Om att inte skriva längre och tystnadsplikt och anmälingsplikt

Den här bloggen är så gott som död. Det beror på att livet har förändrats, jobbet, uppdraget och jag. Bloggen som den var, var en reflektionsblogg över det jag upplevde, såg och funderade kring, och funderar gör jag ju fortfarande men jag har som sagt var inte den tid jag hade förut så här hamnar inget.

Vad som är lite lustigt är att jag för flera samtal med er som läste här nu än då när ni kommenterade som mest, i Reggio Emilia-inspirerade förskolor i västsverige.

Jag tänker att blogen får ligga kvar. Det är van sinnigt mycket trafik till vissa inlägg, fortfarande till tystnadsplikt och anmälningsplikt i förskolan. och det gör mig lite beklämd. Det betyder ju att det finns anledning att ta reda på något.

Men jag säger så här vad gäller det:

 Förskolans personal har anmälningsplikt vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Du som undrar och googlar har alltså inte undersökningsplikt. Det innebär att om du tycker att ett barn plötsligt verkar må dåligt, eller om ett barn säger att mamma alltid "sover när hon druckit" eller "pappa slog mamma" eller vad det nu kan vara, så ska du inte vänta och se om det verkar hända igen. Utan du ska anmäla detta till sociala myndigheter redan första gången. För du har anmälningsplikt oavsett vad du tror. Du anmäler inte föräldrarna. Du anmäler att ett barn kan fara illa, och det är straffbart att låta bli. Om din chef brukar göra anmälningar och säger nej vi ska inte göra det den här gången, jag känner dem och vet att det inte är så, men du ändå tror det, så ska du göra anmälningen för det är inte  bara din chef som råkar illa ut om det uppdagas att ni känt till något, utan det är du.

Jag säger också vad gäller tystnadsolikt:

Du får inte säga till skolan, vid ett överföringssamtal, något som föräldrarna inte har godkänt. .Du får inte berätta om ni tror att barnet far illa, och du får inte berätta att barnet inte klarar av toalettbesök själv om föräldrarna inte vill det. Inte heller att ni tycker att det är ett barn som har svårigheter - om nu inte föräldrarna vill det. Du får heller inte berätta för någon annan förälder att ja idag har ditt barn bitit Lo. Det du får säga är: Idag har ditt barn bitit ett annat barn. Det samma gäller tvärtom, du får inte säga till den andra föräldern vem som bet Lo. Krångligt  men så krasst är det. vi har tystnadsplikt.

Jag vågar inte snurra in mig i fler exempel för jag är inte expert men Staffan Olsson är och här kan du komma i kontakt med honom.

Kanske skriver jag mer här igen, kanske inte. Det vet jag inte just idag, men nu är det helt klart dags för mig att gå ut och gräva lite mer i sandlådan med den egna småttingen, innan det blir för sent och innan solen försvinner.

Ha det fint!

om att börja skriva igen

En gång skrev jag på en blogg om det som jag tänkte kring förskolan och det som hände där. Sedan blev jag ledsen och besviken och förbannad. Mycket av besvikelsen låg i hur en del saker hanterades på mitt jobb och jag tappade inspirationen, lusten och viljan att skriva om det som jag tidigare ägnat så mycket energi och tankar åt.

Nu har det runnit en del vatten under broarna och jag tänker igen. Jag tänker faktiskt så mycket att jag tänker att jag vill skriva om det och tänka högt.

Jag vet inte hur ofta inläggen kommer att dyka upp, eller om någon kommer att läsa dem, men ändå, jag är tillbaka igen...

...och jag lägger ut en tanke som jag tänker just nu.

Jag tror att alla som arbetar i förskolan kan vara överens om att det finns både teori och praktik i förskolan, men på vilket sätt, hur är de sammanlänkade eller åtskilda och vilken teori?

Förskolläraren sägs ju ha det teoretiska huvudansvaret men, vet man själv ens vilken teoribildning man använder sig av i sitt arbete? Är det alltid självklart? Jag vill gärna höra fler tankar kring detta, om nu någon skulle läsa detta vill säga.


