lördag 17 maj 2008

om invänjning

Det är snudd på en månad sedan jag skrev något nytt, i alla fall här, men jag tänker allt på saker som rör förskolan i alla fall. Dagligen.

Som det här med invänjning (inskolning) till exempel, det funderar jag en hel del på just nu eftersom det snart är dags för mig att ta emot nya barn till förskolan. Jag funderar på hur vi ska kunna bemöta och möta dessa barn på bästa sätt eftersom de flesta kanske inte varit i en förskolemiljö förut, samtidigt tar vi emot barn som varit i en förskola och som har erfarenhet och som edan skapat sig relationer i den förskola de gått i.

Sedan är det föräldrarna också. De ska vi också möta och bemöta. Det är svårast. En del är så oroliga att det färgar allt annat, och jag förstår att de är oroliga. De lämnar i från sig guldklimparna till oss. De ser dem inte hela tiden och det där med att inte ha kontroll är svårt. En del försöker kompensera det genom att försöka styra oss och ha kontroll på så sätt. Det kan vi inte gå med på men vi bjuder in och erbjuder att vara med och tillbringa tid med oss. Vi filmar och fotar och försöker skapa ett förtroende, men ibland går det inte. Då får vi försöka på andra sätt. Det mesta går att lösa även om det är jobbigt ibland.

Jobbigt är det också att tiden rinner iväg. Bara några veckor kvar till de första barnen går på sin sista semester i förskolan och därmed också lämnar oss. Det knyter sig i magen när jag tänker på att jag inte kommer att träffa dem mer. Men samtidigt är jag ganska nöjd. jag tycker allt att vi gjort ett bra jobb. De är flygfärdiga nu de allra flesta och de som inte riktigt är det har vi ändå jobbat massor med och föräldrarna vet vad som behövs för att det ska underlätta för barnen att börja i förskoleklass. Åtminstone har vi berättat det, sen om de tagit det till sig är en annan femma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

5 kommentarer:

Anonym sa...

Och jag är mitt i den där känslan "Vi ska lämna bort vårt barn till helt okända människor". Antar att de flesta tänker så men jag vill absolut inte att känslan ska speglas på min son så han blir orolig.. Men å andra sidan är det ett tag kvar, jag hinner kanske vänja mig vid tanken? Jag lägger till dig i min länklista. Ha det gott

Anonym sa...

För mig som pedagog har fokus alltid varit på helheten. Dvs hela familjen. Trivs föräldrarna och känner sig trygga så går resten snudd på med automatik.

Jag försöker att alltid komma ihåg att jag själv är en del av ett komplement - ingenting annat och att de flesta föräldrar faktiskt kämpar så gott de kan. (har i stort sett bara jobbat med familjer med grava sociala problem).

Anonym sa...

issevisse: Jag förstår att det måste vara svårt, kanske är det så att man vänjer sig med tiden? Jag vet inte men invänjningen är till även för föräldrarna, jo jag tycker det. :)

hosanna: visst är det så, att de flesta försöker så gott de kan. Ibland skulle man kunna önska att de kunde mer och ibland mindre. men visst har så gott som alla sitt barns bäst för ögonen.

Dock är det väl så som du vet att man i sina privata tankar säger sådant som man känner och det är inte alltid proffsiga tankar.

Anonym sa...

jag håller just på att skola in min dotter på förskolan, visst jag har ångest utav bara helvete för att inte få vara tillsammans med henne hela tiden, inte vara med om minsta lilla utveckling, men jag håller den för mej själv. Jag uppmuntrar henne på morgonen när vi ska åka dit och hon tycker det är roligt. men sen kommer ju stunden när jag inte är där och hennes läpp börjar darra och dom ringer till mej för jag måste komma tillbaka, då gör det ont i en mamma hjärta, men jag vet att det är för att hon inte är van vid att jag inte är där.

eftersom det är mitt första barn så vet jag ingenting om hur det ska vara vid en inskolning, kanske du känner att det är något att skriva om?

Lenox sa...

Cissi det gör jag gärna, roligt med förslag!

Men nu är det helg och trädklippning för mig, men jag ska fundera medan jag balanserar på stegen!

trevlig helg!