat samling och tidigare har vi hunnit diskutera miljön, den fysiska som är en spegel av den psykiska och som formas av förhållningssättet.

Snart har vi studiedag hos oss, och det ska bli så vansinnigt skönt att få sätta sig ner med de nya kollegorna och diskutera i detalj hur vi arbetar med förhållningssätt och hur vi hanterar olika situationer. Ofta så här i början är det annars lätt hänt att vi inte hinner göra något för det hänger så mycket frågor och svar i luften, rutiner som ska gås igenom på någon minut och särskilda situationer eller vad vi INTE säger till barn osv. Det hinns liksom inte med utan samtal och reflektion.

Och sedan när man sitter ner och diskuterar, när man äntligen kommit så långt att man hittat tiden och alla kan vara med, då måste man utgå från något när man diskuterar. Jag tror på att ha så kallade strukturerade värdegrundssamtal, där man utgår från dokument man har tagit fram och som man utgår i från flera gånger än en. Man diskuterar utifrån sitt dokument och skriver tillsammans ner vad man kommer överens om, tex: vad man som vuxen FÅR säga till ett barn när det slår ett annat, man skriver kanske också ner för säkerhets skull exakt tillvägagångssätt så att det blir tydligt för alla och att man tillsammans blir tydliga vuxna.

Utgår man från samma dokument varje gång man diskuterar, kan man enkelt utvärdera vad man gjort och vad man inte gjort. Det blir oerhört tydligt och synligt hur man arbetar på avdelningen.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisfröken, jobbet, kollegor, kvalitet, reflektion, samtal, yrkesrollen

Om vikarier

Det är en historia för sig det här med vikarier. Det finns fantastiska människor som bemöter barnen så fint och bra att man nästan känner sorg över att de inte är kollegor. Sedan finns det monstervikarier som skriker åt barnen, som bara står som om de var upphängda och nedsläppta, som inte reagerar när barnen slåss eller är ledsna.

Jag har själv varit vikarie och jag vet hur det kan vara att komma ny till en förskola där ingen presenterar sig och där man bara får göra "skittråkiga saker" men jag förstår faktiskt inte attityden som förekommer hos vikarier.

Till exempel förstår jag inte vikarier som:

• har med sig mobiltelefonen och svarar och pratar i fem-tio minuter med en kompis om vad som helst
• inte frågar om det är saker de undrar över
• som skäller på barn de inte känner
• som inte tycker att de är därför att torka bord eller plocka undan
• som när de är i barngruppen, plötsligt bara har försvunnit och gått på toaletten utan att säga till någon att de går.
• som säger till föräldrar att deras barn varit stygga mot den och den

Det där är bara axplock av vad man ser ibland hos vikarier. Numera är jag ganska noggrann med att säga att JAG tar föräldrakontakt, att de bör presentera sig och så men JAG eller någon annan som känner barnen, berättar om barnens dag. Det är också en sekretessfråga.

Idag har jag haft vikarie, det var okej. Den andra vikarien jag skulle haft dök aldrig upp, ett missförstånd som löste sig framåt eftermiddagen men jag är i kväll gristrött och lite sur. Barnen har haft kvalitet på barnpassningen en dag som denna men inte mycket mer.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, förskollärare, kollegor, stress, vikarier, yrkesrollen

Om kommunikation (läs skitsnack)

Ibland råkar man av misstag höra saker som man kanske inte skulle hört egentligen. Ibland blir man riktigt ledsen. Så där ledsen att man får ont i magen och känner att man nog egentligen inte vill gå tillbaka till jobbet.

Ibland gör det inget, det blir någon slags bekräftelse av vad man redan vet, nämligen att personen och jag, vi gillar inte varandra.

Däremot kan man bli förvånad. Man trodde kanske att personen i fråga gjorde som man själv, nämligen höll tyst om det man tycker inför andra. Lät bli att sprida sin osakliga dynga och personliga åsikt bland kollegor eftersom den personliga åsikten om personen inte hör just till jobbet.

På arbetsplatsen har vi (tidigare?) varit tydliga och noggranna med att det ska vara rak kommunikation. Är man arg på någon säger man det till personen. Kommer någon med skitsnack om någon till mig, säger jag "Oj då, du bör nog ta upp det där med X, inte med mig". Men nu...
Jag vet inte, jag känner mig sur och grinig. Jag SKULLE kunna häva ur mig en del, men jag gör det inte, jag känner att jag skulle bli personlig och sur och det skulle gå ut över jobbet och det är det inte värt!

Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, yrkesrollen, uselt, förskola, förskollärare, kollegor,

Om anonymitet

På eftermiddagen idag samtalade jag med en kollega, en som jag tycker mycket om och som jag har stort förtroende för. Rätt som det var frågade hon mig om det var jag som hade bloggen "på förskolan"?

Jag blev riktigt paff! Jag har ju inte precis sagt till någon att jag skriver här och jag hade nog inga planer på det heller riktigt. Min kollega frågade mig om jag skulle känna mig hämmad i mitt skrivande nu när hon visste?

Nej jag tror inte det, jag skulle väl kanske inte skriva något om kollegor kanske men det vet jag inte riktigt om jag skulle ändå. Jag gillar ju mina kollegor och jag respekterar dem allihop. Jag har inget behov av att skriva om dem på ett negativt sätt och om det är positivt så är det väl helt okej.

Så mina tankar nu kring det här kära M är att jag nog ändå tycker att det är ganska roligt att du hittat hit. Välkommen!

Läs även andra bloggares åsikter om kollegor, jobbet, reflektion, privat,