Läs även andra bloggares åsikter om tanke, teori, förskola, förskollärare, läroplanen, lärande,

om att sätta punkt, eller så.

Jag brukar tänka att det är en tillfällig svacka, att lusten och inspirationen skall komma tillbaka men det verkar som att det är slut. Kanske har jag sagt allt? Kanske är det så att mitt engagemang och mitt fokus har flyttats något och det jag har att säga , sägs bäst i andra sammanhang och på ett annat sätt?

Hur som helst. Jag låter bloggen finnas kvar även om jag nog insett att uppdateringarna kommer att utebli även framöver. Det kan hända att jag återvänder på ett eller annat sätt, men just nu säger jag helt enkelt på återseende.

Tack alla ni fina som läst, kommenterat och skrivit till mig. Fortsätt gärna. Jag läser min e-post regelbundet.

ha en fantastisk sommar!


Läs även andra bloggares åsikter om blogg, förskola, förskollärare, dagis, barn,

Om att återkomma och att utvecklas

Bild: Theresa - som inte har något att göra med inlägget för övrigt

Kors i taket! Här kommer en hälsning från en för övrigt avsomnad blogg. Jo för det är så. Jag har liksom inte klarat av att ha alla bollar i luften och fick prioritera bort något och det blev det här. Men egentligen jobbar jag på.

Just nu är barnen som galna i att teckna och ber om att få olära sig hur man tecknar olika aker. Minst två gånger om dagen bryter K ihop och skriker att hon inte kan, men efter ett par minuter med hjälp att se och upptäcka detaljer så lyser hon upp och säger "Nu har jag lärt mig".

Svårt är det, att hinna med i barnens rasande tempo. Jag vill hinna skriva ner det de säger, eller filma det de upptäcker, men att vara den som hjälper till att se OCH dokumentera är snudd på omöjligt. Har man dessutom sjuka kollegor så.. Ja ni vet ju!

Men jag försöker skriva ner, i anslutning till rasten, fem minuter tar det att få med det mesta jag minns. Och barnens bilder finns ju där för att påminna mig om hur det var. Så fina är de, och jag har sparat det som K ratade och ville riva sönder.

Så här i efterhand är K nöjd över att se sin utveckling under dagen. Från att "JAG KAN INTE!!!" till "Titta! visst blev den bra, den är precis lik!" på bara en dag. Det är utveckling och det är att locka fram den där inneboende drivkraften som finns där.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, förskola, reflektion, dokumentation, förskollärare, lärande, teckning, projekt,

foto: privat Råbäcks hamn


Det har dragit igång igen. Jag är lite semesterseg och i-början-av-terminen-förvirrad fortfarande, men visst har det dragit igång!

I år är det inte små barn för mig. Det insåg jag när de kom springande mot mig för att kramas och berätta om sommaren.

-Jag har varit i Paris, där finns det orodissi. (eurodisney)
-Ja men jag har varit och hälsat på Pippi och jag har sett Emils pappa, han är dum!
-Jag har kört traktor.
- En riktig?
-Ja
- Jag ska säga till min mamma att jag inte vill åka till Paris mer, jag vill också köra traktor.

Jag minns det där, hur det var någon gång när jag och ena systern skulle roa andra systerns 2åring en helg. Vi åkte till djurpark och gjorde oss till massor. Barnet i fråga var nöjd och glad och tittade på djuren som passerades men när vi på hemvägen passerade ett ställe som sålde traktorer och jordbruksmaskiner blev ungen helt extatisk! Han skrek och gastade och skrattade mer än han gjort någon gång på djurparken.
Systern blängde lite på honom och sa att nästa gång blir det ingen djurpark utan varmkorv och rundtur på lantmännens!

