Om att få vara ledsen

Ibland när det egna livet hinner i kapp en, och det som är viktigast för en i livet och världen plötsligt riskerar att ryckas bort, blir jobbet bara trivialt och försumbart. Det spelar inte längre någon roll att det är människor man jobbar med och, det spelar ingen roll att man tycker om barnen när deras föräldrar står och gnäller om oviktiga saker som borttappade vantar eller brist på skoskydd.

Ibland kan jobbet vara en livlina också, när man inte kan klara av att känna det man gör när man är hemma, när man vill bort från sig själv nästan... Och vara med de som kräver närvaro och uppmärksamhet ytterst påtagligt och handgripligt gör att man inte kan vara annat många gånger, men fortfarande i samma situationer kan en förälders sura blick få en att gå in i en garderob och börja grina, om det vill sig illa.

När det är så där, på det ena eller det andra sättet, då måste man pausa. Då ska man känna att kollegorna på jobbet täcker upp och att ingen saknar en mer än för det goda sällskapets skull.

Du ska veta att du är saknad! Just för det goda sällskapets skull, resten kan du skita i just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om fredagsgästen, yrkesrollen, yrkesidentitet, oro, barnskötare, förskola,