Barn har rätt till engagerade vuxna under sin dag i förskolan. Vuxna som skapar meningsfulla sammanhang för dem att vistas i, som ser till att det får möjlighet att arbeta med sina intressen och i demokratisk anda. Vi vuxna har ansvar för barnens relationer, ansvar för att barnen har relationer till andra barn och att det ges möjligheter till nya relationer.
Vi vuxna som arbetar i förskolan vill oftast ge barn dessa möjligheter men vet inte alltid hur. Iblandf tror vi att vi gör det men gör det inte om man tänker efter och för att tänka efter krävs det både tid, olikheter och dokumentation att reflektera kring.
Oftast har vi inte tid i förskolan. Tid tid tid och tid. Vi får ångest av tid och vi vill ha mer av den allt som oftast. Ibland kan det dock kännas som att tiden inte kan gå snabbt nog. Vi utnyttjar nog inte tiden på bästa sätt alla gånger och vi behöver nog många gånger någon form av kontrakt för att hålla fokus för tiden är viktig och behöver tas vara på.
Jag står inför detta just nu, att fundera över hur tiden tas till vara på. Hur ska vi vårda den som finns och hur ska vi se till att den inte går förlorad? Har vi samma syn? Vad påverkar mig och vad påverkar de andra? Har vi samma ingång?
Kan man slösa bort sin viktigaq tid på skitsamtal? Förstår ni hur jag tänker här?
P skrev om tid i sitt gästbloggsinlägg och jag har också skrivit om den tidigare. Nu känner jag att det är ont om den igen och har funderat på varför. Varför upplever jag att det är ont om tid när dagarna knappast blivit kortare eller färre?
Jag tror själv att det handlar om att uppbåda entusiasm och att disciplinera mig tillräckligt för att verkligen använda den tid som finns till vettiga och konstruktiva saker i stället för att planlöst rota igenom mina högar och flytta dem fram och tillbaka.
Just nu har jag börjat beta av utvecklingssamtalshögen. Den där jag går igenom vad vi ska fokusera på vid nästa utvecklingssamtal, den där jag ser över hur dokumentationen kring barnen ser ut och vad som behöver kompletteras för att ge en tydlig bild hur vi arbetar för att ge varje barn förutsättningar till utveckling eller vad just det barnet har för strategier. Det är roligt. men det är rätt krävande. Jag upplever ibland att det största problemet är att jag inte har alla resurser på samma ställe. Att jag inte kan ha alla barnens pärmar och mina grejer på en rullvagn som jag skjutsar till dator med skrivare och kopieringsmaskin.
Men det kanske jag kan inser jag just! Jag kanske faktiskt kan överta en av de "trasiga" rullvagnarna och köra omkring grejerna på den i stället för att springa omkring som en yr höna och avbryta varje uns till tankekedja varje gång jag saknar något.
Det är bra med reflektion, nu har jag en ny sak att ta tag i visserligen, men även en ny sak som kanske kan underlätta i längden. Läs även andra bloggares åsikter om tid, stress, utvecklingssamtal, reflektion, dokumentation, förskola,
Jag har förmånen att arbeta som pedagogista i en stor förskoleenhet.Ett uppdrag fullt med utmaningar och givande möten med engagerade och kompetenta pedagoger. Som pedagogista arbetar jag med kvalitetsutvecklingen och ansvarar för att driva framåt de pedagogiska frågorna i vår verksamhet. Jag arbetar mycket nära förskolechefen men det är ändå samarbetet med pedagogerna som är en förutsättning för utvecklandet av verksamheten. Pedagogistarollen är ganska nytt hos oss och vi jobbar tillsammans för att hitta lösningar och organisera för rollen på bästa möjliga sätt.