Förmodligen hade han varit väldigt nöjd med det. Förmodligen skulle de flesta barn vara riktigt nöjda och det är ganska skönt att ärligt kunna söga till föräldrar som tycker att det är jobbigt att de inte kan åka på dyra resor med barnen, att: "Vet du, jag tror verkligen att han/hon har varit jättenöjd med att ha varit ledig från förskolan och att ni har badat och gjort mysiga utflykter. Jag tror att det är fullt tillräckligt för ett litet barn."

Själv hade jag hellre åkt till "orodissy" än kört traktor, men har inte gjort något av det denna sommar. Jag har mest ägnat mig åt familjeliv och hälsat på vänner i deras sommarhem. Ett par bröllop har det blivit och än är det inte slut, snart far vi norröver för ännu ett.


Vad har du gjort i sommar?


Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dagisfröken, reflektion, förskola, förskollärare, föräldrar, privat,

Dagarna rusar i väg. Snart försvinner våra femåringar i väg till förskoleklass. Jag hoppas de får möta en värld utan stenciler och fyller-i-lappar och annat trök ett tag till. Jag hoppas de får möta lek och att de får förundras och ha roligt hela året fram till första klass, där jag hoppas att det roliga fortsätter. Det är skrämmande hur fort många tappar sin vilja att lära. Nästan så fort de börjar skolan händer det något och det är konstigt hur så många av de där kunskapstörstande små, blir alldeles uttråkade eller osäkra när de möter skolan. Och visst, för en del är det helt tvärt om, det vet jag minsann.

Så här skriver Susanne i ett mail:

Jag har ganska nyligen börjat arbeta i förskoleklass efter tio år som förskollärare i barngrupp. Jag känner att jag vill förändra och slänga ut alla stenciler och alla skolbänkar från lokalerna där vi håller till och jag känner att vi skulle behöva börja leva efter devisen att det finns fler sätt. Därför skulle jag vilja vinna boken till mig och mitt arbetslag för att börja om, eller för att våga tänka om.

Så Susanne, Grattis. Jag skickar boken med post om du bara ger mig en adress!

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, förskola, förskollärare, förskoleklass, förändring, barn, yrkesrollen,

Om att ha fina läsare och att belöna dem med en utlottning av bok

Jag tror att jag har de finaste och mest omtänksamma läsare man kan ha. Jo jag tror det för jag har fått så fina brev och kommentarer under min paus. Några av er har oroat er men jag försäkrar jag är okej. Jag har bara haft häcken full med jobb och studier och en del privata prylar, men jag mår bara fint.

Jag har fått så mycket fint av er via den här bloggen och nu tänkte jag att jag skulle ge något tillbaka och lottar ut en bok. Jag blir inte sponsrad eller något men jag tycker att det finns många fina böcker man kan läsa och det här är en av dem! Jag vill lotta ut den här för att det är en påminnelse till oss andra om vad det handlar om i förskolan och att vi alla kan behöva fundera över hur många sätt det finns att tänka på egentligen.




Så om du vill ha boken, skriv en motivering. Jag är enväldig domare och lottar ut till den motivering jag tycker är bäst. Kan hända att jag tar lite hjälp av en vän när jag tänker efter.

Skriv din motivering i kommentarerna eller i ett mail. Den 22/5 är deadline och jag ska meddela vem som "vann" boken så snart som möjligt efter den 23e!

Ha det fint, regna inte bort!

Läs även andra bloggares åsikter om läst, läsare, böcker, Reggio Emilia, tävling, förskola,

om hemvrån igen och funderingar kring.

Jo jag hade ju en tanke med det där att få igång en diskussion kring det där med hemvrån. Jag har funderat mycket kring vår efter diskussioner med andra arbetslag och efter att ha läst In på bara benet. Det har liksom fått mig och flera kollegor att fundera kring det här med hur vi arbetar med genus och vems genusglasögon vi ska ta på oss när vi arbetar med genus. Är det männens, är det kvinnornas, är det första vågens feminister eller är det kanske våra egna.

