foto: matchstick
Det finns inget som går upp emot bus. Det är så fantastiskt att få busa med barn och jag tror uppriktigt att det många gånger är i buset som de sanna mötena uppstår och att det är så man bygger hållbara relationer med barn.
Idag busade L och jag vid handtvättningen efter lunch. Jag stängde av vattnet när han stoppade in händerna under kranen och så tittade jag på honom och frågade:
- var är vattnet!? L lutade sig fram mot handfatet och tittade mot kranen
- Botta vattnet? sa han och tittade på mig, sedan log han och öppnade kranen..
- Nää.. Dä Ä vattnet!!
- Ja där är vattnet sa jag och så fortsatte vi en stund.
Lite senare vid sovstunden låg jag och nattade L och ett annat barn. Mina nycklar hade halkat ur fickan och låg mellan mig och L på madrassen. Jag såg mellan låtsassovande ögonfransar hur L tog nycklarna och gömde dem under filten, sedan viskade han och la handen på min arm:
-Va ä nycklana?
-Är de borta nycklarna? frågade jag
-Nyckla botta! sa L bestämt och log
-Nää.. sa jag och lyfte på filten, där är nycklarna!
L skrattade förtjust och jag också. Det gjorde min dag idag.
För det är i sådana stunder jag ändå ser att barnen kan se sammanhang i tillvaron, som jag ser att de utvecklar humor, och som jag ser att det finns en slags trygghet, tillit och relation mellan mig och barnet och att den kommer att hålla även om vi ryker ihop och blir arga. Jag tror att det är den sortens relationer som är viktiga för barn, men även för mig, som arbetar med dem varje dag.
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, förskollärare, barn, kvalitet, bus
Inlägg
2 kommentarer:
Bus är bra och fullständigt underskattat som metod. Hur långt vågar du driva det?
Jag tänker att betoningen av trygghet ibland går ut över den där svindeln som ingår upplevelsen av att ligga på gränsen till fara? Kan vi träna barn att njuta av otryggheten - eller bygger det på att vi vet att det finns något tryggt att ramla tillbaka i?
Tja, hur långt vågar jag? Jag tänker att det beror på, både på barn situation och ålder.
JAg tror att om barn känner att JAG som vuxen står för tryggheten och ansvaret, och om det finns en tillit till mig så kan de nog våga mer och mer och lita på mig. Men det gäller ju att jag då är en tydlig vuxen som har tydliga gränser så att barn inte behöver tvivla på om jag "håller".
Så tänker jag nu i alla fall.
spännande tanke, tål mer tänkande!
Skicka en kommentar