Jag har arbetat inom förskolevärlden i 13 år och upplever att den utvecklingen som råder inom förskolan idag är helt enorm. Vi blir alltmer medvetna om hur stor och viktig roll förskolan har idag för barnen och även för föräldrarna. Vi blir mer och mer medvetna om varför vi gör det vi gör och hur det vi gör faktiskt påverkar barnen. Vi får vara med och utforma morgondagens vuxna och den tanken är egentligen ganska svindlande och jag känner stor respekt och ödmjukhet inför det.
Det är många frågor som är aktuella hos oss just nu. Vi strävar efter ett gemensamt tänk i hela enheten och det i sig är en stor utmaning när vi är ett sextiotal pedagoger i enheten. Vi diskuterar ständigt och utformar vår gemensamma värdegrund. Vi har ju våra styrdokument som tydligt talar om vilken värdegrund vi ska ha. Man skulle kunna tro att det då borde vara ganska enkelt att få till ett gemensamt tänk men när man väl börjar diskutera de olika begreppen i till exempel läroplanen så inser man hur stor utmaning det är. Alla vi har olika erfarenheter och har olika saker med i ”våra ryggsäckar” som påverkar hur just jag och just du tänker om exempelvis respekt.
Den utvecklingen som sker inom förskolan medför ju också att nya riktlinjer och rekommendationer tas fram, nya områden hamnar i fokus och vi får nya spännande uppdrag att arbeta med. Som pedagogista ser och hör jag att den frågan som alla pedagoger och arbetslag brottas med just nu är hur man får tiden att räcka till alla dessa nya uppdrag som vi får. Oftast känns allt det nya som kommer roligt och utmanande men jag får ofta frågan ”Men hur ska vi hinna med alla dessa olika delar och målen och prioriterade områden? Vi ska arbeta med naturvetenskap, matematik, ha språklekar, prata om kompiskap, gå till skogen… Vår tid räcker inte till!”
Jag har funderat väldigt mycket på detta under de senaste månaderna. För mig framstår det som att man kämpar med att få ihop sin verksamhet och bygga en helhet av små detaljer. Vi har ju en läroplan med mål som vi ska sträva mot så självkart måste alla dessa delar finnas med i verksamheten. Barnen i den svenska förskolan har rätt till allt det som skrivet i läroplanen. Jag tror dock att man lite oftare skulle behöva göra en kullerbytta och fokusera på vissa delar av verksamheten som t.ex. uteaktiviteter (skogen), skapande, bygg- och konstruktion och leken och börja titta vilka mål vi uppfyller genom dessa aktiviteter. Exempelvis i skogen får barnen möjlighet att röra på sig, de får uppleva och undersöka olika naturvetenskapliga fenomen, lär sig nya begrepp, får möjlighet att samarbeta och mycket, mycket mer. Jag tror också att det möjliggör kontinuitet och skapar lugn både hos barn och vuxna när man får möjlighet att fokusera på och fördjupa sig i några aktiviteter i stället för att behöva växla mellan många olika aktiviteter.
Det är lätt hänt att man tänker på allt det man vill och borde göra men som man inte hinner med istället för att börja titta vad det är vi faktiskt gör. Genom att tillsammans reflektera kring det vi gör och hitta kopplingar till läroplanen tror jag vi kan få syn på att vi gör mer än vad vi tror att vi gör. Men det är lite som att göra en kullerbytta.
Jag känner mig lite låg. Egentligen borde jag känna mig uppåt för vi fick ett roligt besked i går min man och jag, men tröttheten tar över och jag känner mig låg efter 14 intensiva timmar på jobbet.
Det kan även bero på att vi återigen måste rekrytera en ny kollega och att vi alltid, alltid måste börja om. Det kan bero på att jag känner att tiden rinner iväg och att min lista över saker att göra fördubblades bara på två dygn. Det kan bero på att jag inte hunnit med hemmet den sista tiden och att katternas hårtussar bildar gäng och försöker ta över här hemma.
Jag är trött, jag vill ha lite semester, eller i alla fall mindre ansvar.
Inlägg