För vad är genus? Vem bestämmer att det ena är rätt eller fel? Och vem i hela fridens namn har bestämt att vi motverkar stereotypa könsroller när vi tar bort dockor eller hemvråar eller bilar osv? Kan det inte vara så att vi behöver fundera över vad som sker och titta på de olika lekarna och aktiviteterna utifrån olika perspektiv snarare än att rätta in dem i ett perspektiv?

Det kan väl vara lite olika med hemvråar, vad de uppmanar till för lek kan jag tänka mig. En del med mojänger och pryttlar och mätprylar och ljusgrejer och spännande manicker kanske kan vara världen mest spännande och mest inspirerande ställe. Man kanske inte måste se på den leken som försigår där som att barnen 2boar" eller att det är tjejlek utan man kanske kan undersöka vilka barnen blir i sina lekar där och vad vi ger dem för möjligheter att bli någon med det som erbjuds där i hemvrån.

Vad är det som säger att bygglek är fint och bra men att hemvår är hämmande?

Ja nu fick ni utdrag ur tankar som jag och mina kollegor tänkt den senaste tiden. Det är inte klart och inte färdigtänkt. Men läs boken!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, blogg, förskola, förskollärare, genus, hemvrå, kvalitet, kön, lek, läroplanen, läst, böcker, värdegrund, yrkesidentitet, dagisfröken, dagis, reflektion,

Försök inte! Jag vet nog att ni är betydligt fler som sitter där och tycker något om hemvråns vara eller ickevara!

Om köksvrån

Jag blir så glad över alla mina läsare. Det blir jag verkligen och jag känner att jag liksom försummat bloggen ett tag och att jag kanske inte kan så mycket bättre just nu eftersom jag har fullt upp i livet liksom men så tänker jag att det vore roligt att få er respons på en sak som jag har funderat kring ett tag.

Hur tänker ni kring hem/dockvrån? Om ni har en, varför? Och vad har ni där? Om ni inte har en, varför? Har ni något i stället?

Det vore intressant att veta!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, blogg, dagis, förskola, dockvrå, hemvrå, genus, lek, värdegrund,

Om dig, du som läser här.

Jag blir så nyfiken. Plötsligt upptäcker jag att besökarna ökar markant, vilket ju är lite underligt med tanke på att jag ju inte uppdaterat på ett tag. Men jo, med 89% har besökarna ökat och jag funderar kirng om det är för att det är en ny termin eller om det är för något annat?

Snälla du, berätta för mig varför du kom hit och en rad om vem du är.

Du skulle jag bli så glad!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, förskola, läsare,

Om tiden - den dyrbara

Barn har rätt till engagerade vuxna under sin dag i förskolan. Vuxna som skapar meningsfulla sammanhang för dem att vistas i, som ser till att det får möjlighet att arbeta med sina intressen och i demokratisk anda. Vi vuxna har ansvar för barnens relationer, ansvar för att barnen har relationer till andra barn och att det ges möjligheter till nya relationer.

Vi vuxna som arbetar i förskolan vill oftast ge barn dessa möjligheter men vet inte alltid hur. Iblandf tror vi att vi gör det men gör det inte om man tänker efter och för att tänka efter krävs det både tid, olikheter och dokumentation att reflektera kring.

Oftast har vi inte tid i förskolan. Tid tid tid och tid. Vi får ångest av tid och vi vill ha mer av den allt som oftast. Ibland kan det dock kännas som att tiden inte kan gå snabbt nog. Vi utnyttjar nog inte tiden på bästa sätt alla gånger och vi behöver nog många gånger någon form av kontrakt för att hålla fokus för tiden är viktig och behöver tas vara på.

Jag står inför detta just nu, att fundera över hur tiden tas till vara på. Hur ska vi vårda den som finns och hur ska vi se till att den inte går förlorad? Har vi samma syn? Vad påverkar mig och vad påverkar de andra? Har vi samma ingång?

Kan man slösa bort sin viktigaq tid på skitsamtal? Förstår ni hur jag tänker här?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagis, dokumentation, förskola, förskollärare, reflektion, tid, värdegrund, yrkesidentitet,