Elina - Om en blivande förskollärares tankar

foto: lånat med tillstånd från tungviktarbloggen

Jag är just nu mitt uppe i min lärarutbildning. När jag tar examen våren 2010 kommer jag ha behörighet att arbeta med barn i förskola och grundskolans tidiga år.

Det är en spännande utbildning jag går, men tyvärr med varierande kvalité. Vissa kurser är helt fantastiska medan andra är raka motsatsen.

Jag har dock en fördel i och med att jag har arbetat i förskolan som vikarierande barnskötare i lite mer än två år innan jag hoppade på min utbildning. Tack vare de åren har jag fått en inblick i hur förskolan arbetar samt vad som kan uppstå när man har ett så nära arbete med barn och deras föräldrar.

Många som går på lärarutbildningen har inte arbetat med barn tidigare. En del har också en underlig icke-social förmåga, vilket borde vara a och o när man ska arbeta med människor.

Dessvärre så tycker inte jag att lärarutbildningen lyckas visa hela sanningen när det kommer till hur verkligheten ser ut i förskolorna, vilket gör att många studenter nog har en lite förskönad bild av hur det kommer att bli. I kurslitteratur och på föreläsningar möts man nästan av utopier; Allt ska vara pedagogiskt, utmanande, roligt och kreativt med pedagoger som är glada och energifyllda och barnen är alltid intresserade av det man ska arbeta med och sätter sig aldrig på tvären (haha, jomen så är det väl?) Givetvis är det något att sträva efter, men hur blir det för de studenter som inte har arbetat ute på fältet och så kommer dit nyexaminerade och möter en verklighet med knappa resurser, utarbetade pedagoger och stora barngrupper?

MEN. Det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag drömmer om att som färdig förskollärare få arbeta på en inspirerande och härlig förskola och arbeta med lika inspirerande och härliga förskollärare. Allt det som jag har lärt mig under min lärarutbildning kommer jag ha chans att prova på, i verkligheten (nej, praktik räknas inte. Det är inte verkligheten). Jag ser redan nu fram emot att bli den där viktiga personen för barnen och deras föräldrar, att få skapa kontakter och relationer och se barn utvecklas. Jag ser fram emot att tackla problem (för de kommer att dyka upp, säkert flera varje dag!) och hitta bra lösningar. Jag ser fram emot att visa vad jag går för, att visa mina blivande kollegor och framtida chef hur jäkla bra jag är på det jag gör och hur roligt jag tycker att det är att arbeta med barn!

När man utbildar sig till lärare tror jag att det mest grundläggande som krävs av dig som student är att du har ett genuint intresse av barn som människor. Jag blir alltid lika fascinerad av barns raka sätt med andra, deras uppriktiga frågor och generösa kärlek.

Barn är roliga och har humor, de är spontana och har spännande fantasi. De är temperamentsfulla och har härliga skratt och de vågar göra saker som vuxna kanske inte vågar; som att brista ut i spontan sång, prata med busschauffören eller lägga sig på golvet i mataffären och vråla halsen av sig i ilska.. ;D

Givetvis har jag rädslor också.
Det är ett stort ansvar att jobba med någon annans barn. Det här barnet som är det dyrbaraste föräldern har, som hon eller han lämnar till mig varje dag i förtroende.

Vissa föräldrar kommer säkert att vara jobbiga och kanske otrevliga, men jag har lärt mig att man ska försöka se att varje förälder har sitt barns bästa i åtanke, och att ingen kan vara en bättre förälder till barnet än just det barnets mamma och pappa.

Och om så inte är fallet, om man ser att något barn far illa, då måste jag våga anmäla. Då måste jag sätta mina egna rädslor åt sidan och inte blunda för det jag ser eller misstänker även om det känns läskigt och jobbigt. För det är det mitt framtida yrke handlar om: att vara där för barnen, att se till deras bästa och att leda dem i deras sökande efter kunskap.

I alla lägen.

Läs även andra bloggares åsikter om yrkesrollen, reflektion, barn, dagis, förskola, förskollärare, föräldrar, fredagsgästen, fredag,

Tack Elina för att du ville skriva detta hos mig!