onsdag 28 maj 2008

Om kläder












foto från: weworkinafragilematerial.com

Det brukar ibland kunna synas på människor vad de jobbar med. En väninna och jag roar oss med att iaktta människor och "gissa jobbet" då och då, men mycket sällan vågar vi fråga hur rätt vi har och gör vi det är det helgkväll och ett par enheter alkohol inblandat.

Just nu är jag inne i en period då jag känner mig lite sunkig. Jag har inte haft råd eller energi att uppdatera min garderob något vidare, och jag drar på mig samma gamla paltor dag efter dag. Mina tofflor på jobbet är urslitna, jeansen ska vi inte ens diskutera och tröjorna och koftorna är ungefär de samma sedan tre eller fyra år tillbaka.

Det är inte roligt att lägga en massa pengar på kläder som blir nerkladdade eller jordiga, och det är INTE roligt att ha kläder som man inte vill leka i heller.

Helst skulle jag vilja ha en garderob som tillät både det ena och det andra, särskillt vill jag ha det när mammorna klapprar omkring i sina klackskor, har långa tjusiga halsband och doftar parfym när de lämnar in sina barn. Jag tar varje chans att få klappra lite i jobbet och när jag och en kollega höll en studiedag för ett tag sedan såg jag till att gå på alla marmorgolv så det skulle klappra om mina klackar.

Men på eftermiddagen, när de hämtar, och vi är ute och har sol i håret och fått färg och vattnat, och grejat och fixat och lekt i vatten, då är jag ganska nöjd när mammorna kommer och ser lite lagom svettiga ut i sina tighta byxor och sina kavajer. Då har jag sandaler, linne och kjol, då har jag vunnit.

Förskollärargarderoben - mammagarderoben 1-0

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 26 maj 2008

Om sclagers och annan skönsång


















Jag är mycket trött på schlagers kan jag tala om. Varje dag vill barnen lyssna på schlagers och annat mina egna öron skulle välja bort om de fick, och varje dag diggar jag med trots att jag verkligen inte tycker att varken Amy Diamond eller Markoolio är Guds gåva till folket. Ibland händer det att jag gömmer fjärrkontrollen till cd-spelaren, men bara korta stunder.

Förra året introducerade vi mycket - för barnen - ny musik i gruppen. Det var spännande att höra hur barnen sjöng till turkiska poplåtar, portugiska fados och opera. Ibörjan var det lite trögt, men vi märkte att de spelade de skivor som fanns att tillgå och under en kort period var de just dessa skivor. Förvånande nog var det Mariza som spelades flitigast, på avdelningen och det var fantastiskt att se hur barnen levde sig in i musiken och lekte sorglighet när de lyssnade på det som lät sorgligt.

Det är roligt att vara med barn! Jag tänker på operaleken vi lekte ett tag när barnen var riktigt små, och vi sjöng helt galet tillsammans och skrattade tillsammans efteråt. Barnen var hur fina som helst när de sjöng med ögonen vända mot himlen och försökte låta som de nyss hört. En del var otroligt bra på att härmas, andra var bra lyssna och klappa händerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

fredag 23 maj 2008

(kort) Om Genus

Ofta när föräldrar har fått sina placeringserbjudanden och det är dags för dem att fatta beslut om vilken förskola de ska tacka ja till ringer de till oss och ställer frågor kring vår verksamhet. Det är frågor om öppettider, om utevistelse, om vilken inriktning vi har och om barnet kan få gå på samma avdelning som grannens barn? Frågor om det mesta alltså.

Den senaste tiden har jag tagit emot frågor kring genus. Det är nytt!

förälder - Jo jag undrar om ni arbetar genusinriktat?
jag - Hur tänker du då?
förälder - jo alltså om ni jobbar för att flickorna ska få samma möjligheter som pojkar och så?
jag - Hmm.. Jag hoppas det, men vi har inte arbetat med genusfrågor så värst länge och vi kan inte så mycket ännu.
förälder - är ni könsneutrala?
jag - Jag... alltså.. det är svårt att svara på... nej, vi... kan man vara det?
förälder - Nej. Men det har alla förskolor svarat ja på hittills. Det var skönt att höra att ni inte tror att man kan vara könsneutral.

För det tror jag inte att man kan och senaste tidens läsning och föreläsningar har gjort mig mer övertygad än tidigare att man inte kan agera könsneutralt.

Däremot tror jag att man kan vara könsmedveten och lära sig handla på olika sätt utifrån vad man läser in i olika situationer. Det handla om att medvetandegöra och synliggöra. I förskolan gör vi det oftast med pedagogisk dokumentation. Det tror jag att vi måste göra även vad gäller genus och kön, och vi måste börja med oss själva och våra egna föreställningar. Jag tänker att jag ska börja med materialet och miljön på förskolan. Det känns spännande och svårt, nästan lite läskigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 22 maj 2008

Om ledsna ögon

Ibland (ofta) följer jobbet med en hem på det ena eller andra sättet. Det kan handla om faktiskt jobb som att skriva färdigt underlag till utvecklingssamtal eller att leta reda på fakta om olika saker eller bilder till ett alfabet.

Ibland följer jobbet med hem bara i tanken, men det kan vara svårare än något annat. I kväll var det så. Jag tänkte på barnet som ser ledset ut i ögonen. Som inte har det där glada som barn i dess ålder brukar ha i skrattet. Jag vet inte vad det beror på, men det är heller inte mitt jobb att ta reda på egentligen, jag ska bara föra vidare och finnas där.

Och jag försöker, så gott det går, varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 17 maj 2008

om invänjning

Det är snudd på en månad sedan jag skrev något nytt, i alla fall här, men jag tänker allt på saker som rör förskolan i alla fall. Dagligen.

Som det här med invänjning (inskolning) till exempel, det funderar jag en hel del på just nu eftersom det snart är dags för mig att ta emot nya barn till förskolan. Jag funderar på hur vi ska kunna bemöta och möta dessa barn på bästa sätt eftersom de flesta kanske inte varit i en förskolemiljö förut, samtidigt tar vi emot barn som varit i en förskola och som har erfarenhet och som edan skapat sig relationer i den förskola de gått i.

Sedan är det föräldrarna också. De ska vi också möta och bemöta. Det är svårast. En del är så oroliga att det färgar allt annat, och jag förstår att de är oroliga. De lämnar i från sig guldklimparna till oss. De ser dem inte hela tiden och det där med att inte ha kontroll är svårt. En del försöker kompensera det genom att försöka styra oss och ha kontroll på så sätt. Det kan vi inte gå med på men vi bjuder in och erbjuder att vara med och tillbringa tid med oss. Vi filmar och fotar och försöker skapa ett förtroende, men ibland går det inte. Då får vi försöka på andra sätt. Det mesta går att lösa även om det är jobbigt ibland.

Jobbigt är det också att tiden rinner iväg. Bara några veckor kvar till de första barnen går på sin sista semester i förskolan och därmed också lämnar oss. Det knyter sig i magen när jag tänker på att jag inte kommer att träffa dem mer. Men samtidigt är jag ganska nöjd. jag tycker allt att vi gjort ett bra jobb. De är flygfärdiga nu de allra flesta och de som inte riktigt är det har vi ändå jobbat massor med och föräldrarna vet vad som behövs för att det ska underlätta för barnen att börja i förskoleklass. Åtminstone har vi berättat det, sen om de tagit det till sig är en annan femma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,